En katedral

Av Karin Antell

Robert Hugh Benson berör flerstädes i sina böcker de egendomliga och tillsvidare oförklarliga företeelser vilka ej så sällan gå under namn av spökerier, och han framkastar bl. a. den hypotesen att livlösa ting, t. ex. möbler, vore mottagliga för intryck av särskilt starka yttringar av mänskliga passioner, så att de under vissa omständigheter ännu åratal efteråt kunde återspegla eller reproducera desamma.

Om detta antagande äger någon riktighet, få vi kanske även förutsätta att den levande naturen, exempelvis träden, kan bevara ett intryck av någon stor händelse, som försiggått i dess mitt, samt meddela detta intryck, mer eller mindre tydligt, åt »sena tiders barn».

Det, som jag nu tänker berätta, har ingenting som helst med spökerier att göra, men i all sin obetydlighet tror jag det nästan vara värt att upptecknas.

Jag har tillbragt varje sommar av min barndom och tidigaste ungdom på en egendom i södra Finland, berömd för sin enastående naturskönhet och sina talrika historiska minnen. Trädgården på denna egendom var ovanligt stor, genomskars av en lång, vacker björkallé och slutade med en liten park. Men alldeles avsides, längst till höger; fanns en annan allé, som sträckande sig från öster till väster upphörde vid utkanten av den egentliga parken. Denna allé var knappast längre än en mycket stor katedral – jämförelsen har trängt sig osökt på mig –, men den var av en stämningsfull skönhet som svårligen låter sig beskrivas. Stammarna av höga, åldriga lindar bildade jämna pelarrader på ömse sidor och deras kronor möttes i ett valv så tätt att de förmådde skänka svalka även den hetaste sommardag. När ljuset bröt sig in genom lövverket bildades de sällsammaste dagrar, påminnande om färgspelet från brokiga kyrkofönster och under blomningstiden fylldes luften av välluktsångor – lindblommornas söta, litet tunga rökelsedoft, medan bruset från den mäktiga forsen lät i den säregna stillheten som fjärran orgelmusik.

Men det var någonting förmer än platsens skönhet, som fängslade och tjusade, någonting som fyllde sinnet med en känsla av mystik. Det var som om den gamla lindallén hade gömt på en hemlighet och var alltigenom uppfylld och genomträngd därav; som om den en gång hade fått bevittna något, vilket för alla tider tryckt sin prägel på platsen.

Och så var det också. Det högsta, det största, det skönaste som tänkas kan hade tilldragit sig i dess mitt.

Många år före min födelse hade det gamla godset ett år utgjort sommarresidens för Finlands dåvarande generalguvernör, greve Adlerberg, och dennes katolska gemål hade låtit läsa en mässa i den vackra lindallén. En nära anförvant till mig, som var adjutant hos generalguvernören, hade bevistat denna gudstjänst. Säkerligen hade någon av herrgårdsbyggningens stora salar kunnat iordningställas för ändamålet, men grevinnan, eller måhända prästen – troligen en polack – måtte ha föredragit det tempel, som naturen tycktes erbjuda.

Så fingo då de gamla träden bevittna undret över alla under, att himlarnas och jordens Herre nedsteg i deras mitt under den vita hostians ringa gestalt och med sin närvaro helgade dem för alla deras återstående dagar. Var det då märkvärdigt att, åratal efteråt, ett barn, känsligt och mottagligt för intryck och som alltid levde mera i fantasiens värld än i verklighetens, skulle känna sig gripet av någonting hemlighetsfullt, oförklarligt, varje gång det besökte den gamla lindallén? På den tiden sysslade mina tankar ännu icke med katolicismen, den var för mig något ganska okänt och uteslutande romantiskt. Det skulle gå ungefär åtta år efter min sista sommar på den gamla egendomen förrän jag började beträda de vägar, som leda till Rom. Men ändå förefaller det mig nu, som om jag omedvetet mottagit mina allra första intryck av Moderkyrkan i den katedral-liknande allén i min barndoms trädgård.

Ännu bör kanske omnämnas att träden mer än en gång spelat en framskjuten roll i det gamla godsets historia. Under en praktfull lind på själva gården har konung Gustaf III burit ett barn till dopet. Ett stycke därifrån stod en hög och vacker björk, vars krona utgjordes av fyra särskilda grenar, och när min morfader arrenderade egendomen, vilken på hans tid ägdes av en rysk furste, plägade folket säga att dessa fyra grenar representerade hans fyra barn. Så kom en julidag, flera år därefter, då det äldsta av dessa barn, min unga moder, ljöt döden till följd av ett kullfallande träd under en av de sällsynt häftiga cykloner som mången gång hemsökt trakten. Vid samma cyklon avbröts en av björkens grenar, medan de övriga tre förblevo oskadade.