En reseberättelse

MARTINI, CARLO MARIA

I en serie ”andliga möten” som arrangerats som förberedelse inför jubelåret 2000 för stiftet Rom talade kardinalen och bi skopen av Milano, Carlo Maria Martini i Roms stifts domkyrka, San Giovanni in Laterano 22 januari 1997. Påven har i sin rundskrivelse Inför det tredje årtusendet rekommenderat att år 1997 skall ägnas åt reflektion om Kristus. Kardinal Martini som är en framstående exeget beskriver, som forskare och troende, sin livsväg tillsammans med Jesus Kristus. Hans tal återges här i översättning från italienska.

För mig som är nästan sjuttio år gammal är det en utmaning att tala om Jesusgestalten, för det betyder att tänka igenom vad Herren betytt för mig under hela mitt liv under min äventyrliga vandring tillsammans med honom, under olika etapper i skuggor och i ljus.

Det är svårt att tala abstrakt och med distans om Jesus. Det typiska för Jesus är att han engagerar dem som närmar sig honom. När man talar om honom berörs man i första person och drivs till att inleda en dialog, att gå in i ett äventyr.

Om jag skulle tala på ett rent teoretiskt plan, skulle jag säga sådant jag inte känner och inte uttrycka vad jag verkligen känner. Det passar bättre att tala personligt, att berätta om en påtaglig vandring som lett till alltmer kännedom om Jesusgestalten under olika etapper och perioder som avlöst varandra. Jag skall berätta ett slags självbiografi, en reseberättelse, omväxlande subjektiv och objektiv. Objektiva är de historiska fakta som rör Jesu liv; subjektiva är mina egna stundom mödosamma vandringar, genom vilka jag har lärt känna och värdera dessa fakta, brottas med dem och integrera dem i mitt förstånd och räkna med dem i mitt livs olika valsituationer.

Jag talar alltså både i tredje och första person, i singularis och pluralis (”jag” och ”vi”), för jag uttrycker något av mitt eget som också kan gälla vem som helst, en berättelse om ett äventyr som skulle kunna vara emblematiskt och förhoppningsvärt tänkvärt.

Detta äventyr kan få sin rytm utifrån tiden. Jag delar in min berättelse i fem faser, med en anspelning både på en ny och omdiskuterad roman (Anima mundi av Susanna Tamaro) som säger att människolivet har tre faser: eld, jord, vind, vilket står för en tid för att växa, en för att urskilja och en för att återvända in i sig själv, och jag gör en fri association också till teofanin på berget Horeb (1 Kon 19:11–13) där Guds närvaro visar sig på ett mystiskt sätt för profeten Elia i elden, i jordbävningen och till sist i ljudet av en sakta susning. Jag skall använda mig av fem symboler: elden, jorden, vinden, jordbävningen och ljudet av en sakta susning.

Elden

Min resa började redan i de tidigaste tonåren. Det är historien om en pojke som har lärt känna Jesus i hemmet, i skolan, i livets olika miljöer och blivit djupt fascinerad och förälskad, och genast märkt att man inte skämtar med denna person: antingen tar man emot allt eller också tar man avstånd från allt.

Det är en tid av växande och entusiastisk kunskap. En tid av eld. Man lär sig att läsa evangelierna, förundras över de karga orden, det rika innehållet, de kraftiga besluten, de djärva valen, Jesu konsekventa vittnesbörd. Allt tycks ursprungligt, överraskande, nytt, oförutsett, strålande, krävande, enkelt och lättillgängligt och samtidigt rikt på ytterligare löften.

Man upplever vad Andre Gide säger: ”Jag lyssnar till ditt ord för det är vackert, vackrare än alla mänskliga ord.”

Jorden

Denna första lyckliga tid varar dock inte länge. På den följer en andra fas, som man kan kalla frågornas eller tvivlens etapp. Jordens etapp.

Frågeställningarna tar form. Först är de bara antydda, sedan allt mer påträngande: Men är det verkligen så? Hur kan vi veta att evangelierna säger sanningen? Gick det verkligen till så här?

Var finns den historiska grunden för det som dessa böcker berättar om Jesus? Varför är dessa sidor trovärdiga? Riskerar vi möjligen inte att skapa oss en figur utifrån fantasin hos några fanatiker i det förflutna? Ur det som berättas om Jesus är mycket vackert, men är det sant?

