Enhet, ja, men inte till varje pris

Diskussionen kring frågor som rör en ”modernisering” av den katolska kyrkan har under senare tid förts på många håll och uppmärksammats inte minst massmedialt. Det handlar då ofta, särskilt i Europa och USA, om kvinnors ställning i kyrkan, celibatet för präster, synen på homosexualitet, sättet att förhålla sig till frånskildas deltagande i kyrkans liv, sakramental gemenskap med icke-katolska kristna, de icke-prästvigdas inflytande i kyrkan, och mycket annat. Det är viktiga frågor, men problemet just nu är mindre om och hur det kan bli möjligt att ta ett eller flera steg framåt, utan snarare att hindra att steg tas åt andra hållet, bakåt.

Nyheterna kring Vatikanens förhandlingar med de (sedan 1988) schismatiska s.k. Piusbröderna (FSSPX/Fraternitas Sacerdotalis Sancti Pii X) bör fungera som en varningsklocka. Att interna dokument har läckts från Vatikanen om dessa förhandlingar är då, menar jag, en sekundär nyhet. Det primära är vad dessa förhandlingar handlar om, hur högt priset blir för att förena brödraskapet med kyrkan. Brödraskapet omfattar, enligt deras egen utsago, mer än en halv miljon troende. Att återföra dem till den katolska kyrkan måste vara ett eftersträvansvärt mål, inte minst med tanke på att det är frågan om en grupp hängivna och aktiva kristna. Men priset för denna enhet kan bli en ny splittring.

Det sägs att det råder oenighet inom Vatikanens höga murar, mellan påven Benedictus XVI som driver på, och Troskongregationen, som är mer försiktig, och oenigheten skulle handla om förståelsen av Andra Vatikankonciliets centrala dokument. Slutenhet, som utmärker mycket i Vatikanen, ”tyst diplomati” och bristande öppenhet föranleder ofta uppkomst av rykten. Så är det även i detta fall. Det är svårt att veta vad som faktiskt försiggår. Man skulle kunna säga att det handlar om ett demokratiproblem, kyrkfolkets bristande delaktighet i vad som sker. Den katolska kyrkan är enligt sin egen självförståelse ingen demokratisk institution. Men ändå: att hindra insyn, att utöva makt genom tystnad, främjar ryktesspridning och främlingskap. Det är då inte förvånande i dessa ”läckandets” tider, om någon försöker att öppna ett fönster, även om det sker genom metoder som inte är acceptabla och som innebär brott mot förtroende och i längden fungerar kontraproduktivt.

Men det viktiga är trots allt: vad skulle ett återupptagande av Piusbröderna som ”kollektiv” innebära? Vilket är priset? Hur skulle kyrkan komma att framstå i våra och andras ögon om vissa omistliga principer som Vaticanum II har slagit fast, inte längre skulle gälla för hela kyrkan? Och hur skulle påven komma att bedömas? Blir vi ”fångar” inom en överenskommelse som innebär flera steg tillbaka? Det är då inte liturgin, tridentinsk eller inte, som jag menar är problemet. Läser man nedan citerade mening ur ett av brödraskapets dokument från 2003 på deras hemsida, så kan man bli mörkrädd. Det är en kritisk kommentar i anslutning till ett uttalande av en av Vatikanens representanter (nuvarande ärkebiskopen och nuntien Pietro Parolini) i december 2003 inför OSCE (Organization for Security and Cooperation in Europe). Kommentaren kan tyckas vara några år gammal, men den uttrycker det som även i andra sammanhang har formulerats, och den har inte tagits tillbaka!

I ärkebiskop Pietro Parolinis uttalande heter det att Heliga stolen ”condemns all forms of anti-Semitism and racism, which are contrary to the very foundations of Christianity and are totally indefensible in cultures close to Christianity”. Vidare säger Parolini, och då lär han citera påven Johannes Paulus II: “Respect for all forms of religious liberty should guarantee security and the stability in the XXIth century.” FSSPXs kommentar till detta lyder: “This ideology of religious liberty – for it is truly an ideology – is, along with ecumenism, the greatest danger which threatens the Church, and consequently the world. The blindness of the pastors on this point is truly a divine punishment, which makes them choose the means to bring about what they want to avoid.”

Om detta är priset för enheten, nämligen ett avvisande av religionsfriheten, av ekumeniken och därutöver – vilket kan utläsas ur andra dokument – av biskoparnas kollegialitet och av kyrkfolkets delaktighet, och om det kanske dessutom åtföljs av en öppning för en ny våg av antijudaism, för att inte säga antisemitism (som man dock från FSSPX:s sida säger sig ha tagit avstånd ifrån), då är priset för högt!

Klaus Misgeld, Pingstdagen 2012