”Et resurrexit”

Av S. Nordmark

Solen har just gått upp, se, huru dess första strålar glida fram över templets kupol och marmorväggar, huru de småningom utbreda sig över husen, tornen och tinnarna i den heliga staden. Utanför staden är en trädgård, där den österländska solen redan i rikaste grönska visat sin livgivande kraft. Där måste dock någonting underligt ha tilldragit sig? Bestörta människor, upprörda soldater om varandra. En öppen gravkammare men ingen sorg och smärta, inga tårar på kvinnornas kinder, då de träda ut ur gravens dystra rum. Glädje strålar ur deras ögon, då de skyndsamt ila tillbaka med budskapet: ”Han är uppstånden, han är icke här.”

Efter mer än 1900 år äro alltjämt millioner människors blickar riktade på denna plats av jorden, där detta glädjebudskap en gång förkunnats. Huru kunde det också vara annorlunda? I Kristi, Gudamänniskans uppståndelse på påskdagen ligger kristendomens fundament. Vid Kristi öppna grav mötas tro och otro. Tron uppvisar här sina kraftigaste argument, otron söker här tvivlande och förnekande smyga sig förbi.

Goethe låter Faust uppleva en gripande scen: på den heliga påskmorgonen vill den världströtte doktorn tömma giftbägaren. Då hör han plötsligt påskklockornas högtidliga klang, han hör orgelns brons och de frommas påskhymner från den närbelägna kyrkan. Han lyssnar, han skakar på huvudet och utbrister: ”Väl hör jag budskapet, men jag saknar tron därpå.” – Skarorna av alla dem, som döma sålunda, ha börjat med medlemmarna av det höga rådet, den morgon Kristus framgick ur graven och tillväxer alltjämt med alla dem, som tänka som s.k. moderna tänkare såsom en Schleiermacher eller Harnack eller också icke alls tänka. Dock Faust påminner sig sin ungdomstid, då tro och frid bodde i hans rena själ och utropar: ”O ljuden alltjämt i ljuva himlens toner, tåren pärlar och jorden har mig åter.” Dock verklighetens olyckliga Faustnaturer motsvara icke diktens ideala förebild – påskens heliga klockor ljuda varje år i deras öron, men påskens heliga budskap förklingar ohört i deras själ. Besinning och ånger känna de icke och därför ej heller påskens heliga glädje och frid, ty de sakna tron på uppståndelsens hemlighet: De säga: ”Vi hava icke sett Kristus. Om vi blott finge skåda honom, den uppståndne, skulle vi tro.” O kommen då och skåden och tron! Om I icke tron mästarens ord och löften, så tron då hans gärningar, skåden hans verk. Sen, Kristus den uppståndne, lever ännu i sitt verk, i sin heliga Kyrka, som genom alla århundraden är segervinnare över ondskans alla makter och genom sin inneboende gudomliga kraft förnyar jordens anlete. Ur dödens natt uppstår också Kristi brud, Hans heliga Kyrka och väcker ur dödens sömn mänskligheten. Med läran om Kristi uppståndelse draga apostlarna ut i vida världen, för att besegra denna. För denna tro giva millioner kristna ära, gods och liv. Denna tro har i sanning förnyat jordens anlete, höjt den till en oanad höjd av bildning och kultur. Ju mer emellertid världen åter avlägsnade sig från tron på den uppståndne, desto djupare sjönk den åter ner i dödens armar. Men Kristus lever ännu, lever i sin heliga Kyrka. Väl måste också den uppståndnes lära och Hans hel. Kyrka dela Mästarens gravvila. Av hans tre dagar blev för henne tre långa århundraden. Hedendomen hade svurit Kyrkan döden, därför måste hon stiga ned med sina klenoder, de eviga sanningarna i katakombernas grav. Vilken strid utkämpas icke åter mellan döden och livet, mellan mörkret och ljuset. Dock förföljelserna hava ett slut. En ny påskmorgon bryter in, ljus och frihet segra. Kristus den uppståndne är världens härskare och folkens konung.