Pojken beslutar då att läsa allt han kan finna om den historiska grunden för Jesusgestalten. Han snokar i biblioteken och lyssnar på dem som tycks veta mer. Men det kvarstår alltid en viss otillfredsställelse, ett slags besvikelse. Ur svaren uppstår nya frågor. Pojken får intrycket att de som svarar på frågorna om den historiska grunden för Jesusgestalten gör det litet lättvindigt, med en viss självtillräcklighet, som om de ville fly undan en pojkvaskers olämpliga frågor eller ville försvara en sak som redan avgjorts, för att de själva en gång tagit ställning. Och självklara lösningar tillfredsställer inte på djupet.

Den andra etappen, av frågor och tvivel, kan också sägas vara en tid av alltför enkla, ytliga och undvikande svar, medan Jesusgestaltens mysterium tätnar i takt med att frågorna hopar sig.

En stor och stark storm

I tjugofemårsåldern gick jag lyckligtvis in i ansträngningens tid, en tid av den kraftiga vind om vilken Kungaboken talar: ”En stor och stark storm som rykte loss berg och bröt sönder klippor” (1 Kon 19:11).

Försynen ville att jag, som önskade upptäcka hela sanningen om Jesus, fick möjligheten att ägna mig på heltid åt vetenskapligt studium av kristendomens upphov, studera de språk på vilka Bibelns böcker skrevs (hebreiska, arameiska, grekiska), hantera papyrer och antika handskrifter, lära känna den arkeologi och de kulturer i vilka evangeliernas händelser är infogade. Det var ett oavbrutet arbete, en upptäcksfärd som aldrig tycks ta slut, och det behövs en stark vilja, just viljan i en stark vind, för att man inte skall ge upp inför mängden av fakta. Men arbetet lönar sig. Den tid vi ägnar åt ansträngningen, åt den ihållande vinden, ger sin lön i många kunskaper, förmågan att orientera sig i många frågor, att finna många svar. Men äventyret tar inte slut här.

Jordbävningen

Den tredje fasen hade låtit mig komma i kontakt med mängder av texter och antika minnesmärken som utgör den vetenskapliga grund för vad man kan säga om Jesus. Dessa forskningar fortsätter, även om jag inte längre har tid att följa dem på nära håll. Idag kan vi bättre än tidigare urskilja evangeliernas äkthet. Ve oss om historien saknas, om dokumentet inte tillåter oss an tränga ned till händelsernas klippa. Dokumentationen räcker naturligtvis inte ensam.

allt måste genomgå en än strängare kontroll. Tiden av ansträngning måste följas av en tid av prövning och ifrågasättande. Jag kommer att tänka på vad Jesus säger till Petrus: ”Simon, Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete (Luk 22:32). Denna kontroll är inte en olyckshändelse på vägen utan en Försynens stund, en jordbävning som den Kungaboken berättar att Elia upplevde 1 Kung 19:11). Det är en tid i vilken tron skakas och prövas.

För mig inträffade denna kontroll på följande sätt: min studium av de fornkristna källorna och vittnesbörden om Jesus gjorde an jag också studerade antika och moderna tolkningar, särskilt från 1700-talet fram till idag, från början av den historiska kritiken, upplysningen och den historiska positivismen fram till våra dagar. Jag började läsa alla böcker och tolkningar, jag slukade dem, granskade dem och vägde dem. Jag ville se efter, vem som hade rätt. Flera gånger under denna möda går man in i andens natt, också i ångest. Man tillbringar dagar, veckor och månader i stark inre spänning. Och det uppstår en misstanke: finns det en väg ut ur det kritiska tvivlets tunnel, ur det systematiska ifrågasättandet av alla fakta?

Jag vill trots allt uttrycka min tacksamhet mot alla de framstående och krävande anhängarna av den kritiska rationalismen, alla -misstankens läromästare” från 1800- och 1900-talen för att de låtit mig möta alla möjliga invändningar mot Jesusgestalten, också de mest extrema: hypotesen att Jesus aldrig existerat, förnekandet av olika punkter i evangelisternas berättelser, påståendet an det idag är omöjligt art skriva en biografi om Jesus, kritiken mot alla försök au rekonstruera hans ord och handlingar, tvivlen angående hans livs huvudpunkter. För mig var det en fruktbärande och stimulerande övning att inte fly undan något kritiskt ifrågasättande och låta mig utfrågas och prövas av alla försök att reducera Jesusgestalten till en myt, en fantasi eller en sentida uppfinning.

