En ”kinesisk” kristendom?

av FREDRIK FÄLLMAN

– Om anpassning och sinisering av religion i folkrepubliken Kina.

I folkrepubliken Kinas grundlag från 1982 (senast reviderad 2018) handlar paragraf 36 om religion. Staten förbinder sig att skydda ”normal religiös aktivitet”, dock utan att definiera vad som är normalt. Två av de viktigaste officiella dokumenten om religionspolitik i Kina, Dokument nr 19 (1982) och Dokument nr 6 (1991), antyder att normalitet har att göra med att följa relevanta lagar och förordningar, och framför allt att följa det kinesiska kommunistpartiets (KKP) ledning. Att tala om ”normal religiös aktivitet” är ett tydligt exempel på den ”onormala” användningen av ord och uttryck i fråga om religion i Kina i dag. Det är också ett tydligt exempel på det politiserade språk som genomsyrar hela det kinesiska samhället.

Uttrycket ”normal religiös aktivitet” förekommer också i förordningen Regler för religiösa angelägenheter från 2005 (reviderad 2018). Termen ”normal” förekommer ofta när religion diskuteras i den kinesiska offentligheten. När jag har försökt att hitta en mer substantiell definition av vad normal står för hittar jag bara mer otydlighet, också avsiktlig sådan. Wang Zuo’an, vice direktör för Enhetsfronten inom KKP och chef för religionsmyndigheten (State Administration for Religious Affairs/SARA), har till och med bekräftat oklarheten i begrepp som ”religiöst arbete”, ”normal aktivitet” och ”religiösa angelägenheter”. Enhetsfronten är en avdelning under KKP:s centralkommitté som ansvarar för kontakter med icke-kommunistiska stödpartier, fackföreningar, religiösa grupper, etniska minoriteter och andra intressegrupper utanför KKP, även utomlands. I sin 400-sidiga bok Kinas religiösa frågor och religionspolitik från 2002 hävdar Wang att dokumenten jag nämnde ovan ”inte klart definierar” vad ”religiösa angelägenheter” är. Kommentaren finns i kapitlet som handlar om hur ”regeringen ska handha religiösa angelägenheter enligt lagen”. Att Wang bekräftar otydligheten är slående. Hur kan det styrande partiet ”handha … enligt lagen” när det de ska handha inte är klart definierat? Det handlar om avsiktlig otydlighet för att partistaten ska kunna definiera begrepp och tolka lagen efter behov. Det bör påpekas att jag här bara diskuterar religiösa grupper som registrerats av staten och deras situation. Det finns en stor mängd icke-registrerade grupper inom alla religioner i Kina, som lever under helt andra villkor. Ibland tillåts de att existera helt öppet och ibland trakasseras de, företrädare grips och byggnader förstörs. Det beror ofta helt på lokala makthavares godtycke.

Anpassning för det allmänna bästa

Förutom normalitet finns det ett annat centralt begrepp som ska styra det så kallade religiösa arbetet i folkrepubliken. Sedan 1990-talet har KKP drivit en agenda om att ”religionen ska anpassas till det socialistiska samhället”, och alla officiellt godkända religiösa grupper har startat olika kampanjer för att ”anpassa” sig. Med startpunkt i dåvarande partiledaren Jiang Zemins (f. 1926, partiledare 1989–2002) tal vid nationella Enhetsfront-konferensen i november 1993 har partiledarna hävdat att religionen kan och ska spela en roll för att bygga upp det kinesiska samhället, vare sig det rör ”det socialistiska harmoniska samhället”, ”den kinesiska drömmen”, eller vilken slogan som gäller för tillfället. Kravet på deltagande i samhällsbygget fanns också tidigare, men inte så tydligt och med sådan förväntan som under de senaste 25 åren. Under Hu Jintao (f. 1942, partiledare 2002–2012), var ledordet ”vetenskaplig utvecklingssyn”, vilket inte gick lika väl ihop med en religiös världsbild. Inte desto mindre så underströk Hu Jintao vikten av ”anpassning till det socialistiska samhället” lika starkt som Jiang Zemin, och vid den 17:e partikongressen 2007 betonade Hu den ”positiva funktion” som religiösa grupper och ”de troende massorna” kunde ha i att ”främja ekonomisk och social utveckling”. Hu Jintao förde till och med för första gången in ordet religion i den reviderade partistadgan. Att ha en funktion, vara användbar, är det viktigaste för partiet, och normalt nämns inte ens frågan om tro i dessa sammanhang.

