Erik Brogren

Av Erik Wimmerström

Skalden Erik Brogren fyller i dagarna sextio år och det är då helt naturligt att man med tacksamhet erinrar sig vad han skänkt svensk litteratur.

Men Erik Brogren är också katolik, och det torde därför vara på sin plats att i Credos spalter några ord ägnas hans person och hans diktning. Som katolsk skald är han ju känd av var och en som fördjupat sig i hans verk.

Erik Brogren föddes den 28 juni 1871 i Stjärnorps församling i Östergötland där hans fader var kyrkoherde. Sin skolgång avslutade han år 1889 med mogenhetsexamen i Norrköping, varefter han samma år blev student i Uppsala, avlade filosofie kandidatexamen därstädes 1893 samt studerade därefter konsthistoria i Berlin, Dresden och München samt katolsk teologi vid prästseminariet i Eichstädt och vid universitetet i München samt i benediktinerklostret Andechs i Oberbajern.

Återbördad till fosterlandet verkade Brogren som medarbetare i Göteborgs Morgonpost, Skånska Aftonbladet, Östgöta Correspondenten, Aftonbladet, Stockholmstidningen och Stockholms Dagblad. Dessutom medverkade han i Credos danska föregångare, den katolska tidskriften Varden och även i Credo ha bidrag synts från hans penna.

Under sina Uppsalaår tillhörde Brogren en poetiskt verksam kamratkrets bland vars medlemmar märktes Karl Erik Forsslund och vars samlade litterära arbeten framlades i den vittra studentkalendern »Vid årsskiftet» (1892). Hans tidigaste lyrik är genomsyrad av känslan om alltings förgänglighet och ger uttryck för en mild men behärskad spekticism. Under sina studier i Tyskland genomgick Brogren en inre kris som förde honom till den katolska kyrkan av vilken han, trots avbrutna teologiska studier och uppgivandet av påtänkt prästerlig verksamhet, förblev en ivrig och varmt trosövertygad medlem.

Brogrens första diktsamling »En ynglingasaga» utkom 1901 på Albert Bonniers förlag. Om denna diktsamling skrev Oscar Levertin i en recension bl. a. att »en i all sin enkelhet rörande, nästan barnsligt innerlig känsla utmärker slutligen de religiösa och personliga små visorna i bokens slut vilka också kronologiskt taget äro de sista och därför särskilt giva löften för kommande diktning. Något psalmaktigt undergivet och stilla kommer här icke sällan in i tonen.»

I sin därpå följande diktsamling »Medusa» (1902) har Brogren skildrat sin konversion, men icke med subjektiv omedelbarhet utan i symbolisk dräkt. Brogren har nämligen, i olikhet med så många diktare, alltid hyst motvilja att avkläda sitt innersta för den läsande allmänheten. Han är för skygg och för känslig att offentligt bikta sina inre upplevelser. Därför griper han till objektiverande symboler genom vilka han skildrar sina strider och även den lycka och den frid han funnit. I »Medusa» möta vi ett rent katolskt ämne behandlat. Det är i den mäktiga dikten »Kungsbaneret».

Till storms går fienden. Så vaknen bröder och strömmen hit från nordan och söder och samlen er ur alla väderstrecken! På hat och hån i väster och i öster skall svara dån av millioner röster, som jubla enigt om ett heligt tecken: de säga att det gulnat har i vecken, men det baner, som stod på Golgata, det skola aldrig dessa stolta ta’!

I Brogrens därpå följande diktsamling »Sångerna om liv och död» (1909) kommer hans katolska tro än tydligare till synes. Deras samling innehåller några av skaldens mest musikaliskt välljudande dikter. År 1910 utkom Brogrens religiöst och estetiskt sett märkligaste diktsamling »Psalmernas bok» (2 delar), vilken icke blott är objektiva parafraser på gammaltestamentliga förebilder utan som innehåller något av de djupast tänkta och ädlast formade religiösa dikter, som sett dagen i vårt land. I »Psalmernas bok» finnas dikter fullt värdiga att komma till användning vid våra gudstjänster. I många av dessa dikter klingar den enkla, rena psalmtonen, vilken Levertin funnit i Brogrens första diktsamling, men här nådd till än större fulländning. Hur innerligt och enkelt men på samma gång hur formfulländat skönt heter det icke:

Om Herren icke byggt ditt hus
mot stjärnorna och solens ljus,
blir fåfäng all din möda,
ty byggnaden på sand och grus
kan nästa vårstorms vilda brus
från grunden dock föröda.