 

Nya fiender angripa Kristi gudomliga stiftelse på jorden. Inre fiender i otaliga irrläror från de första århundradenas till vår tids vidunderligaste sekter. Trots mäktiga bundsförvanter, trots staters hjälp och vapens makt, ha dessa icke lyckats övervinna segerherren över synd och död Kristus, fortlevande i tiden i sin Kyrka. Hon delar sin stiftares öde: ”Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja Eder.” Men på henne besannas också Frälsarens löfte: ”Helvetets portar skola icke överväldiga henne.” Hon bär på sitt ämne uppståndelsens och det eviga livets kännetecken. På blodig långfredag följer i Kyrkans historia alltid jublande påskmorgon. Hon träder segerrikt fram ur graven och vapnen falla ur hennes fienders händer. Bläddra i hävderna! Läs Kyrkans historia och du skall se den uppståndnes segerkraft i Hans Kyrka. Henrik IV, Hohenstauferna, Napoleon. Kom och se och tro. På Rysslands snövidder hämnas den rättvise Guden på honom, som blott behövde höja ett finger för att få hela Europa att darra. Han flyr, dör landsflyktig. Kristus regnat, lejonet av Juda, härskar. Bismarck, som genom majlagarna 1874 trodde sig ha bekämpat Kyrkan och brutit hennes makt måste till slut erkänna: ”Jag har missräknat mig i kampen mot den katolska Kyrkan.” Kristus lever. Mannen med järnnäven hade icke anat, att bakom Kyrkan står den Uppståndne och hans gudomliga ord och kraft.

Om under det hemska världskriget vapnen på nytt blivit smidda mot Kyrkan och nya fiender lupit till storms mot henne, om frimureri, revolutioner och bolsjevismen rikta sina blodiga vapen alltjämt mot henne, vi som bekänna vår tro på den Uppståndne, förlora icke vår tro på hans seger. Han lever och mitt på de blodiga slagfälten står alltjämt obesegrad den katolska Kyrkan, osårbar i sin enighet och bakom henne står en med segerfanan, det hel. korset i sin hand, Kristus den uppståndne. Han skall i rättan tid sträcka ut sin hand och bjuda världsstormen, hatets och ondskans vågor att lägga sig.

Det är det budskap som påskens helga klockor alltjämt förkunna för världen. Ut över stad och land i den vida världen förkunna de med sitt högtidliga språk Christus vincit, Christus regnat, Christus imperat. Lever Han månne och härskar också i ditt hjärta? Eller är du en död lem på den lekamen, vars huvud är Kristus, en död medlem av Kyrkan? Kan du med aposteln bekänna: ”Jag lever, dock icke jag lever utan Kristus i mig.” Äger du en levande tro på påskens heliga under? Är den uppståndne ditt hjärtas konung? Är du förenad med Honom genom glödande kärlek och lever du genom Honom och hans heliggörande nåd?

Hör du påskens klockor och deras budskap ”Et resurrexit”? Har du uppstått med Kristus ur graven för att låta påskens värmande, livgivande sol lysa in i ditt hjärtas gravkammare, låta nåden förnya ditt inre, din tro, ditt hopp, din kärlek, alla dina föresatser? Eller är din själ ännu fången i gravens mörker? Är du en olycklig Faustnatur, som hör påskens fridsbringande hälsningar, men ej äger tron på den Uppståndne och därför vill tömma förtvivlans bägare och giva din själ döden i hopplöshetens kvalfulla stund? O kom och se och tro! Med den tvivlande Thomas lägg handen i den Uppståndnes helga hjärtesår, som öppnar sig för dig i den heliga Kommunionen i vilken Han försäkrar oss: ”Jag är med Eder alla dagar intill världens slut.” Där i tabernaklets mörka gömma lever den Uppståndne och där förnimma vi Hans lugnande ord: ”Varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.”

Så lever Kristus den Uppståndne alltjämt, lever i sin heliga Kyrka, lever i de troendes hjärtan, lever sin kärleks heliga sakrament och vi bekänna därför i jublande påskglädje ”et resurrexit” – Han har uppstått. Vi se i hans uppståndelse det säkraste beviset för vår tro, såsom aposteln också skriver: ”Hade Kristus icke uppstått så vore vår tro fåfäng.” Denna trosvisshet giver oss styrka i livets alla prövningar och stöd i världens och det egna hjärtats stormar, då vi veta, att vår tro och vårt hopp är byggt på en orubblig grundval. Det är av denna tro vi leva, när ”Kristus genom tron bor i våra hjärtan”. Det är denna tro på den Uppståndne som är vår lycka här i livet och som skall bliva vår salighet efter döden. ”Salig är du, emedan du har trott.”