Jag har utsatt mig för tvivlet på ett systematiskt, plågsamt och samtidigt hälsosamt sätt som ett obeväpnat medvetande som söker efter sanningen. Det var som att ständigt söka efter jämvikt på en mark som är utsatt för jordbävning.

Den grundläggande frågeställningen var: Är de ursprungliga, dessa ord, dessa händelser i Jesu liv? Är de hans egna eller har de skrivits av entusiasmen eller fanatismen hos hans beundrare och efterföljare eller den kreativa kraften hos de första församlingarna? Och eftersom en muntlig tradition måste ha föregått den skriftliga hos urförsamlingarna när de förde vidare vad Jesus sagt och gjort, i vilken utsträckning kan man fortfarande veta vad Jesus verkligen ville, sade och gjorde?

Jag har tillbringat flera år med att läsa, jämföra och tolka, med möda och ansträngningar, för jag ställdes inför frågor som var avgörande för mitt liv. Jag sökte efter de skarpaste och mest välgrundade motargumenten och de fränaste ifrågasättanden för att inte bespara mig någon allvarlig ansträngning och vara säker på att inte ha försummat något motargument. Jag hade alltså gått in i vad Paul Ricoeur har kallat tolkningarnas konflikt”.

Med tiden gjorde jag en förvånande erfarenhet: den känsla av osäkerhet, förvirring och missmod, som jag kände inför standardförsvaret för vår kunskap om den historiske Jesus och de förenklade svaren från många apologeter, försvann inför den klarhet som stegvis uppstod i mig inför kritikens argument. När jag värderade motargumenten vart och ett för sig och jämförde dem med antika texter och fynd blev jag allt mer medveten om att det vi kan veta om Jesus är i stora drag välgrundat, att man inte kan reducera bilden av hans gestalt till vaga eller ogripbara konturer utan att motsäga oss själv eller principerna för seriös forskning.

Den första principen är att man måste söka efter ett tillräckligt skäl till att ett vittnesbörd uppstår, särskilt om det är händelser nära i tiden. Och om detta skäl inte ges varken av hypoteser om sentida kreativitet eller om fanatiker eller lurendrejare, medan å andra sidan vittnesbördet passar väl in i sin ursprungsmiljö och uppvisar kännetecken på att bryta mot denna så att den tycks ny och överraskande, då blir den mest seriösa hypotesen att detta vittnesbörd härrör från en verklig händelse och motsvarar den. Och om detta sedan händer inte en gång utan tio eller hundra, oberoende av varandra, då blir hypotesen en seriös vetenskaplig grund för fortsatt arbete.

Jag upplevde alltså att om man vill närma sig de antika källorna om Jesus på ett uttömmande sätt utan att bryta mot vetenskapliga principer, måste man erkänna att det finns betydelsefulla och avgörande uttalanden och händelser i hans liv som inte kan elimineras av någon kritik, hur hård den än må vara, och som inte kan förklaras av kreativiteten hos de senare församlingarna. Om man inte avstår från att förklara dessa fakta så som de är och sätter stopp för forskningen, måste man erkänna att många av Jesu uttalanden, ord och gester är välgrundade, och att de är mer än tillräckliga för att göra honom till en gestalt som ifrågasätter oss i medvetandets djup.

För mig har det varit till stor hjälp att göra denna upptäckt i vardagens möda medan jag ansträngde mig att ta varje möjlig motsägelse på allvar. Vi måste erkänna att Jesu ord och gester har genomgått en muntlig tradition och sedan ordnats och tolkats av hans lärjungar, att ingen riktig biografi om honom har skrivits och att evangelierna skall läsas med hjälp av litteraturvetenskaplig och historisk kritisk metod. Men efter all denna kontroll, denna jordbävning av kritik, står många av Jesu ord och gester kvar framför oss och ifrågasätter oss med engagerande frågor.

