Eniro sätter lurendrejeri i system

Bluffakturor och skumma erbjudanden är inte direkt någon nyhet. Särskilt inte när dessa kommer från för kunden okända eller rentav oidentifierbara företag. Det jag istället vill lyfta fram här är ett för mig nytt fenomen, att etablerade företag (eller möjligtvis sådana som utger sig för att vara dess representanter) ringer upp en med marknadsföringsknep som väcker associationer till Gudfadern eller liknande maffiafilmer.

Häromdagen ringde Eniro till mig och, visade det sig, även till en annan präst i min kommunitet för ett liknande ärende. Mannen som ringde den andre prästen hänvisade till ”existerande avtal” som var på väg att löpa ut och behövde förnyas. Telefonförsäljaren som vände sig till mig hade en annan häpnadsväckande retorik. Det började med en utfrågning och sondering av andra ”oseriösa” företag, där försäljaren undrade om dessa försökt nå mig angående deras tjänster. Jag erinrade mig att några av hans konkurrenter hade kontaktat mig angående ”avtal” som måste förnyas och att en faktura för någonting jag aldrig samtyckt till kom per post dagen därpå. Försäljarens taktik var alltså att förföra mig till föreställningen att han var äkta i motsats till banditerna ute på marknaden. Samtalet fortsatte med: ”låt mig ställa några frågor innan vi sammanfattar det vi har kommit överens om”. Här förutsattes suggestivt att jag var på väg att acceptera en affärsöverenskommelse. Efter att tre gånger försökt förklara att vi saknar det behov som Eniro vill tillfredsställa och att åtstramningar i ekonomiska kristider är nödvändiga, försökte försäljaren skuldbelägga mig genom att hänvisa till att ”alla andra är tillgängliga”.

Med lite distans till samtalet föll fokus på denna otrevliga upplevelse bort från telefonförsäljaren och riktades istället på hans chefer och företaget Eniro i stort. Direktiven tycks vara att kränga produkterna utan minsta sinne för etik och moral, hyfs och respekt. För att inte tala om det juridiskt tvivelaktiga att åberopa avtal som aldrig har ingåtts.

Det är viktigt för mig att framhäva att jag inte alls har någonting principiellt emot reklam och marknadsföring. Tvärtom, innan jag blev jesuitpräst gick jag marknadsföringsfördjupningen på ekonomlinjen och arbetade på annonsbyrå. Däremot kan jag inte acceptera den typ av manipulativa och omoraliska retorik som jag och den andre prästen utsattes för. Frågan är om det finns ett kristet sätt att reagera på denna marknadsföring. Förmodligen räcker det inte med att bara bli arg och frustrerad, även om Jesus fylldes av vrede och drev ut månglarna ur templet (Johannesevangeliet 2:13–22). Jag är förvånad över att inte fler protesterar mot och debatterar smutsiga marknadsföringsgrepp.

Fredrik Heiding