En ton från Guds basun – Hildegard av Bingen

VILÉN, FLORENCE

Berömmelse går stundom underliga vägar, men den uttrycker sin egen tids behov. De senaste decennierna har man sökt bortglömda stora kvinnor i det förflutna – och funnit dem, gärna i konstnärer, kvinnor som tänkte, med känslorna.

En av dem var en from och flitigt skrivande medeltida nunna i trakten kring Rhen. I århundraden var hon närmast okänd utanför en snäv krets av specialister (fastän hon har fått sin namnsdag 17 september i den svenska almanackan). Efter andra världskriget översattes hennes verk från latin till tyska, delvis av nunnor från det kloster hon själv hade grundat men till stor del av en medicinhistoriker, H. Schipperges, som också kommenterat dem i åtskilliga skrifter. Under de senaste två decennierna har hon återupptäckts och mer än så: hon har uppfattats som en trovärdig förvaltare av helande kunskap och som en förebild för alla kvinnor som söker befrielse. Det är en säregen postum karriär som Hildegard av Bingen har gjort i dessa yttersta av tider, bland människor för vilka hennes livsform som nunna i ett avskärmat kloster ofta är helt främmande.

Det började 1979 med 800-årsminnet av hennes död och har accelererat snabbt under feminismens decennier till en förväntad klimax i år, 900-årsjubileet av hennes födelse.

Klosterliv

Hildegards liv blev påfallande långt, från 1098 till 1179. Hon föddes i Rhenlandet av förnäma föräldrar och överlämnades som barn till en kvinnlig eremit i en grupp som så småningom växte till ett helt benediktinskt kloster i anslutning till det existerande munkklostret i Disibodenberg. I femtioårsåldern grundade hon inte utan konflikter ett eget kloster i ödemarken längre bort, Rupertsberg, och till sist ännu ett kloster, Eibingen, på andra sidan Rhen. Detta sistnämnda är det enda som fortfarande fungerar (och nybyggdes för knappt hundra år sedan efter förstörelse på 1800-talet). Hildegard blev med tiden känd för sina nertecknade visioner, hon brevväxlade med både världsliga och andliga ledare och blev dessutom inbjuden att predika i städer och kloster kring Rhen. I dunkla men för tiden suggestiva termer yttrade hon sig om framtiden och hyllades som en sibylla, en profetissa med insikt i annars fördolda sammanhang.

Hildegard levde efter den benediktinska ordensregeln, som understryker måtta och urskiljning (discretio). I sina brev varnar hon mot excesser i askes. Några detaljer om livet i hennes kloster Rupertsberg är kända genom brev. Vardagarna användes till flitigt arbete, åt sömnad eller åt kopiering av handskrifter. På festdagarna ägnade sig nunnorna ivrigt åt läsning och sång. Den intellektuella inriktningen i hennes kloster visar sig i handskrifter som härstammar därifrån, och många av orden i hennes eget hemliga språk (lingua ignota) syftar på skrivarstugan och dess olika redskap.

Föreståndarinnan för ett nunneklostret Tengswich i Andernach frågar i ett brev om det stämmer vad hon har hört: att Hildegards nunnor vid festdagarnas psalmsång uppträdde med hellånga vita sidenslöjor över fritt svallande hår, bekransade med guldbroderade diadem med Lammets bild och med gyllne ringar på fingrarna. Hildegard bejakar detta och förklarar det med jungfruns frihet att smycka sig som ett tecken på sin förmälning med heligheten och kyskhetens morgonrodnad. Kanske skedde detta under mysteriespelet om dygderna.

Biografier och översättningar

Vem var hon då, denna Hildegard från Bingen? Märkligt nog är det ont om sammanfattande skildringar. En förträfflig biografi är Sabina Flanagan, Hildegard of Bingen, A visionary life (Routledge, 1989, även pocket). På svenska kom häromåret ”Den himmelska harmonin”, ett urval av hennes dikter och mysteriespel i översättning av Alf Härdelin (Artos 1995). Han valde medvetet att avstå från lärda kommentarer och låta läsarens fantasi ströva fritt, vilket förutsätter vissa förkunskaper om medeltida monastisk fromhet och dess bildspråk.