Zhu Weiqun (f. 1947), tidigare vice direktör för Enhetsfronten och nu ordförande för Kommittén för etniska och religiösa frågor inom Kinesiska folkets politiska rådgivande konferens (KFPRK), ett slags parlamentariskt ”överhus” utan beslutsmakt, är möjligen mer rakt på sak än andra ledare när det gäller betydelsen av ”anpassningen”. I mars 2015 sade Zhu:

”I takt med samhällsutvecklingen måste den religiösa sfären ta ett steg framåt och genom olika former och kanaler engagera sig ännu mer i aktiviteter för det allmänna bästa. [Detta kommer att] lätta bördan av religiös aktivitet för de troende och skapa en positiv bild av att hjälpa folket och att främja samhället.

Frasen ”lätta bördan av religiös aktivitet för de troende” är särskilt intressant på grund av den förmodade omtanken om de troende. Men, den lättade ”bördan av religiösa aktiviteter” ska ersättas av mer samhällsengagemang, vilket innebär att troende ska ges eller ta på sig en liknande börda, som dock ska vara mer ”användbar” för samhället. Det finns också en annan tydlig och inte särskilt subtil underliggande mening, nämligen att flytta fokus från religiös aktivitet till socialt engagemang. Zhus uttalande säger det tydligare än de flesta andra, att partistaten genom omsorg för ”tyngda” troende ska leda dem i rätt riktning – bort från det religiösa. Zhu pekar möjligen på en ny inriktning där socialt arbete ses som allt viktigare.

Den teologiska staten

Partistaten antar ibland också en mer direkt ”teologisk” inställning. Ett av de märkligare exemplen på detta är ”Regler för handhavande av reinkarnation av tulkus inom tibetansk buddhism” från 2007. Tulkus (”levande buddhor”) är kroppsliga manifestationer av buddhor som medvetet väljer att återfödas om och om igen på jorden för att hjälpa människor. Dessa ”regler” skulle kunna läsas som att KKP erkänner reinkarnation och tar på sig rollen som skiljedomare i trosfrågor. ”Reglerna” tar detaljerat upp hur man ska finna nya inkarnationer men också hur lokala myndigheter, inte kloster eller tempel, ska avgöra vilka individer som kan erkännas. Det är alltså en villkorad form av inkarnation. Förklaringen till detta specifika dokument är att kategorin tulkus även innefattar Dalai lama, och KKP vill ha kontroll över processen att utse en ny Dalai lama. Sådana detaljregler kan till synes verka helt utanför ramarna även inom den kinesiska partistaten, men de tar sin plats i en lång tradition. Under Ming- (1368–1644) och Qing-dynastierna (1644–1912) fanns det lagstiftning med många liknande exempel på hur dåtida härskare såg på religion och hur de försökte kontrollera den. Den kanadensiske forskaren Timothy Brook (University of British Columbia) har identifierat tre inställningar till religion från härskarna i kinesisk historia: 1) beskyddarskap, 2) förbud och 3) reglering. Detta stämmer också ganska väl överens med den nutida situationen när KKP agerar som beskyddare av konfucianismen och buddhismen, medan andra religioner i bästa fall tolereras, ibland förbjuds och helt säkert regleras.