Så upptäcker man t.ex. den genombrytande kraften hos hans liknelser, betydelsebärande och karga på samma gång; oron som framkallas av paradoxerna i saligprisningarna; hans hårda kritik mot sin tids religiositet; hans konflikter med institutionerna; hans förkunnelse av gränslös förlåtelse, som strider mot vanliga uppfattningar om att rättvisa måste skipas; hans sätt att möta syndare som till och med skapar skandal; hans förkärlek för sjuka och hans botande som väcker entusiasm och avund omkring honom; hans mod och samtidigt hans rädsla inför utsikten att dö; den obetvingliga övertygelsen hos hans lärjungar om att ha träffat honom levande efter att han hade lagts i graven. Detta är händelser och ord som ingen aldrig så genomgripande och radikal kritik kan bita på. Tvärtom bidrar kritiken enligt min erfarenhet till att fästa uppmärksamheten på dem som enda förnuftiga förklaring till vad som hänt och till hur dokumenten om honom har tillkommit.

Vi står inför en Jesusgestalt som är historiskt unik och förunderlig, som motstår varje enkelt försök att foga in den i en förutbestämd mall. Det är en stark och obeväpnad personlighet, påtaglig och skarp, blygsam och med oerhörda anspråk, obetydlig med mänskliga mått, mätt som en historisk och politisk storhet och samtidigt förmögen att skaka makthavarna. Det är gestalten av en som stigit upp som en meteor – under ett par, tre år av offentlig verksamhet hann han knappt göra sig känd – som avslutade sin verksamhet på ett misslyckat sätt, förkastades och övergavs av alla dem som hade makt, marginaliserades och eliminerades som en som är av ondo för det mänskliga samhället. Och ändå är han en gestalt som inte går att eliminera, som är närvarande i sin tids historia, som förmår uppväcka entusiasm och rädsla, som genast erkänns av somliga som profet, helig, vis, reformator, och av andra som en farlig subversiv individ.

Jesus nycks förmå ge mening och återlösning åt alla sitt folks förödmjukelser, öppna oväntade religiösa horisonter och på samma gång stöta, bryta med mottagna idéer, splittra.

Han tycks säga nya och omskakande saker, och ändå hör han hemma i sitt folks traditioner, i kontinuitet med sitt folks språk. En rad sådana företeelser i evangelierna motstår varje försök till kritisk reduktion.

Det är alltså tid för att kontrollera, pröva, en jordbävning, då man tar sig igenom de kritiska kravens taggtråd. Denna tid ger svar på många frågor och gör det möjligt att frimodigt betrakta Jesus. Men den ställer en inför ytterligare frågor som är än svårare, en femte etapp.

Innan jag börjar tala om den femte etappen, som handlar om kamp och frågor om mening eller ”inför ljudet av en sakta susning”, skulle jag vilja berätta om en annan erfarenhet under denna prövningstid, för den har hjälpt mig mycket beträffande den historiska kunskapen om Jesus, och för mig har den varit ytterligare bekräftelse på den kritiska process jag har antytt. Under många år (från 1965 och på sätt och vis än idag) har jag haft möjligheten och förmånen att tillhöra en liten internationell och interkonfessionell grupp av nytestamentliga forskare, som arbetar tillsammans för att rekonstruera nya testamentets kritiska text, alltså den mest ursprungliga och pålitliga grundtexten till evangelierna. Vi sammanträdde varje år under två veckor på någon avlägsen plats, där vi åtta timmar om dagen gick igenom hela nya testamentets text ord för ord, mening för mening för att jämföra den med texterna i de äldsta papyri, handskrivna codices och olika moderna tolkningar.

Med utgångspunkt från olika kulturer och mentaliteter (fem personer: en tysk, en engelsman, två amerikaner och jag själv) sammanställde vi våra filologiska, historiska, paleografiska och exegetiska kunskaper för att avgöra äktheten hos ett ord, en text. Det var ett fascinerande arbete, som varje år tvang oss att kasta oss ut i kristendomens tid och visade oss att evangeliernas handskriftstradition är välgrundad, mer solid än alla andra litterära verk från antiken. För mig var det ytterligare ett bekräftande svar på tonårens och ungdomsårens ångestladdade frågor.

Ljudet av en sakta susning.

I självbiografisk form har jag beskrivit fyra etapper i den historiska kunskapen om Jesusgestalten: fascination/eld, frågor/jord, ansträngning/vind, kontroll eller tolkningarnas konflikt/jordbävning. Detta är också etapperna i den vandring som varje seriös forskare gör. Men det är bara förspelet till den djupare kunskap i vilken sinnets och hjärtats oupphörliga ångest på något vis stillas.