Förlaget Cordia har nu utgett en översättning av en engelsk antologi, som har fått den nyktra titeln Hildegard av Bingen. Hennes liv & hennes texter (1997). Här finns närmare sextio sidor om hennes liv, inklusive karta, och hundra sidor ur hennes eget verk. Den inledande levnadsteckningen är skriven av Fiona Bowie och Oliver Davies; texterna är direkt översatta från latinet av docent Gunilla Iversen. Boken innehåller ett urval av Hildegards visioner och ur det medicinska manuskriptet, brev och en rad av sångerna med den latinska originaltexten återgiven. Därtill kommer en rik bibliografi och en skivförteckning.

Sjukdom och syner

Hela sitt liv var Hildegard sjuklig och drabbades ofta av svåra lidanden, särskilt när hon tvekade att åta sig de uppdrag som visionerna gav henne och som vida översteg vad en enkel och obildad kvinna kunde tänka sig, först att sprida kännedomen om dessa visioner, sedan att bryta upp och grunda ett eget kloster i ödemarken.

I sällsamma bilder blev det henne givet att skåda världens historia, från skapelsen till den yttersta domen, och en röst förklarade allt för henne i minsta detalj. Dessutom upplevde hon en omedelbar förståelse av de heliga skrifterna och deras innebörd. Själv befann hon sig då i ett tillstånd där hon visserligen var vaken och medveten om den yttre världen men samtidigt såg ett inre ljus och uppfattade synerna ”med min inre persons ögon och öron”.

Hur gick då detta till? Hon beskriver det på flera håll i sina skrifter och i ett bevarat brev till munken Wibert – eller Guibert – från Gembloux. Hennes biografi, Vita Hildegardis nedtecknades inte långt efter hennes död av två munkar, Theoderik och Gottfried.

Just hennes sjukdom övertygade omgivningen om att hennes inspiration var av gudomligt ursprung. Tidvis blev hon blind eller förlamad. Redan som litet barn var hon uppenbart synsk, vilket förvirrade omgivningen och henne själv så att hon föredrog att tiga om det.

I prologen till sitt första verk, Scivias, beskriver hon hur hon led i sitt inre och i sina ådror, hur hon var förvirrad i sina tankar och svårt plågad i sin kropp. När hon i sin rädsla inte vågade skriva ner sina visioner, trots en uttryckliga befallning, låg hon sjuk ända tills hon började skriva – vilket i sin tur tog tio år att fullborda. Hon såg detta lidande som ett hinder från att drabbas av högfärd, när Gud hade utvalt henne till att få inblick i hans hemligheter.

Epilogen till Boken om de gudomliga verken, den sista samlingen av hennes visioner, skildrar hur hon ständigt plågas i ådrorna, märgen och köttet. Utmattad av de syner som Gud låtit henne skåda har hon inte kunnat leva som andra; hon är som ett barn som inte är moget nog att veta hur människor lever. Hildegard ser alltså sjukdomen som en förutsättning för den enastående andliga undervisning som hon fick i visionerna. När hon framhåller sin brist på formell lärdom – särskilt grammatik och musikteori – är det också för att tillskriva hennes verk ett högre ursprung.

I brevet till munken Wibert skildrar hon mer utförligt sina upplevelser. Alltifrån barndomen till nu, när hon är över sjuttio år, har dessa syner gett henne glädje och i dem stiger själen mot höjden. Hon ser det inte med sina yttre ögon eller hör med sina yttre öron, hon uppfattar dem inte med sitt hjärtas tankar eller genom de fem sinnena. Hon ser dem ensamt i själen, med sina kroppsliga ögon öppna, på ett sådant sätt att hon aldrig är medvetslös i extas utan ser allt detta vaken, om dagen eller natten.

Det ljus hon ser är inte begränsat av rymden. Det är skuggan (eller återglansen) av Det Levande Ljuset. Liksom himlakroppar återspeglas i vatten, ser hon i detta ljus ord, krafter, handlingar. Hon hör, ser och förstår samtidigt; däremot vet hon ingenting om sådant som inte visionen visar. Orden är inte som talade ord utan som blixtar och moln i den rena luften.

