Energi när den som bäst behövs

av FREDRIK HEIDING

Lidande hör till livet. Det är normalt och kan inte helt elimineras varken med hjälp av samhällspolitiska åtgärder, psykoterapi, läkemedel eller dylikt. Av den anledningen bör man undvika begreppet ”psykisk ohälsa”, det medför nämligen att lidandet betraktas som en sjukdom, något onormalt som inte borde finnas. Så kan en debattartikel av Christian Rück, överläkare och professor i psykiatri vid Karolinska institutet, i Dagens Nyheter (21 augusti) med titeln ”Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa” sammanfattas.

Även om Rück har fått ta emot en del kritiska kommentarer i inlägg på DN-debatt, instämmer jag i hans grundläggande budskap. Prövningar, smärta, misströstan, depressioner, ja lidande hör till människans livsvillkor. Det måste inte klassificeras i en diagnos och behandlas bort. Det har gått inflation i användningen av begreppet när till och med fotbollsspelare på elitnivå talar om ”psykisk ohälsa”, i en högpresterande idrottsmiljö på planen och i vissa fall begränsat socialt umgänge utanför arenan. Det är självklart att prestationskrav och ytterst litet tid för annat än idrotten kan leda till nedstämdhet.

Första steget att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till mänskligt lidande är just konsten att acceptera att det finns där. Så resonerar man till exempel inom den psykoterapeutiska inriktningen ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Utöver acceptans, gäller det att identifiera värden som man vill engagera sig i och sträva efter att uppnå dessa. Det finns således ett handlingsmoment i ACT. Denna inriktning förutsätter inte kristen tro men kan samexistera med kristna övertygelser.

Av egen erfarenhet och erfarenhet som präst i själavårdssammanhang vill jag dock peka på ett existentiellt dilemma. I kristen andlig tradition liksom i ACT anges några olika attityder och förhållningssätt som behövs för att konfrontera lidandet. Problemet är bara att man ofta saknar precis just det som man behöver i svåra stunder. Man behöver helt enkelt kraft, energi, motivation för att bära upp det nödvändiga förhållningssättet till lidande. Men det är exakt denna ork man saknar.

1500-talshelgonet Ignatius av Loyola har ställt upp flera riktlinjer (regler) för människor som drabbas av ”misströstan” som i sin tur definieras som ett tillstånd där man känner sig mycket orolig, förvirrad och förd bort från Gud. Känslor och tankar i tider av misströstan kännetecknas av brist på tillit, hopp och kärlek. I sådana stunder ska man aldrig göra någon förändring, säger Ignatius, utan i stället hålla fast vid tidigare beslut och föresatser. (Inom ACT skulle man säga att man ska hålla fast vid de värden man har velat engagera sig för.) Man ska vidare vara extra noga med bönelivet och påminna sig om att man är beroende av Guds nåd. Dessutom gäller det att försöka ha tålamod och lita på att man snart får uppleva andlig tröst igen.

Dessa riktlinjer är utan tvekan förnuftiga och välbeprövade. Min poäng är dock att människan på något sätt behöver få fram dessa önskvärda attityder i ett läge som kännetecknas av brist. Hur ska man främja tålamod och förtröstan när det gör ont i själen? Hur ska man få kraft att hålla fast vid tidigare beslut om man känner sig nere och saknar entusiasm? Hur ska man kunna bedja ivrigt om det är så att Gud känns avlägsen och oro och förvirring råder i ens tankebanor? Hur ska man kunna väcka hopp när situationen ser mörk och dyster ut?

Nyckeln är att vi behöver bära ansvaret tillsammans. Lidandet är ett utmärkt exempel på att vi behöver hjälp, vi lyckas inte befria oss själva. Den hjälp som kommer direkt från Gud kallas nåd. Den hjälp som kommer från människor kan ske genom samtal eller någon annan form av stöd. Detta mänskliga stöd kan mycket väl komma från vänner och bekanta. Professionell hjälp kan vara värdefull, men är inte alltid nödvändig, vilket till exempel Gunilla Maria Olsson – fil. dr i klinisk psykologi och tidigare verksam vid Habilitering för barn och vuxna i Tierp – har poängterat i Signums spalter.

Det hela blir nämligen värre av att vara ensam. Jag tror att det går att hitta kraft och energi inom sig, vi människor bär på mer resurser än vi anar. Det gäller då att försöka hitta en liten ingång mitt i lidandet. En liten dörr finns kanske någonstans, eller att gripa tag i ett halmstrå för att nu använda en annan bild. Men vi behöver i så fall assistans för att komma åt dessa resurser.

En alldeles förträfflig kommunikationsform i dessa sammanhang är förböner. Vi kan med fördel be för andra människor så att de förmår uthärda lidandet. Andras smärta och tuffa utmaningar är en påminnelse för den som mår rätt bra att solidariskt engagera sig i andras utveckling. Men man kan också i svåra stunder vara utåtriktad och be för dem som är i samma sorts nödläge.

Vi kan gärna sluta prata om psykisk ohälsa men behöver då börja vara tillgängliga för varandra.

Fredrik Heiding 2020-09-09

Christian Rück, Dagens Nyheter den 21 augusti 2020, ”Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa