Enhetens sakrament

”Denna enda Kristi kyrka … har sin konkreta existens i den katolska kyrkan, som leds av Petri efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.”

Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen gentium 8

I år är det 50 år sedan Andra Vatikankonciliet öppnades av påven Johannes XXIII. Under de drygt tre år som konciliet pågick hade kyrkans biskopar från alla världens hörn en unik möjlighet att gemensamt dryfta frågor om kyrkan och hennes tro och liv. Det ledde till en genomgripande omgestaltning av katolicismen, förmodligen mer genomgripande än påven själv hade tänkt sig. Men nu var det biskoparnas tur att bestämma agendan, och de tog initiativ till ingående reflexioner och satte upp åtskilligt flera frågor på konciliets dagordning än ursprungligen planerat.

Tolkningen och tillämpningen av konciliets beslut blev i efterhand föremål för många och delvis kontroversiella debatter. Inte minst har det diskuterats i vilken mån Andra Vatikankonciliet var någonting så radikalt nytt att det innebar ett brott med kyrkans tidigare tradition. Men även om konciliet faktiskt innebar många förändringar är det omöjligt att förstå det annat än mot bakgrund av och i kontinuitet med kyrkans tidigare koncilier.

Vad konciliefäderna hade i åtanke var inget brott med traditionen utan en förnyelse som skulle göra kyrkan bättre skickad att fullgöra sitt uppdrag i världen av i dag. Vaticanum II var också kyrkohistoriens första verkligt internationella koncilium, där alla världsdelar fanns ordentligt representerade. Frågor om mångfald och inkulturation blev också av det skälet centrala på konciliet. Många av konciliets beslut rörde kyrkans förhållande till det omgivande samhället och till andra religioner. Besluten om avskaffandet av statskyrkosystemen, främjandet av ekumeniken med andra kristna samfund liksom även dialogen med de andra världsreligionerna blev viktiga milstolpar.

Ett av Andra Vatikankonciliets mest centrala dokument, Lumen gentium, handlar om den katolska kyrkans egen självförståelse. Där sägs det att kyrkans centrala uppdrag är att sprida ljuset av Kristi evangelium till alla människor. Kyrkan beskrivs som ”ett slags sakrament, det vill säga ett tecken och redskap både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”. Konkret förverkligas detta av alla kristna som lever i den sakramentala gemenskapen med Petri efterträdare och med de biskopar som lever i enhet med honom.

Kyrkan förstår sig alltså som en enhet i mångfald. Evangeliet riktas till alla människor, och alla folk och kulturer har sin rättmätiga plats i kyrkans gemenskap. Men det betyder inte att enhet och mångfald alltid går att få ihop med varandra på något enkelt sätt, vilket också illustreras av utvecklingen efter konciliet.

Som ung professor hörde Joseph Ratzinger till de ledande teologiska rådgivarna under Vaticanum II, och senare har han som påve bemödat sig om att föra vidare konciliets beslut i en anda av kontinuitet med kyrkans tradition. Hans önskan att främja kyrkans enhet har tagit sig många uttryck, inte minst i odlandet av kontakterna österut, till de ortodoxa kyrkorna, särskilt den i Ryssland. Också den inomkatolska enheten vill han värna. För de katoliker som önskar fortsätta att fira liturgin i dess förkonciliära form har han genom sin skrivelse Summorum pontificum år 2008 funnit en lösning som på det hela taget verkar fungera.

Ett särskilt komplicerat fall utgör det traditionalistiska Piusbrödraskapet, SSPX. Gruppen grundades 1969 av den franske ärkebiskopen Marcel Lefebvre (d. 1991) i reaktion mot några av de centrala besluten vid Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Man lever sedan årtionden i konflikt med påvestolen och har ingen kyrkorättslig status inom den katolska kyrkan. Inte alla katoliker har delat påvens önskan om att få se dem återvända. Men i januari 2009 upphävde Benedictus XVI exkommunikationen av de fyra biskoparna i SSPX och en dialogprocess med återkommande samtal inleddes. I skrivande stund är dessa samtal inne i en intensiv fas och beroende på hur samtalen går kommer gruppen antingen att åter integreras eller att försvinna ut i kyrkohistoriens periferi.

Ytterligare ett annat exempel på Benedictus XVI:s enhetsbemödanden är de så kallade ordinariaten som lanserades år 2009. Genom dem erbjuds stora grupper av anglikaner som vill konvertera till den katolska kyrkan att få ta med sig vissa av sina liturgiska traditioner in i den katolska gemenskapen. I England upprättades ett ordinariat förra året, och i år har ytterligare ett upprättats i USA.

Ordinariaten är alltså tänkta som en väg in i den katolska kyrkan för omfattande grupper av konvertiter från den anglikanska kyrkan. På senare tid har somliga högkyrkliga inom Svenska kyrkan dryftat möjligheterna att få en liknande lösning som anglikanerna. Men det är knappast genomförbart, eftersom det inte finns så stora grupper och hela församlingar av presumtiva konvertiter på våra breddgrader.

Kyrkan är en enhet i mångfald, men det innebär inte att man bör införa nya kyrkorättsliga strukturer vid sidan om kyrkans ordinarie strukturer utan att det finns särskilda behov av och skäl för det. I synnerhet om man kan förvänta att nyrekryteringen till dessa grupper framöver lär bli mycket sparsam. Den som är angelägen om att bevara de element i den lutherska traditionen som är förenliga med den katolska tron har möjlighet att verka för detta inom ramen för Stockholms katolska stift. Man kan här exempelvis tänka på hur den svenska psalmskatten numera kommer till flitig användning även i katolska församlingar runt om i landet. Den beprövade lutherska prediko- och själavårdstraditionen har ett värdefullt bidrag att lämna till den katolska symfonin, i synnerhet som det inte längre råder någon konfessionell oenighet om reformationens hjärtefråga, rättfärdiggörelsen genom tro.

Det föreligger inget välgrundat behov av kyrkopolitiska konstruktioner som söker en imaginär katolsk enhet bortom och över huvudet på de konkreta församlingar här i landet som samlas kring Guds ord och eukaristins bord i förpliktande gemenskap med Petri efterträdare och biskoparna kring honom. Den katolska kyrkan i Sverige har sin konkreta existens i Stockholms katolska stift, i den sakramentala enhet som finns i gemenskapen kring stiftets biskop Anders Arborelius. Man kan inte samtidigt vara med och inte vara med i den gemenskapen.

Ulf Jonsson & Anders Piltz