I detta ljus ser hon någon gång Det Levande Ljuset, och så länge hon ser detta, är all sorg och ängslan borta, och hon känner sig som en ung flicka, inte som en gammal kvinna.

Verk

Synerna hade vållat henne stora svårigheter att komma tillrätta med. Avgörande blev en upplevelse, när hon var fyrtiotvå år gammal och i visionen befalldes att skriva ned vad hon hörde och såg i säreget blixtrande och flammande former, nämligen den kosmiska världsordningen och frälsningshistorien. Titeln är en imperativ, Vet Vägar! Scivias. Nästa verk handlar om synder och botgöring, Liber vitae meritorum, ”Boken om livsförtjänsterna”, där dygder och laster skildras med många expressiva och grymma detaljer, ett ämne som aktualiserades av de många svårigheterna och inre konflikterna i samband med bygget av det nya klostret, Rupertsberg. Det tredje och sista är ”Boken om de gudomliga verken”, Liber divinorum operum (eller De operatione Dei) med långa framställningar av världens uppbyggnad och utläggningar av prologen till Johannesevangeliet.

Visionerna kan verka helt vilda, eller poetiskt laddade, men utläggningarna är omständliga och didaktiska. Läsaren är tacksam för de många underavdelningarna och korta sammanfattningarna som översättarna har tagit med. Även den som i princip inte tycker om förkortade och redigerade utgåvor kan inse att tillvägagångssättet kan vara begripligt när det gäller den sista(.

Hymnerna är mer lättillängliga på grund av sin korthet. Bildspråket är dock brokigt och snabbt omväxlande, så kloka kommentarer är välkomna. De finns nu utgivna på latin med översättningar till amerikanska av Barbara Newman och till tyska av Bartsch, Ritscher och Schmidt-Görgg, som också har transkriberat noterna. Därtill kommer spelet om dygderna, eller krafterna, Ordo virtutum, som i en kortare form ingår i Scivias, och några smärre verk som kommenterar evangelier, helgonvitor och benediktinregeln, därtill en lista med ord på ett okänt språk, förmodligen intern klosterjargong, och ett likaså okänt alfabet.

Som om inte detta skulle ha varit nog, nedtecknade hon tydligen allt hon kunde komma över som rörde naturen, särskilt dess nytta för människor, och samlade det i ett verk vars titel hon anger – med en orgie i genitiver – som Subtilitatum diversarum naturarum creaturarum. De omfångsrika texterna är uppdelade i två skilda verk, betydligt senare nedskriva än de andliga visionerna och förmodligen hårt redigerade: De physica, ”Om naturen” (i betydelsen läkekonsten) och den likaså medicinska Causae et curae, ”Orsaker och botemedel”. Den första helt fullständiga översättningen av De Physica kom först 1993, av Marie-Louise Portmann, med systematiska kommentarer. Ett intresse för att tillämpa deras föreskrifter finns även i dagens Sverige.

Mängden av bevarade brev rör politik och klosterproblem, personliga sorger och förhoppningar. De ger en livlig bild av hennes mångsidighet och hennes självtillit; råden från ovan är så viktiga för henne att hon inte drar sig för att vidarebefordra dem till högsta ort, världslig eller kyrklig. Också här uttrycker hon sig i samma intensivt poetiska stil som i visionerna och i klostrens bibelpräglade språk. Det är ibland svårt att veta vad orden egentligen betyder och att uttrycka detta på ett nutida språk.

Bildspråket

Detta är högmedeltiden, den gotiska stilens och skolastikens begynnelse. Hildegards egen världsbild var däremot alls inte vad epoken skulle ha uppfattat som modern. Tanken att människan är ett mikrokosmos i tät förbundenhet med universum, makrokosmos, spelar en grundläggande roll i hennes uppfattning av tillvaron. Hon består av fyra element, och varje kroppsdel har sin motsvarighet i världen. Kroppens delar motsvarar det andliga livets olika komponenter. Den kosmiska skiktningen i de olika elementen framställs som ett hjul, i vilket människan står som en väldig gestalt med usträckta armar. Hon överträffar alla andra varelser i betydelse, och hennes gärningar sträcker sig över hela jorden. Man kan kalla denna syn på världen för antropokosmisk: människa och värld motsvarar varandra i sin uppbyggnad.

