En orimlig historia

PER BESKOW

Lena Einhorn: Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret. Prisma 2006.

Jesus upphör aldrig att fascinera, hur sekulariserad tiden än sägs vara. Bara under detta år har det kommit en rad nya böcker med bitvis oväntade vinklingar av Jesu historia. Ännu lever efterdyningarna av DaVinci-koden, även om intresset nog efter hand ebbar ut. Romanens impulsgivare, Heligt blod, helig Graal av Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln, har kommit i svensk översättning (2005), och legenden om Jesus och Maria Magdalena – förmodligen konstruerad av Henry Lincoln – cirkulerar ännu som en föregiven historisk tradition. Det alldeles äkta Judasevangeliet från andra århundradet har presenterats som ett sensationellt fynd och en utmaning för kristenheten (se Signum 5/2006), och i Dagens Nyhter (22/8) introduceras två andra ”utmaningar”, Bruce Chiltons Rabbi Jesus och Bart D. Ehrmans Misquoting Jesus, som båda sägs vederlägga evangeliernas framställning av Jesus. Ingendera har ännu kommit i svensk översättning. Att dessa nytolkningar brukar säga rakt emot varandra hindrar inte att de varje gång tas på stort allvar i medierna som väsentliga nyheter.

Men nu gäller det en svensk bok på samma tema: Lena Einhorns Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret. Den har redan fått stor uppmärksamhet i pressen, men man bör från början säga att Lena Einhorn själv inte har hemfallit åt den gängse sensationalismen. Hon skriver intelligent, lugnt och intresserat utan all arrogans, och hon är medveten om att det kan finnas invändningar mot hennes egna teorier. De goda recensionerna har flödat, och uppskattningarna har varit många också från dem som samtidigt betonar att de inte kan acceptera hennes huvudtes att Jesus och Paulus är en och densamme. Lena Einhorn får ursäkta att jag inte kan instämma i dessa hyllningar. Jag anser att sakfrågan är viktigare än hennes lovvärda ambitioner, och jag vill också försöka förklara varför hennes tes är ohållbar.

Det största problemet är nog att Lena Einhorn inte har insett hur uttröskat hela detta område är. Hon tar fram en rad utombibliska traditioner om Jesus – inte minst judiska sådana – som avviker från evangeliernas berättelser, men hon resonerar alltför ofta som om hon var först på plan. Evangelierna är i sig själva en guldgruva för information om man kan behandla dem rätt, men hon undviker dem som om de vore historiskt otillförlitliga enbart därför att de är trosdokument. Samma argument skulle man kunna använda mot Talmud, som hon till stor del stöder sig på. Urvalet av referenslitteratur är mycket begränsat, och Lena Einhorn tycks inte alldeles medveten om hur omfattande den judiska forskningen är kring Jesus. Här saknas till exempel välkända namn som David Flusser, Geza Vermes och Jacob Neusner, judiska forskare som har studerat samma material som hon men med betydligt större insikt och med vetenskapliga metoder. Lena Einhorn nämner i förbifarten den katolske forskaren John P. Meiers trebandsverk A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus (1991–2001) men har nog inte tittat särskilt djupt i den. Här finner man nämligen alla de källuppgifter som hon refererar till och åtskilligt flera. En historisk-kritisk granskning av traditionen om Jesus är på inget vis tabubelagd eller kontroversiell utan har bedrivits sedan 1800-talet på både judiskt och kristet håll. Lena Einhorn slår här alltför ofta in öppna dörrar.

Vidare kan jag inte kan se någon rimlig anledning att ta hennes huvudtes på allvar: att Jesus och Paulus skulle vara en och samma person. Tanken är förvisso originell: veterligen har den aldrig tidigare förekommit i litteraturen, och sannolikt kommer vi inte heller att få återse den i framtiden. Den är nämligen helt osannolik. Bland de många olika hypoteserna om Jesus hör den nog till de minst slagkraftiga. Lena Einhorn tar själv upp de allra mest elementära invändningarna: att Jesus och Paulus är åtskilda i tid och rum, i sitt sätt att uttrycka sig, i fråga om personlig historia och karaktär. Allt detta är helt rätt, och just därför finns inga skäl att identifiera de båda med varandra. Till det kan man lägga mycket annat som visar tesens absurditet. Paulus berättar själv i Galaterbrevet om att han mötte Petrus i Jerusalem. Kände inte Petrus igen Jesus? Och varför var det inga lärjungar som protesterade mot detta dubbelspel? Att Jesus och Paulus har stora likheter är inte så underligt, då nu Paulus gång på gång förkunnar att han är Jesu Kristi apostel och framför hans budskap.

