Erik den helige, Sveriges evige konung

LUNDÉN, TRYGGVE

Tryggve Lunden

Två av våra medeltida konungar, Sverker den äldre, vars regering inföll mellan åren 1130 och 1150, och Erik den helige, vars regering inföll mellan åren 1150 och 1160 (årtalen är approximativa), har grundat var sin kunglig dynasti. Efter sina upphovsmän är dessa båda dynastier kallade de sverkerska och erikska kungaätterna. Under 1100- och 1200-talen regerade medlemmar av dessa båda kunga-ätter växelvis i Sverige. Det ser ut som en överenskommelse, när en konung av den erikska ätten alldeles undantagslöst efterträder en avliden konung av den Sverkerska ätten – och omvänt. Sverkerska ätten utslocknade på manssidan år 1222, erikska ätten år 1250.

Genom sin upptäckt av de under 1200-talet präglade mynten och sin granskning av de under detta århundrade utspelade politiska händelserna har det lyckats Rolf Sjöberg att visa att Erik den helige, helgonkonungen och dynasti-grundaren, under hela denna tid betraktades som Sveriges evige konung och att den för tillfället regerande monarken uppfattades som Erik den heliges ställföreträdare eller vikarie. (Rolf Sjöberg har framlagt sina forskningsrön i en uppsats i Svensk numismatisk tidskrift maj 4/5 1986.) Detta blev märkbart, när i mitten av 1200-talet ett uppror bröt ut mot konung Erik Eriksson, en sonsonsson till Erik den helige, som blev fördriven och efterträddes av upprorets ledare, en annan sonsonsson till Erik den helige, stormannen Knut Långe.

Vad Erik Eriksson beträffar, var han svag och av allt att döma degenererad. Man kallade honom spefullt och respektlöst Erik läspe och halte. Sitt bästa stöd hade han i svågern Birger jarl, gift med hans syster Ingeborg. Denne kunde emellertid inte förhindra att ett uppror bröt ut år 1229. En annan avkomling till Erik den helige, stormannen Knut Långe, ansåg sig, troligen med rätta, bättre skickad att utöva kungamakten. Han höjde upprorsfanan och besegrade konung Erik och Birger jarl. År 1230 besteg Knut Långe den svenska kungatronen. Erik Eriksson flydde till Danmark, där han kunde påräkna sympatier hos sina släktingar på mödernet – hans moder hade ju varit en dansk kungadotter.

De mynt, som Knut Långe lät prägla, är försedda med inskriptioner sådana som Rex Upsalie och vicarius. Inskriptionerna har vållat forskningen åtskilligt huvudbry, ända tills Rolf Sjöberg har fastställt att inskriptionen Rex Upsalie, konung i Uppsala, åsyftar Erik den helige, vars reliker dessförinnan blivit skrinlagda i Uppsala dåvarande domkyrka, det vill säga kyrkan i Gamla Uppsala, och vars årliga minnesdag blivit fixerad till den 18 maj. Inskriptionen vicarius visar att Knut Långe, sedan han bestigit kungatronen, uppfattade sig själv som ställföreträdare för sin farfarsfar, Erik den helige, vilken för honom och för alla hans anhängare stod som Sveriges evige konung, den svenska motsvarigheten till den norske konung Olav, vilken för alla norrmän stod som Rex perpetuus Norwegie, Norges evige konung.

Under sin femåriga regering hann Knut Långe med att grundlägga ett kloster i Sko. Det befolkades till en början av dominikan-fäder, vilka något senare ersattes av klostersystrar av Sankt Bernhards orden, cisterciens-nunnor.