I långa och slingrande texter framställer hon sin bild av tillvaron. Det rör sig om frälsningshistorien, från skapelsen till yttersta domen, en värld där människans uppgift är att handla enligt Guds vilja. Bilden utgörs i bokstavlig bemärkelse av visioner. Hon beskriver gång på gång hur hon ser gestalter och ljusfenomen, med en inre syn som aldrig utesluter en yttre vakenhet. Det är bisarra och poetiskt suggestiva former hon skildrar, och ett par av de bevarade manuskripten har illustrationer som försöker återge dem i synligt gripbar form. Det är särartade bilder, en tidig surrealism, kan det tyckas för en modern betraktare.

Än mer överraskande är stundom tolkningen av dessa bilder. Efter en vision som kan lämna läsaren andfådd av häpnad kommer en lång och detaljerad utläggning, där minsta detalj ges en teologisk innebörd. Att vackert klädda kvinnor står för olika dygder är ingenting nytt, men även de mest monstruösa framställningar av ett vilande huvud över en mänsklig figur eller av trevingade huvuden visar sig vara uttryck för strikt kristna begrepp.

Ett av många exempel är Heligheten (i Scivias, bok 3, vision 9). En vitklädd kvinna har ett huvud på vanlig plats och, något lägre, ett huvud på vardera skuldran. De har var sitt namn skrivet på pannan. Det mellersta är Heligheten, det högra Godhetens rot. Båda lyser så bländande att man inte kan se om de är manliga eller kvinnliga, men det vänstra huvudet, som är Självuppoffring, är något skuggat och bär en vit kvinnoslöja.

Ett annat exempel (från den nionde visionen i ”Boken om de gudomliga verken”) är Guds allmakt. Det är en gestalt med en bländande glans på huvudets plats, med ett gråhårigt och skäggigt mansansikte mitt på magen, med fötter som lejonklor och med kroppen täckt av fiskfjäll. Därtill har den sex vingar och är prydd med fem speglar.

Allt förklaras i detalj. Huvudets glans visar att ingen kroppslig varelse kan se Gud; inte ens änglarna tröttnar någonsin på att betrakta honom. Gammelmanshuvudet påminner om att Guds frälsningsplan för människorna är av begynnelsen och inte kan fattas av någon, och människoformen anger att Gud skapade människan till sin avbild. Lejontassarna syftar på att Gud genom Sonen prövar människornas gärningar, vingarna pekar på de sex skapelsedagarna; fiskfjällen syftar på Guds Sons hemlighetsfulla ankomst i världen, och speglarna står för de fem stora ljusen i frälsningshistorien: Abel, Noa, Abraham, Mose och Kristus.

Hildegard i dag

Hildegard var from och rättrogen och var djupt präglad av det dåtida klosterlivets asketism. Kyskheten – betvingandet av alla sexuella impulser – är en ständig kamp och ett efterföljande av Jesu lidande. De fallna änglarna är verksamma ända till den yttersta domen. Synder måste sonas med strängaste bot i livet, om de inte skall leda till ohyggliga plågor efter döden.

Av allt detta märks ingenting i nutidens populära bild av Hildegard, där hon framställs som en portalgestalt för ekologi och ekumenik, en föregångerska i att uttrycka de kosmiska sammanhangen med hjälp av konsten, en representant för en positiv skapelseteologi.

I sin suggestiva framställning av en skapelsens andlighet har den f.d. dominikanen Matthew Fox återfunnit alla sina nyckelbegrepp hos Hildegard. Om detta skriver han vackert och känsligt, bl.a. i Illuminations, illustrerad med samtida bokmåleri. Mycket anslående, men när man läser Hildegards egna texter, undrar man vart allt det domedagsstränga hos henne har tagit vägen.