Som en konsekvens av policyn om anpassning av religion har alla fem officiellt erkända religioner i folkrepubliken bestämt sig för strategier och kampanjer för att försöka följa partistatens krav. Den protestantiska kyrkan, i form av Kinas kristna råd och Kinas kristna patriotiska tre-själv-rörelse, har gjort detta främst genom den mycket ifrågasatta kampanjen för att ”bygga upp teologiskt tänkande”, som startades 1998 av biskop Ding Guangxun (K. H. Ting 1915–2012). ”Tre-själv” står för självutbredande, självstyrande och självförsörjande och är ett begrepp lånat från bl. a. den anglikanske missionären Henry Venn (1796–1873). Det har fått ge namn åt den protestantiska ”Tre-själv-rörelsen”, grundad 1954 och länge den enda protestantiska strukturen i Kina. De olika samfunden tvingades upphöra 1957 och man införde gemensamma gudstjänster. 1980 bildades parallellt Kinas kristna råd, en mer kyrkoliknande struktur som fått rollen av en enande kyrka. Ding Guangxun vigdes till anglikansk biskop för Zhejiang-stiftet 1955, men kom från 1950-talets slut att verka som en allmänt tongivande protestantisk ledare fram till sin död. Han vigde nya biskopar inom Kinas kristna råd under 1980-talet, men de dog alla före honom och i dag finns det ingen protestantisk biskop längre i folkrepubliken Kina.

Av särskilt intresse i ett kristet sammanhang är uttrycket danhua, ”urvattna” eller ”tona ner”, som använts flitigt av partiföreträdare i ”anpassningsprocessen”. Tanken är att de aspekter av tron och religionen som är alltför stötande eller påverkar relationen till andra religioner och till icke-troende ska ”tonas ner” eller ”urvattnas”. Ordet danhua betyder dock också ”avsalta” och det är svårt att inte associera till Bergspredikan (Matt 5:13) där Jesus säger: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av männi­skorna.” Att ordet danhua accepteras och används av kristna företrädare trots den provocerande betydelsen är ett exempel på hur det politiserade kinesiska språket påverkar allt och alla på djupet, utan att man kan värja sig. Författaren Murong Xuecun (pseudonym för Hao Qun, f. 1974) skrev i maj 2015 i The New York Times om hur ”det kinesiska språket har korrumperats”. Han beskriver hur han själv omedvetet och ofrivilligt börjar humma med i en gammal kommunistisk propagandasång när han hör den i en affär, fastän han egentligen avskyr sången. Orden och retoriken korrumperar inte bara språket utan också tankemönstren.

Sinisering och kinesiska särdrag

Hösten 2012 tillträdde Xi Jinping (f. 1953) som KKP:s generalsekreterare och våren 2013 valdes han till folkrepublikens president. Under hans år vid makten har repressionen ökat och det lilla utrymme som funnits för civilsamhället har minskat ytterligare. I fråga om religionspolitik har man också stramat åt ytterligare och tagit ”anpassningen” av religion ytterligare några steg längre. 2013–2014 började myndighetsföreträdare i olika sammanhang tala om att ”sinisera” kristendomen, det vill säga att göra den mer ”kinesisk”. Vid en konferens i samband med 60-årsjubileet för den protestantiska tre-själv-rörelsen höll ovan nämnde Wang Zuo’an ett tal där han förespråkade ”teologiskt tänkande med kinesiska särdrag”. Begreppet ”kinesiska särdrag” har använts länge när det gäller partistatens ideologi, och sedan tidigt 1980-tal har man talat om ”socialism med kinesiska särdrag”. Det nya var att här handlade det om kristendom. I sitt tal knöt Wang också an till det senaste ideologiska temat ”den kinesiska drömmen”, när han betonade vikten av individens strävan för det gemensamma och att ”varje enskild liten dröm kommer att gå upp i statens stora dröm”. Alla kristna uppmanades också att vara goda medborgare och ”goda troende”.