År 1234 avled Knut Långe. Den fördrivee Erik Eriksson kunde då återvända från Danmark och återtaga sin förlorade krona. Knut Långe hade emellertid efterlämnat två söner, Holmger pch Filip. Dessa ville inte finna sig i den förändrade politiska situationen utan höjde upprorsfanan. Det är emellertid att berätta att under det interregnum, som uppstått mellan Knut Långes död och Erik Erikssons förnyade trontillträde, hade det lyckats Holmger Knutsson att prägla några mynt. Dessa fick, anmärker Rolf Sjöberg, samma inskriptioner som de av Holmgers fader präglade mynten – alltså Rex Upsalie och vicarius. Liksom sin fader, konung Knut, uppfattade alltså Holmger sin farfars farfar, Erik den helige, som Sveriges evige konung och sig själv som Erik den heliges ställföreträdare.

Det upprorsförsök, som igångsattes av de båda bröderna Holmger och Filip, slog illa ut. Vid den drabbning, som år 1247 utkämpades vid Sparrsätra i södra Uppland, blev de besegrade av konung Erik och måste taga till flykten.

Om Holmger vet man att han flydde i nordöstlig riktning och så småningom kom till Gästrikland.

Den med Knut Långe och hans son Holmger förbundna allmogen trodde sig veta på vilka platser Holmger vilat sig på sin flykt till Gästrikland. På dessa av traditionen utpekade platser har man uppfört minneskapell. Vi har kännedom om ett Sankt Holmgers kapell i Björklinge omedelbart norr om Uppsala och ett annat Sankt Holmgers kapell i Valö på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Emellertid blev Holmger år 1248 tillfångatagen och på kung Eriks befallning halshuggen. Holmger blev begraven i det av hans fader grundlagda Sko kloster. ”Gud gav honom nåd och gjorde honom helig”, försäkrar Erikskrönikan. Den olycklige kungasonen, som fatt ett så tragiskt slut, blev verkligen vördad som helgon, något som de till hans minne uppförda kapellen i Björklinge och Valö också antyder. Till Holmgers grav i klostret i Sko kom det pilgrimer, antingen för att åkalla hans förböner hos Gud eller för att tacka för redan erhållen hjälp. Klostersystrarna i Sko lät för Sankt Holmgers grav förfärdiga ett praktfullt bårtäcke av broderat siden. Det förvaras numera i Statens historiska museum och räknas som ett av den svenska textilkonstens yppersta mästerverk. I huvudsak torde det vara utfört i Albert pärtstickares atelje. Man ser där den helige Holmger avbildad i helfigur med ett svärd i höger hand.

Rolf Sjöberg tillägger avslutningsvis att Erik den heliges ättlingar en tredje gång gjort uppror mot kungamakten. Det var år 1251. Den regerande monarken hette då Valdemar, son till Birger jarl. Det mot konung Valdemar riktade upproret leddes av två av Filip Knutssons söner, brorsöner till den nyss omtalade helige Holmger och liksom denne i rakt nedstigande led härstammande från Erik den helige. (Det bör framhållas att även Valdemar kunde åberopa sig på en härstamning från helgonkonungen – han var nämligen sonsondotterson till Erik den helige.) Drabbningen mellan kung Valdemar och de båda Filipssönerna utkämpades vid Herrevadsbro i Västmanland och slutade med kung Valdemars seger och de båda Filipssönernas nederlag. De sistnämnda blev tillfangatagna och halshuggna. Under sitt kortvariga regemente hade de båda Filipssönerna hunnit prägla mynt med de traditionella inskriptionerna Rex Upsalie och vicarius. Sådana inskriptioner åsyftade (jag måste upprepa) att den i Uppsala domkyrka skrinlagde och som helgon vördade Erik den helige stod som Sveriges evige konung och att de stormän, vilka sett sig berättigade att höja upprorsfanan mot kung Valdemar, uppfattade sig själva som ställföreträdare för Erik den helige, nationalhelgonet och dynasti-grundaren, inskärper Rolf Sjöberg.

Rolf Sjöberg, Rex Upsalie-mynten och folkunga-upproren 1247 och 1251.

Publicerad 1986 i nummer 8