I Hildegards hemland Tyskland har hennes medicinska verk länge stått i förgrunden. Intresset för naturmedicin och hälsokost har funnit mycket att ta fasta på, till exempel hennes höga uppskattning av sädesslaget dinkel. Till och med hennes skrift om ädelstenar och deras terapeutiska bruk har prövats i praktiken, enligt uppgift med goda resultat. En förebild för den andliga sökaren med vördnad för skapelsen och de ekologiska sammanhangen. En läkare som finner botemedel i naturen. En kvinna under kvinnoföraktets tid som bemöttes med djupaste vördnad av tidens lärde och på jämställd fot brevväxlade med kejsare och påvar.

Musiken

Därtill är Hildegard en kompositör vars sånger har gjort henne känd för CD-köpare världen över. Under de senaste trettio åren har medeltida musik blivit alltmer populär, och Hildegards alla verk intar där en framträdande plats. Varje sånggrupp med självaktning, särskilt om den består av kvinnor, vill spela in en CD med Hildegards verk. Nutida versioner med pop och swing klättar högt upp på hitlistorna, men också den äkta varan säljer i hundratusentals exemplar (jämför Signum nr 5/159, 1994). Sammanlagt finns 77 liturgiska sånger av henne bevarade, under titeln ”Samklang för de himmelska uppenbarelsernas harmoni” (Symphonia harmoniae caelestium revelationum). Flera titlar anspelar på denna beteckning: Symphoniae (gruppen Sequentias första CD med hennes sånger, inspelade 1982 och 1983, även utgiven som A vision of Paradise), Symphony of the harmony of celestial revelations (gruppen Sinfonye på det egna märket Celestial harmonies, inspelad 1995), Heavenly Revelations (på det framgångsrika lågprismärket Naxos, inspelad 1993). Därtill kommer ett mysteriespel, det första i sitt slag, spelet om dygderna (eller krafterna), Ordo virtutum (också det först inspelat av gruppen Sequentia på 2 CD, nu inspelat av dem på nytt, dessutom av gruppen Vox animae på en enda CD).

Efter sina tidiga inspelningar är gruppen Sequentia inställd på att börja om på nytt och spela in all hennes musik. Den vann stor framgång med den första skivan i denna nya serie, 1993, med den lockande titeln Canticles of ecstasy, och de följande, Voice of the blood samt O Jerusalem. Mellan sångerna förekommer också rent instrumentala versioner av hennes musik.

Andra grupper har tagit fasta på sångerna till Ursula och de elvatusen jungfrurna (Ensemble Organum, under ledning av Marcel Pérès, och Anonymous 4) och Mariasånger under titeln Feminea forma Maria, även detta ett citat från Hildegard. Alltjämt står sig den första framgångsrika skivan med hennes musik väl, A feather on the breath of God (Hyperion 1981).

De mest givande av skivhäftenas översättningar är skrivna av Peter Dronke; han har en beundransvärd förmåga att utvinna mening ur även till synes ganska torra och svårhanterliga texter.

Den som vill lära känna Hildegard som poet och som musiker har alltså ett stort och lättillgängligt material att tillgå det finns för närvarande bortåt tjugo seriösa CD med sånger av Hildegard, och fler lär det bli(. Det är givande att jämföra de olika stilarna och se på vilka sätt skilda grupper har valt att ge en kyrklig färgning åt inspelningarna.

Somliga skivor håller sig strikt till Hildegards egna hymner, ibland med rent instrumentala inslag. På andra blandas medeltida kompositörer från skilda perioder, som i en ny svensk CD med namnet Viriditas (”grönska”, ett nyckelord hos Hildegard). Vacker sång men torftig dokumentation. En relativt nyutkommen amerikansk CD, Celestial light, innehåller också nutida tonsättningar: 3 motetter av Robert Kyr, till texter av Hildegard i komprimerad engelsk översättning. Låter det långsökt? Nej, utsökt.

Vissa grupper sätter in hennes sånger i ett liturgiskt sammanhang med traditionella psalmer ochböner: Ensemble Organum, Anonymous 4 och olika skivor med nunnorna i klostret Eibingen.