Parallellen mellan teologi och socialism ”med kinesiska särdrag” är vad som är ”kinesiskt” med det ena eller andra. Vad innebär ”sinisering” egentligen? Partiet har försökt att kontrollera religionen sedan 1949, under Mao-epoken ofta på ett brutalt sätt, men sedan 1990-talet har man i stället krävt ”anpassning”, en mjukare inställning men med långsiktigt mål att försvaga religionen. 2014 sägs utsagorna om ”sinisering av kristendomen” och ”teologi med kinesiska särdrag” vara ”oundvikliga krav” för att fortsätta på ”vägen mot anpassning”, ett betydligt hårdare ordval än tidigare. Uttrycket ”kinesiska särdrag” har i fråga om socialismen betytt att partiet behåller kontrollen, men att det ideologiska innehållet har minskat och man har pragmatiskt kunnat förändra den ekonomiska politiken, för att delvis skapa marknadsekonomi, om än med mycket statlig styrning. För kristendomen och andra religioner betyder ”särdragen” att partiet vill ha absolut tolkningsföreträde och ett direkt inflytande också i teologiska frågor. ”Anpassningen” blir en modern form av den gamla marxistiska tanken att religionen långsamt ska försvinna i takt med att man närmar sig socialismen. KKP har inte talat om religion som ”opium för folket” sedan slutet av 1980-talet, och det är nästan som om man nu antagit en sorts omvänd opium-policy. I stället för att befria folket från den av förtryckarna främjade religionen (enligt Lenin) försöker man ”anpassa” religionen till att vara nyttig och ”användbar” för partistaten, särskilt om den bidrar till goda värderingar och självuppoffrande lojalt arbete för samhällets bästa.

De senaste fem åren har ”sinisering” av teologi och kyrka blivit det dominerande kravet från kinesiska myndigheter. Det speglar tydligt Kinas ökade roll och styrka globalt sett, en ökad nationell stolthet och ett främjande av nationalism när den ideologiska basen för kommunistpartiet tunnas ut. Men hur blir religionen mer kinesisk? Till och med den enda inhemska kinesiska religionen, daoismen, förväntas blir ”siniserad”. Det är ett väldigt tydligt tecken på att ”Kina” och ”siniserad” i detta sammanhang inte alls har med kinesisk tradition och kultur att göra, utom på ytan. Det handlar om KKP:s essentialistiska tolkning av vilket Kina man vill se och vilket man ser sig representera lokalt och globalt. Utifrån sin maktposition menar partistatens företrädare att Kina är annorlunda – och ska vara annorlunda. Kina har sina egna ”nationella villkor” (guoqing), ett begrepp som allt oftare tas fram i diskussioner om till exempel handelsfrågor och mänskliga rättigheter. Syftet med talet om ”nationella villkor” är dock främst att underlätta KKP:s fortsatta maktinnehav. Allt oftare talar dock inte bara kinesiska officiella företrädare om ”västerländska värderingar” i stället för universella värderingar, och här ser partistaten ett sätt att sprida sin världsbild. Det är i sammanhanget värt att nämna att en av huvudförfattarna till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 var en kinesisk diplomat, P.C. Chang (Zhang Pengchun 1892–1957).

Kyrkornas siniseringsplaner

2018 lade både Kinas kristna råd och tre-själv-rörelse och Kinas patriotiska katolska sällskap och biskopskonferens fram femårsplaner för ”sinisering” av kyrkan. De båda femårsplanerna har nästan identiska namn, men den katolska betonar att det är en plan för att ”hålla fast vid siniseringen” av kyrkan. Båda planerna talar mycket om ”socia­lismens kärnvärderingar”, tolv värdeord som Xi Jinping drivit som en central del av sin ideologi: välstånd, demokrati, civilisation, harmoni, frihet, jämlikhet, rättvisa, rättssäkerhet, patriotism, hängivenhet, ärlighet, vänskaplighet. Dessa ”kärnvärderingar” ska spridas genom och genomsyra kyrkornas arbete. Den protestantiska planen talar om att man ska ”studera, lära sig av och ta till sig av det bästa ur den kinesiska kulturen och ur den progressiva socialistiska kulturen, och medvetet slå rot i den kinesiska kulturens bördiga mylla”. Den katolska planen betonar att man ska ”genomsyras [eg. ”blötas igenom”] av det bästa ur traditionell kinesisk kultur, och i fråga om teologisk uppbyggnad, liturgiska uttryck, kyrkobyggnader, konst och musik främja en kinesisk stil och verkligen gå in i den kinesiska kulturen”. Man betonar i båda planerna att man ska ”anpassa sig till samhället, tjäna samhället och uppfylla sitt samhällsansvar”, helt i linje med den tidigare betoningen på ”anpassning till det socialistiska samhället”. Det är många ord och lite konkretion i just det ”kinesiska”. Här kan man koppla tillbaka till begreppet ”normal religiös aktivitet” och dess medvetna otydlighet. Partistaten monopoliserar tolkningsföreträdet för vad som är ”kinesiskt” och kan då alltid hävda att något inte är det, och därmed inte sanktionerat.