För sin varma fosterlandskärlek ger Brogren uttryck i »Landet» (1911) där vi finna sådana dikter, vilka andas hängivenhet för vårt land och språk, som »Svenskan» och »Sverige». Av Brogrens diktning framgår klart hur en kyrkans tillgivne son kan och bör älska sitt fosterland. Samma år som »Landet» utkom »Det heliga landet» omfattande bilder ur gamla testamentet. Ur denna samling vill jag särskilt nämna den praktfulla dikten »Gästabudet» som försätter oss till det gamla Babel och dess glansfulla konungaborg:

I Babel i högvälvda konungahusen
Belzasar gav prunkande gästabud
för rikets mäktige herrar, väl tusen,
oxen låg helstekt på avflådd hud.
I största salen flammade ljusen
I guldarmad krona mot vitmenat tegel;
över tronen var spänt ett purpurrött segel,
där konungen satt i sin guldsydda skrud.

Det är ej blott i »Medusa» Brogren i symboler diktar om sig själv och om sitt liv. Även i de sista diktsamlingarna »Psyke» (1912) och »Bevingade fötter» (1920) är detta fallet.

Redan i »En ynglingasaga» har Brogren infört en dramatisk dikt »I snön» skriven 1894 och i »Medusa» versskådespelet »I dödens skugga» skrivet 1895 och för en del år sedan uppfört i den svenska landsorten. Men först i »Natten» (1920) framträder Brogren som en dramatiker av större mått än den som skrivit de förut nämnda dramerna. I »Natten», som influerats av intryck från världskrigsåren, försättas vi till ett gods vid Mälaren, vilket i generationer tillhört en gammal adlig ätt. Dess nuvarande ägarinna är en äldre dam, vars son, en svensk major, som tysk överste deltagit i kriget. På grund av vad han upplevat under några förfärliga krigsår har han blivit både kroppsligt och andligt sjuk. Dagens ljus kan han icke fördraga, han stänger in sig på sitt rum med nedfällda gardiner, och med det elektriska ljuset tänt, och när han måste ut i dagsljuset bär han svarta glasögon. För himlaljuset äro de rädda, säger han, »detta krigs människor». Men översten bär på en stor personlig skuld. Den franska familj hos vilken han varit inkvarterad blir genom honom upplöst och dess lycka på ett fruktansvärt sätt krossad. – Vid dramats början väntar överstens mor tvenne »krigsbarn», två franska flickor, till sitt gods och det visar sig att dessa barn äro döttrar till överstens franska värdinna, vars hem han skövlat. Den äldsta av dessa flickor, en sextonårig ung dam, och överstens son fatta tycke för varandra, men samtidigt igenkänner han översten som den vilken låtit skjuta hennes far. Den som ställer allt till rätta och även ger den plågade översten frid är en katolsk pater, barnens biktfader, som förövrigt just är den, som placerat barnen i överstens hem. Det är denne präst som ger oss dramats idéinnehåll. – Över dramats slutscen, samtalet mellan översten och patern, breder sig ett skimmer från världar mera fullkomliga än vår lilla syndiga jord och den känsla av högtid och frid, som sänker sig över översten griper även oss. – Personerna i dramat äro livfullt tecknade, särskilt den sympatiska fru Muur, en väl träffad läkare av liberal åskådning samt den dråplige protestantiske kyrkoherden, politiskt tillhörande högern. Men framför allt är det den katolske patern, dramats viktigaste person, som är tecknad med åskådlighet och livlig sympati. Dramat ger en intressant tidsbild av åren närmast efter kriget och av de upprörda politiska striderna under dessa år, men det är dock först och främst de eviga frågorna om skuld och försoning som där behandlas på ett sätt som endast en skald av Erik Brogrens betydenhet kan det.

Världskriget har även utgjort bakgrunden till en av Brogrens diktsamlingar nämligen till »Mandom» (1915). Denna bok, ett slags lyrisk dagbok från det första världskriget, står ganska nära »Landet» genom sin lågande patriotism. Men även med »Psalmernas bok» finnas beröringspunkter så i den gripande »Stridspsalm»:

Du Jesu Krist i blod och sår,
förunnar oss i dina spår
för vad vi älska lida.
Ännu har ingen freden fått,
som icke trofast kamp bestått,
men så vi segern bida.

I några korta drag har jag här sökt teckna huvuddragen av Brogrens diktning.

Erik Brogrens lyrik utmärker sig för fasthet i rytmen, klangfulla rim och djupsinniga, genomtänkta bilder. Av »En ynglingasaga» framgår tydligt att Brogren i sin tidigare diktning stått under inflytande av Levertin. Men han är icke en epigon och i sina senare diktsamlingar står han helt frigjord från författaren till »Legender och visor». För hans självständighet har sörjt bland annat hans katolicism, som gav hans diktning egna motiv. Hans »psalmer» tillhöra de dyrbaraste klenoderna i den svenska religiösa dikten.