Ett annat medel, varigenom man lär sig omsorgsfull pliktuppfyllelse

Av Alphons Rodriguez S. J.: Den kristliga fullkomlighetens övande, Bd. I, 2 kap. 4.

Det tredje medlet för ett omsorgsfullt förrättande av våra plikter är detta: vi utföra varje enskild handling så som om vi överhuvud icke hade något annat att göra. Sålunda förrätta vi våra böner, läsa mässan, bedja rosenkransen och tidebönerna o. s. v. på ett sådant sätt, som om vi aldrig någonsin skulle få något annat att göra än just detta. Vi ha ingen brådska. Därför få vi heller icke bliva förvirrade vid våra förrättningar, så att det ena arbetet kommer att verka hinderligt på det andra. I stället borde vi odelat ägna oss åt det, som vi just nu ha för handen. Under bönen borde vi sålunda icke tänka på våra studier eller på olika ämbetsgöromål och plikter, ty det skulle bara störa vår andakt och hindra oss att över huvud uträtta något ordentligt. Hela dagen står oss ju sedan fri för studier och ämbetsgöromål. ”Allt har sin tid” (Pred. 3: 1). Därför må vi också låta varje verk få sin tid ”Varje dag har nog av sin egen plåga” (Matt. 6: 34).

Detta medel är både så ändamålsenligt och så förnuftsenligt, att till och med hedningarna anbefallde det, fastän de icke voro upplysta av trons ljus, ja, de använde sig även av det för att vördnadsfullare kunna nalkas bilderna av sina falska gudar. Därav kommer också det gamla latinska ordspråket: ”Den som vill tillbedja må sätta sig ner”, d. v. s. de som i bönen vilja tillbedja sin Gud och umgås med honom måste göra detta ”i sittande ställning”, med lugn uppmärksamhet och icke flyktigt och förstrött. Plutarkus berättar på tal om den vördnad som prästerna på hans tid visade sina falska gudar, att under hela den tid som ett offer varade en härold oupphörligen stod och ropade: ”Gör det, som du nu gör”, d. v. s. ”Hav endast akt på det som du håller på med, låt ej din uppmärksamhet avledas därifrån utan rikta den i stället uteslutande på denna handling!” Detta är just det medel, som vi här ville framhålla. Du skall gripa dig an med varje verk så som om du inte hade något annat att göra i hela ditt liv. Giv endast akt på det! Slösa all din omsorg på det! Slå beslutsamt bort alla andra tankar! Då kan du vara säker på, att du kommer att uträtta det väl. ”Låtom oss göra just det som vi nu hava att göra”, säger Aristippus. Ja, må vi glömma både det förflutna och det kommande och i stället koncentrera hela vår kraft på det närvarande ögonblicket, ty det är det enda, som vi hava någon makt över. Det förflutna är icke mera till, kan sålunda också icke bestämmas av oss. Framtiden är oviss, följaktligen kunna vi ej ikläda oss ansvar för den tid som skall komma. Vilken lycka, om vi kunde kämpa oss fram till detta, att vi till den grad behärskade både vår inbillningskraft och våra tankar, att vi städse blott tänkte på det närvarande ögonblickets krav! Men tyvärr är å ena sidan vårt hjärtas obeständighet, å andra sidan djävulens arglist alltför stor. Han begagnar sig sålunda av vår naturliga flyktighet, och då vi som bäst äro sysselsatta med ett arbete, kommer han oss plötsligt att tänka på det som vi därnäst skola företaga för att på så sätt göra oss förströdda och avleda våra tankar från ögonblickets bjudande plikt.

Detta är ett av den onde fiendens vanligaste och tillika ett av hans farligaste och fördärvligaste knep. Ty genom det lyckas han förhindra att vi över huvud kunna förrätta ett arbete med verklig omsorg. Under bönen riktar han våra tankar på studier och göromål för att vi skola bedja illa. Om det endast lyckas honom att få oss tankspridda, så skall han under det vi hålla på med bönen förespegla oss tusentals hjälpmedel, varigenom vi senare skola kunna väl förrätta våra andra goda verk. Men när vi så börja med dem, skapar han strax nya gyckelbilder för att vi lika illa skola fullborda det arbete, som vi för tillfället sysselsätta oss med. Då emellertid hans konster icke äro oss obekanta (”ty hans anslag äro oss icke obekanta” 2 Kor. 2: 11), så må vi lägga undan alla tankar på framtiden och jaga bort dem ifall de skulle inställa sig. När deras rätta tid kommer, är det gott att sysselsätta sig med dem, men nu då vi måste tänka på annat, äro de blott till skada. Och skulle fruktan för att du kanske senare skulle glömma det som du just nu kommit att tänka på förleda dig till att hålla fast denna tanke, så kan du redan därav sluta dig till, att den icke är en ingivelse från Gud utan fastmera en lockelse från satan. Ty Gud är en vän av frid och ordning, fördenskull kommer allt som stör din frid och vänder upp och ned på den rätta ordningen icke från Gud utan från djävulen, som blott trives med virrvarr och oordning. Förkasta sålunda allt som kan störa dig i det arbete som du just nu har för handen. Om du nu troget uppfyller din plikt, kan du vara försäkrad om att Gud i sinom tid skall beskära dig allt som är tjänligt för din frälsning och det i riklig måtto. Händer det dig sålunda till exempel, att du under dina andliga övningar kommer att tänka på studierna och finner en övertygande grund, ett slående bevis eller får klarhet i en dunkel fråga och ett tvivel lyckligen löst, så visa utan vidare från dig alla dylika funderingar och var övertygad att du genom ett sådant handlingssätt blott har allt att vinna och ingenting att förlora. Den heliga Bonaventura säger: ”Det vetande, som man för dygdens skull försmår, finner man senare vida bättre med dygdens hjälp.” Och den ärevördige pater Avila uttalar sig sålunda: ”Om en tanke vill tränga in i din själ på olämplig tidpunkt, så skall du blott säga: ’Gud befaller mig icke detta just nu, därför vill jag icke mera tänka på det. Men då den tid kommer när Herren befaller mig att göra det, skall jag noggrant söka uppfylla hans önskan till punkt och pricka’.”