Anpassning av kristendom och andra religioner behöver förstås inte nödvändigtvis vara något negativt utan kan vara en naturlig process, när evangeliet sprids till nya områden, kulturer och språk. Jesuiten Matteo Ricci (1552–1610) är ett av de tidiga och goda exemplen på inkulturation av kristendomen i kinesiskt sammanhang. Skillnaden i folkrepubliken Kina under de senaste decennierna är att initiativet kommer från partistaten, och att det specifikt handlar om att anpassa sig till ”det socialistiska samhället”, en eufemism för att följa kommunistpartiets ledning. Det intressanta är att man ser tydliga tendenser till en sorts ”anpassning av anpassningen”. Kyrkliga organisationer anordnar konferenser om ”anpassning” och ”teologi med kinesiska särdrag” men avsätter också en del av tiden för frågor som inte alls har med detta att göra, frågor som ligger närmare kyrkans vardag och de verkligt pressande behoven. Det kyrkliga livet kanske förändras i någon mån genom att ”särdrag” och ”anpassning” tas upp i predikan eller diskuteras under bibelstudier eller på stiftsdagar, men i praktiken fortsätter det vardagliga religiösa livet som tidigare. Jag har följt den protestantiska kyrkan i Hubei-provinsen i centrala Kina nära sedan mitten av 1990-talet, och det är mycket tydligt att man anpassar sig på olika sätt men också tänjer på gränser och går andra vägar, när det är möjligt. Det som är den stora utmaningen för kyrkan i Kina är att aldrig veta när det man gör eller säger är ”normalt” eller nog ”kinesiskt” enligt den definition som för tillfället gäller. Det är den svåraste och viktigaste ”anpassningen” man har att göra.

Lästips

Komplett engelsk översättning av grundlagen med ändringar från 2018 finns på https://npcobserver.files.wordpress.com/2018/12/PRC-Constitution-2018.pdf.

Dokument 19 och Dokument 6: se Human Rights Watch rapport Freedom of Religion in China, HRW 1992, s. 49–80.

Dokument 3: se s. 81–90 i samma rapport, ”Stepping up Control over the Catholic Church to Meet the New Situation”.

Wang Zuo’an: Zhongguo zongjiao wenti he zongjiao zhengce (Kinas religiösa frågor och religionspolitik), Beijing: Zongjiao wenhua chubanshe 2002, s. 123.

Timothy Brook: ”The Politics of Religion: Late-Imperial Origins of the Regulatory State”, in Yoshiko Ashiwa and David L. Wank utg., Making Religion, Making the State: The Politics of Religion in Modern China, Stanford University Press 2009, s. 22–42 (termerna på s. 23).

Deng Fucun: ”Den verkliga betydelsen av att bygga upp teologiskt tänkande i kinesisk kristendom”, i Zhongguo zongjiao (China Religion), nr 3/2002.

Murong Xuecun: ”Corrupting the Chinese Language”, The New York Times 26 maj 2015.

Karl Marx skriver om opium och religion i ”Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Einleitung”, i Deutsch-Französische Jahrbücher, Paris, 1844.

Lenin diskuterar religion bland annat i ”Sotsializm i religija” (Socialism och religion), in Novaja Zjizn (Nytt liv) nr. 28, 3 december 1905, svensk översättning https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialism_och_religion.pdf

Fredrik Fällman: ”Useful Opium? ’Adapted religion’ and ’harmony’ in contemporary China”, i Journal of Contemporary China, vol. 19, nr 67, november 2010, s. 949–969.

Hans Ingvar Roth: När Konfucius kom till FN: Peng Chun Chang och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Dialogos 2016.

Fredrik Fällman är docent i sinologi vid Göteborgs universitet.

Detta är en huvudartikel publicerad i Signum nr 8/2019.