Estetik och dogmatik är inte varandras motsatser

av JOHN SJÖGREN

I en mycket intressant och läsvärd understreckare (SvD, 20/1 2020) skriver Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet, om den förmåga som konst och estetiska uttryck har att fånga vår känsla för det sakrala. Med utgångspunkt hos Friedrich Schleiermacher (1768–1824), ofta kallad för liberalteologins fader (en bild som Svenungsson delvis försöker nyansera), argumenterar Svenungsson för att konstens och skönhetens sätt att fånga det kristna mysteriet inte nödvändigtvis är ett uttryck för en ytlig andlighet. Snarare, skriver Svenungsson, är det ”de stora konstnärliga, litterära och musikaliska verken som bättre än varje dogm eller bekännelseskrift förmår gestalta människans känsla för det sakrala”.

Frågan är dock om det verkligen är fruktbart att, som i formuleringen ovan, sätta estetik och dogm, konst och bekännelse, emot varandra. Är det inte snarare så att i en autentisk kristendomsutövning behövs båda dessa aspekter? De är inte varandras motsatser, utan varandras komplement. Tveklöst är det så att den stora konsten på ett oöverträffbart sätt kan sätta människan i kontakt med tillvarons djupaste mysterier. Kristendomen har, i sin inkarnatoriska natur, alltid bejakat formen och estetikens förmåga att förnimma det heliga. Men människan är inte enbart en estetisk varelse, utan lika mycket ett rationellt djur. Hon söker inte enbart efter skönheten. Hon törstar lika mycket efter sanningen.

Den liberalteologiska vändningen, som Schleiermacher alltså ofta anses vara ursprunget till, ligger inte i att det egentligen är något fel i Schleiermachers berömda formulering om att religion ytterst handlar om att ha ”sinne och smak för det oändliga”. Religiös sensibilitet handlar om det. Men inte enbart om det, eller ens i första hand om det. Religion och teologi, om det inte ska urarta i liberalteologiskt godtycke, måste också handla om vad som faktiskt är sant. Kort sagt, om dogm och bekännelse.

Friedrich Schleiermacher.

Nyckeln ligger i att förstå att dessa två saker, det estetiska sinnet för det oändliga och den dogmatiska sanningslidelsen, hör ihop. I det klassiska antika tänkandet återkom man ofta till de tre transcendentalierna – det sanna, det goda och det sköna. Man tänkte sig att varthelst Varat uppenbarar sig, varthelst det finns något som existerar, kan man finna dessa tre storheter. Men de är inte åtskilda från varandra, utan hör oupplösligt ihop. Det som är skönt måste således också vara sant och gott. Skönheten och sanningen är alltså i någon mening ett.

Visst finns det dock en spänning mellan det konstnärliga och det dogmatiska uttrycket. Men det är en god spänning. Ett konstverk strävar efter maximal mångtydighet. Konsten öppnar upp vårt medvetande och gör oss ödmjuka inför mysteriets ovetbarhet. De verkligt stora konstverken skapas på knä, med böjt huvud och i vördnad inför något undflyende och ogripbart. Dogmen däremot strävar efter att skapa klarhet. Den kan inte helt och hållet ringa in sanningen, men kan åtminstone skydda mot missförstånd och rena heresier. Och båda dessa hållningar behövs. En dogm, eller vilken religiös utsaga som helst, som saknar ödmjukheten inför att mysteriet ytterst är outsägbart riskerar att bli rigid, akademisk, ja rent av farlig. En religion utan dogmer riskerar att bli vag, urvattnad, ja rent av meningslös.

Kanske fångar den amerikanska författaren Flannery O’Connor, en av de allra största skildrarna av trons mysterier i konstnärlig form, dogmens natur när hon säger: ”Dogmen är mysteriets beskyddare.”

John Sjögren 2020-01-20

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Läs Jayne Svenungssons text via länken här.