Efter förälskelsens tid, tvivlens och frågornas tid, ansträngningarnas och kontrollerandets tid följer sedan en tid av aldrig avslutad kamp med denna Jesusgestalt. Det är fråga om något liknande Jakobs nattliga kamp vid floden Yabbok, när ”en man brottades med honom tills morgonrodnaden gick upp” (1 Mos 32:25) Man kämpar mot någon som är starkare, som inte släpper taget. Kunskapens fulla och avslöjande gryning har ännu inte kommit. Man har tagit ett ordentligt grepp och håller fast, men trots övertygelsen att man omfamnat en solid verklighet blir man kvar i natten.

Det är som Elias, som efter vinden, jordbävningen och elden hör en stilla susning, ett omärkligt mummel. Han höljer ansiktet med manteln för han förstår att det han väntat på håller på att inträffa (jfr 1 Kung 19:131. Han går då ut ur grottan och hör Herrens röst.

Den historiska kunskapen om Jesus sluter sig inte i sig själv utan leder fram till en fråga: Är du beredd att tro på mina ord som på ord som kommer från Gud? Är du beredd att erkänna att jag är sänd av Fadern som är i himlen? Är du beredd att ge mig förtroende hela vägen fram, som Petrus som säger. ”Du är Kristus, den levande Gudens son” (Matt 16:16)?

Det är den femte etappen, troskunskapens etapp, ljudet av en stilla susning som man knappast märker. Det handlar om ett steg som ingen historisk forskning kan få oss att göra, ett steg för vilket var och en är ansvarig inom sig och inför sitt eget samvete. Ett steg som för oss inte inför Jesusgestalten utan inför hans mysterium, hans unika förhållande med Fadern, hans transcendens, hans betydelse för varje människas och hela mänsklighetens historia, hans förmåga att avslöja Guds ansikte. Då infinner sig många nya och än svårare frågor: Han som anser sig så nära Gud och älskad av Honom. Varför underkastas han i sitt liv ett så grymt öde? Varför tycks han mänskligt sett vara besegrad? Varför visar han sig svag och obeväpnad?

Kampen i natten, som Jakobs kamp vid floden Yabbok, är för att nå fram till kunskapen om Namnet som är över alla andra namn (jfr Fil 2:9). Denna kamp avgörs i den fråga som Jakob riktar till den hemlighetsfulla personen: ”Vad är ditt namn?” (1 Mos 32:30). Det är den fråga vi har hört också från Matteusevangelierna (jfr Matt 16:13-14). Den avgörs i det ord som sägs till Elia framför grottan: \’Vad gör du här, Elia?” (1 Kung 19:13).

Det finns alltså ett sista steg i kunskapen om Jesus, för vilket Jesu blotta namn inte räcker. Det är troskunskapens tid, som i sig är en källa till frågor och sökande, oupphörliga försök att förknippa Jesus från Nasarets mänskliga misslyckande med hans närhet till Gud, hans kors och död med gudomligheten. Frågornas spektrum utvidgas till hela den mänsklighetens erfarenhet av smärta och död, till meningen i det som inte tycks ha någon mening, till varför Gud har uppenbarat sig inte i makt och härlighet, utan – med Luthers karga ord – sub contraria specie, i raka motsatsen till vad man kunde tänka om Gud.

Och då inträffar ytterligare en överraskning: när man står inför mysteriet med den korsfäste Guden, Guds svaghet, och läser Jesu ord och gester, liknelser, saligprisningar, helandemirakel, undervisning om förlåtelse och tortyr till döds i ljuset ax– den korsfäste och uppståndne Jesus, då antar de en ny evidens. Man läser om evangelierna och finner då en djup konsekvens, en överraskande rikedom på mening, en ny kunskap om Jesus.

Då lugnar sig Jakob efter nattens kamp, vid floden, för han har välsignats; då fattar Elia mod vid grottan i öknen och ger sig ut på nya vandringar.

Denna följd av frågor och svar förvandlar erfarenheten till tro. Den kristna erfarenheten är en ständig brottning med Jesusgestalten, medan horisonterna öppnar sig, som för Jakob, till dess natten tar slut och den fulla kunskapens gryning går upp. Det enda man redan nu kan veta om denne mystiske man med vilken vi kämpar i natten är att hans omfamning håller oss uppe så att vi inte överlämnar oss åt frustration och ensamhet.

Denna mystiska och fascinerande resa önskar jag varje man och kvinna på jorden.

Översättning: Olle Brandt

Publicerad 1997 i nummer 4