En kristen politik?

av THOMAS IDERGARD
I tidningen Dagen pågår en debatt om de svenska Kristdemokraternas vägval och framtid (läs här, och sedan två repliker här respektive här). Det ankommer nu varken på mig eller på Signum att ha synpunkter på enskilda partiers ideologiska vägval. Men debatten väcker en intressant fråga som berör det politiska systemet som helhet: har den klassiska kristna tron en roll att spela som inspiratör när politiken nu möter det postliberala samhällets utmaningar?

Det liberala projektet tycks i dag hjälplöst inför sina egna tillkortakommanden. Socialismens fall skulle ju bana väg för den globala kapitalismens välståndsbringande triumf. Om bara dess regelverk applicerades på alla samhällsområden skulle alla problem lösas. Svaret på varje fråga var att värna de formella procedurer som krävs för att individuella preferenser alltid ska slå igenom, oavsett deras innehåll. På ekonomins område: fritt tillträde till marknaden ger sysselsättning och tillväxt. På det sociala området: fritt ”kundval” ger kvalitet. På moralens område: fritt val av normer gör människor goda. Man behöver inte vara emot vare sig fria val eller tillträden för att inse att när frågan om det gemensamma goda blir sekundär, eller bara ses som en summering av det individuella goda, skapas ett vakuum som så småningom fylls med andra idéer.

Det materiella välståndet visade sig inte vara allt. Stora grupper i västvärlden upplever sig dessutom som förlorare på de senaste decenniernas globalisering. Både ekonomiskt och genom att de inte tycker sig ha möjlighet att påverka samhällets färdriktning. När såväl den traditionella högern som den traditionella vänstern investerat allt sitt förtroendekapital i det liberala projektet, som vänsterkrönikören Katrine Marçal insiktsfullt har framhållit (läs här), är det nu populism och nostalgi på ytterkanterna som politiskt indikerar att allt inte blev bra.

Det är i den nu rådande oron som kristen tro, till exempel genom den katolska socialläran, skulle kunna vara en viktig inspirationskälla. Den har inget behov av att ersätta den liberala modell för demokrati och ekonomi som bättre än alternativa modeller kunnat bidra till det gemensamma goda på viktiga men avgränsade områden. Men den inser att de stora liberala systemen kommer ur värderingar som de själva inte har skapat och som deras formella procedurer (fria val och tillträden) inte ensamma kan garantera. Aposteln Paulus bild i Romarbrevet om lagen som skriven i hjärtat tolkas i den katolska socialläran som ett uttryck för att respekten för det mänskliga livets värdighet, och de rättigheter som denna ger, är förankrad i ett universellt mänskligt förnuft, alldeles oavsett vad politiska eller ekonomiska system vill erkänna. De behöver alltså inte bekräftas av en majoritet för att vara sanna. Förre påven Benedictus XVI brukade också effektivt framhålla sambandet mellan idén om människans rättigheter och ansvar, och varje person som skapad till Guds avbild som ett faktum som våra liberala samhällsordningar vilar på utan att ha gett upphov till.

full_17699En kristen grundhållning erkänner vidare att människans person, som är något större än att bara vara en individ, behöver mer än rösträtt och jobb. Redan i encyklikan Rerum novarum 1891 framhöll påven Leo XIII till exempel att det i ekonomisk aktivitet är legitimt att sträva efter vinst men att det inte får vara det enda värdet som präglar samhällsgemenskapen. Och att politiken, inte bara hur omfattande den är utan också vad den åstadkommer, måste utformas med den insikten.

För att ta ett konkret exempel: skattesystemet. Att ett rättvist skattesystem ska främja arbete för egen försörjning för alla dem som kan arbeta, liksom investeringar och företagande, är självklart. Men finns det inte också andra värden för det gemensamma goda som det bör uppnå? Som exempelvis värdet av att med arbete kunna finansiera en familj som organiserar sig för att möjliggöra mesta möjliga föräldratid för de små barnen? Eller värdet av att kunna leva på ett arbete som inte måste inkräkta på all vaken tid? Eller värdet av att främja delning av lediga resurser och underhåll, istället för ständig individuell nykonsumtion?

Det finns både höger- och vänsteranpassade svar på denna och liknande frågor. Så någon kristen politik finns nog egentligen inte som färdigt program att driva igenom. Däremot kan den kristna tron vara ett bakgrundsraster som inspirerar olika politiska program och förslag. Till att börja med nu att i vårt nya postliberala skede ställa de frågor som behöver besvaras för att samhället ska kunna utvecklas till en gemenskap som verkligen främjar den mänskliga personens alla behov.

Thomas Idergard 2016-11-04