Det finns skivor med enbart kvinnor och andra med blandade mans- och kvinnoröster Hildegard skrev främst för nunnorna i sina egna kloster, men några hymner torde vara skrivna för munkarna i hjälpsamma kloster, så blandningen är inte helt ohistorisk, och är dessutom behaglig för örat. Det finns skivor med blandad sång och fritt instrumenterad musik, professionella sångerskor som prövar röstens möjligheter eller sångare som vill visa att detta är andakt, sjungen bön, inte en virtuos uppvisning. Musiken är tillräckligt rik – och krävande – för att göra alla dessa tolkningar möjliga.

Illustrationer

I hennes eget kloster skrevs en kodex som illustrerades, förmodligen under hennes uppsikt, och som söker återge i bild vad hennes ord antyder, en nära nog oöverstiglig uppgift. Den blev med tiden konfiskerad av staten och kom till ett bibliotek i Wiesbaden, men på 1920-talet gjordes en trogen kopia av den för klostret Eibingen, där den fortfarande finns. Det var sannerligen ingen förspilld möda, för originalet försvann under bombningen av Dresden. I dag har de flesta omslag till skivor med Hildegards sånger ett motiv just från dessa illustrationer eller från de lika extrema bilderna ur en kodex i Lucca, skriven några decennier efter Hildegards död.

Mer frågor än svar

Läsningen av Hildegards verk väcker många frågor. Hur förhåller sig hennes skrivsätt till dåtidens bibelgenomträngda andaktsstil? Hur originell är hon? Vad är visionernas bakgrund? (Enligt en medicinsk teori berodde de på en ovanlig typ av migrän med skiftande aura.)

Hur förhåller sig hennes uppfattning om naturen och medicinen till samtida källor? Hur väl återger de bevarade manuskripten hennes eget verk? Hur kunde en kvinna utan formell skolning samla ihop sådana mängder kunskap om det mesta i världen? Varifrån fick hon sin förtrogenhet med den yttre världen, hon som redan som barn hade lämnats till en eremit Hur utvecklades eremitcellen till ett självständigt kvinnokloster? Hon såg sig själv som en svag och olärd kvinna, utan någon egen styrka men kunde vända detta till ett bevis på sanningen i visionerna. Vad hon skrev kom inte från henne utan från Honom. Hon var en fjäder på Guds andedräkt, en basun i vilken Det Levande Ljuset blåste sin musik.

Mystik

Var hör Hildegard hemma i den rika mystiska traditionen i kristendomen? Man finner hos henne inget av den personliga försjunkenhet i kärlek, själens uppgående i Gud, som de flesta förbinder med mystiken. Hon är ett språkrör, en taleskvinna, och i sådan mening profet. Hon skildrar människans belägenhet i den gudomliga planen, hennes uppgift att i allt leva efter Guds vilja, och hon klandrar strängt avvikelserna därifrån.

Livet i klostret var inte lätt. I ständig kamp mot alla synder och fel inom sig skulle man efterfölja Kristus på lidandet väg. Men målet var den himmelska saligheten, som hon skildrar i doftande och blommande bilder. I en hymn till jungfrurna, O nobilissima viriditas, kan vi ana ett skimmer över hennes eget jungfruliga klosterliv, belyst av gudomlig eld: ”O högädla grönska, som är rotad i solen … du är omgiven av de gudomliga hemligheternas omfamning, du rodnar som gryningen och brinner som solens eld.”

Den andliga grönskan

Denna ”grönhet” är ett nyckelord. Ordet viriditas (betoning på andra stavelsen) betyder grönska, av adjektivet, grön, men hos Hildegard blir det en beteckning för allt som är i sann mening levande och inte är förtorkat. Det är så laddat med liv att översättare har gripit till ord som grönkraft, ”greening power”, eller livskraft; vi kan tänka på hur Karin Boye skrev om ”lövet med den livsgröna färgen”.