Vad som förbryllar Lena Einhorn är den tidsperiod som förflöt mellan Jesu död och Paulus första offentliga framträdande, och hon underkänner tydligen helt Apostlagärningarnas rekonstruktion av händelseförloppet. Varför finns inga uppgifter om Jesus i den samtida utomkristna litteraturen? Vi måste då inse att vi rör oss i en tid och en miljö som saknade massmedial information och att också stora händelser kunde förbli odokumenterade. Det råder en stor brist också på judiskt källmaterial från samma årtionden. Däremot har det alldeles säkert förekommit en muntlig tradition som inte har bestått i löst prat utan i en medveten traditionsförmedling, och som med tiden tog skriftlig form i de fyra evangelierna. Det är ett fenomen som vi finner många motsvarigheter till i antiken. Dessutom har det personliga minnet en större livslängd än vad många tänker sig. Quadratus (vid andra århundradets början) berättar om hur det långt fram i tiden fanns levande minnen av Jesus.

Lena Einhorn vill föra Jesus och Paulus närmare varandra i tiden genom att förlägga Jesu korsfästelse till efter år 52, alltså drygt två årtionden senare än vad traditionen säger oss. Ett huvudargument har hon funnit på ett ställe i Irenaeus Adversus haereses. Det heter här att Jesus enligt aposteln Johannes blev mellan fyrtio och femtio år gammal. Hon har inte observerat att samma uppgift återkommer i Johannesevangeliet, där judarna (ironiskt) säger till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham” (Joh 8:58). Det tycks ha funnits en johanneisk tradition enligt vilken Jesus blev något äldre än vi föreställer oss.

Men detta ger oss ingen anledning att förskjuta årtalet för korsfästelsen. Lena Einhorn tar tydligen för givet att Jesu födelsedatum är det som angavs av Dionysius Exiguus på 500-talet och som är utgångspunkten för vår tideräkning. Det står sedan länge klart för de flesta bibelkunniga att detta inte kan vara korrekt. Om vi får tro Matteusevangeliets skildring av Herodes roll vid Jesu födelse måste Jesus vara född senast år 4 ”f.Kr.”, som är Herodes dödsår. Ofta anses det att Jesu födelse kan förläggas till år 7 före vår tideräknings början, men självklart kan den förskjutas längre bakåt i tiden om det finns anledning till detta. Det ger alltså ingen anledning att rucka på årtalet för korsfästelsen.

Identifikationen mellan de båda bygger på förutsättningen att Jesus överlevde korsfästelsen. Om denna skendödshypotes finns mycket skrivet som också refereras i boken (jag har några ytterligare exempel i min bok Fynd och fusk). Vanligen heter det att Jesus inte bara var vid liv när han togs ned från korset, utan att han snart var frisk och färdig att dra ut på nya resor, vanligen under annan identitet. Detta sistnämnda är ännu mindre sannolikt än själva överlevandet. Att Jesus (och Paulus) fört ett sådant dubbelliv som Lena Einhorn tänker sig förutsätter en personlighetsklyvning som skulle fordra en utförlig psykologisk förklaring. Liksom andra författare i samma genre närmar hon sig här äventyrsromanen som genre.

Det kan tyckas ogint att bestämt säga nej till en bok som visar prov på så stor genuin ambition och uppslagsrikedom, men i sanningens intresse måste det ändå göras. Det rör sig här inte om trosfrågor utan om vad som kan anses rimligt i en historisk konstruktion. Men visst kan jag uppskatta Lena Einhorns intelligens och förmåga att skriva, och jag vill gärna se henne återkomma, men då i ett ämne som hon behärskar.

Publicerad 2006 i nummer 7