Den jordiska grönskan är i sig ett gudomligt verk; i en hymn till den Heliga Anden heter det att det är genom den som moln och luft rör sig, stenar har sin inneboende fuktighet, vattnen ger bäckar ”och jorden svettas grönhet”. Denna andliga dimension ligger bakom ett sådant uttryck för biskoparnas nådegåvor som ”salvoberedarnas grönhet” (hymnen till Johannes evangelisten), liksom inte bara de heliga jungfrurna är ädel grönska utan även den helige Disibod anropas som ”O Guds fingers grönhet, där Gud har grundat en plantering”.

De som är genomträngda av gudomlig kraft slår ut i grönska. Omvänt varnar hon för att obeständighet i tankarna kan få grönheten från Gud att förtorka, och allt ont drabbar den som saknar Den Helige Andens grönhet och som inte anbefaller sig åt nåden. Den som är utan dygdekrafternas grönhet torkar bort i liknöjdhet, så att han försummar de goda gärningarnas kraft och grönhet.

Den oskuldsfulla människan däremot grönskar på sin väg från dygd till dygd och slår ut i blom, när hon efterliknar Kristi exempel. Grönheten återkommer i många sammanhang som en bild av den livgivande styrkan. Det mänskliga kunnandet har sin grönhet, ångern har sin, och själen är kroppens grönhet.

Tillvarons innersta väsen är liv, ett liv som ständigt skapas av Gud. För detta är grönskan en bild, som omfattar jordens växtlighet och människokroppen, särskilt dess fortplantningsförmåga (där vårt språk ju också använder en ”grön” metafor) men också nådens verkningar i allt och vidare till själva evighetens kraft, som är grön.

Denna bild av den levande och livgivande gudomliga kraft som håller hela skapelsen samman vinner i rikedom genom anknytningar till positiva begrepp med liknande språklig form på latin; etymologier, ofta av ganska halsbrytande slag, spelade stor roll i medeltida tänkande. Orden för grönt, viridis, och grönska, viriditas, kan förbindas med orden för man (vir) och manlighet (virilitas), med krafter (vires, pluralis av formen vis) och med det ord för vilket den svenska motsvarigheten, dygd, har bleknat beklagligt, virtus (andlig och moralisk styrka).

Man har sammanfattat Hildegards syn på världens natur och livets väsen i det mest komprimerade och djupa uttrycket: Ordets verk är grönska (opus verbi viriditas est). Ordet är Sonen, verket syftar på den ständigt verkande skapelsen, och grönskan är liv, på alla plan.

Ett annat uttryck för känslan av en betydelseladdad språklig likhet – så mycket mer än bara en ordlek – är bruket av ordet virga som en beteckning för henne som är Jungfrun, virgo.

Hos Hildegard liksom så ofta i den västliga fromheten är Marias viktigaste egenskap just jungfruligheten, hon är Jungfru Maria. Hildegard betecknar henne också gärna som virga, ett ord för ung växtlighet i form av grenar, vidjor, skott eller ris, det som på äldre svenska kallas för telningar.

Denna vidja är genomgående en bild just för Maria, och på den är Kristus blomman som slår ut. I många former varieras bilden av Maria som den högädla vidjan, den ljuvligaste vidjan, den som grönskande har burit blom. Mest komprimerat uttrycks detta kanske i spelet mellan dygder och laster, där Kärleken, Caritas, talar om att föra dygderna ”till det renvita ljuset hos blomman på vidjan”.

Kristus är det gudomliga ljuset, som blommar på den gröna grenen Maria. Här som på andra håll flyter bilderna samman av blomning och ljus, grönska och sol, med snabba övergångar mitt i en grammatikalisk fras, något som är utmärkande för Hildegards språk.

Tonen från himlen

I ett brev skriver Hildegard hur hon ibland, trots trötthet och oro, kan klinga som ett svagt ljud i det levande ljusets basun. I vår egen tid har den tonen vuxit sig stark. Den sjunger i de mest skilda sammanhang, från örtterapi till musik, från dietlära till skapelsebejakande gudstro. Sedan må lyssnarna tolka vad de hör, var och en på sitt sätt, så länge det länder dem till godo.

Publicerad 1998 i nummer 3