Ett hoppets tecken som väcker strid – påven i Libanon

Av Per Lindqvist

– Maningar, förmaningar och uppmuntran.

Den 14–16 september besökte påven Benedictus XVI Libanon. Han bodde under sin vistelse i landet hos nuntiaturen i Harissa. Småstaden Harissa, som ligger 20 kilometer norr om Beirut, är en av de viktigaste Mariavallfartsorterna i hela Mellanöstern. Hit kommer inte bara kristna utan även många muslimer för att bedjande bestiga de cirka 100 trappstegen upp till den åtta och en halv meter höga vita Mariastatyn.

I den grekisk-katolska (melkitiska) Sankt Paulus-katedralen i Harissa, omgiven av Mellanösterns biskopar, företrädare för icke-katolska kyrkor, muslimska och drusiska företrädare undertecknade påven Benedictus XVI den apostoliska skrivelsen Ecclesia in Medio Oriente. Det så kallade postsynodala dokumentet utgör Vatikanens läse- och meditationsfrukter från Mellanösternsynoden hösten 2010 och innehåller riktlinjer, förmaningar och framför allt uppmuntran inför framtiden för katolikerna och för de med Rom unierade kyrkorna i Mellanöstern. Påven själv har betecknat den som en ”kyrklig vägkarta för Mellanöstern”. Den tar bland annat upp bristen på religionsfrihet, förhållandet till islam, fundamentalismen och de kristnas massuttåg från regionen. Enligt Benedictus vill dokumentet också lämna ett bidrag till den interreligiösa dia­logen.

I det tal på franska som påven höll i samband med undertecknandet berörde han de marginaliserades existentiella svårigheter; på många ställen står den kristna minoriteten bokstavligen med ryggen mot väggen. Han uppmanade dem att ”inte vara rädda” och hänvisade till symboliken i dagens kyrkliga firningsämne, Heliga korsets upphöjelse.

Det kristna budskapet om korset, ”korsets dårskap”, har styrkan att ”förvandla våra lidanden i ett kärlekens rop till Gud till ett medlidande med vår nästa”. Han påminde om att festen Heliga korsets upphöjelse, som infördes av kejsar Konstantin, är starkt förknippad med att förföljelsen av de kristna i Romarriket upphörde. Festen påminner om att det finns ”ett oupplösligt band mellan kors och uppståndelse”.

De kristna i Mellanöstern var de första som ”tog emot Guds människoblivne son”. Det är ”ert mod i tron” som Gud tackar er för, sade påven.

Under fredagen den 14 september utbröt våldsamma protester mot den video, The Innocence of Muslims, som lagts ut på You­Tube. Enligt medieuppgifter genomfördes efter fredagsbönen i Al-Mansouri-moskén en demonstration med 1 000 deltagare som ropade slagord mot USA och påven. En demonstrant dödades och 15 poliser skadades. Den maronitiske patriarken, Beshara Boutros Rai, försökte gjuta olja på vågorna genom att framhålla att en sådan film inte bara förolämpar islam utan ”oss alla”.

Ecclesia in Medio Oriente

Religionsfriheten får stort utrymme i det postsynodala dokumentet. ”Religionsfriheten är navet i alla andra friheter. Det är en helig och oförytterlig rättighet” (§ 26). Dokumentet konstaterar visserligen att det finns en viss tolerans mot andra religioner i vissa länder i Mellanöstern men menar att det nu är dags att gå från ”tolerans till frihet”. Samtidigt slås det fast att ingen sanning existerar utan Gud. Men ingen äger sanningen, den är en gåva (§ 27).

I paragraf 29 talas det om två motstridiga tendenser inom Mellanöstern: sekularitet och våldsam fundamentalism. Här vill påven tala om en ”hälsosam sekularitet” till skillnad från sekularism. Den ”hälsosamma sekulariteten” kännetecknas av att religionen står fri från den politiska sfären men samtidigt på ett positivt sätt påverkar denna. ”Inget samhälle kan utvecklas hälsosamt utan att integrera en anda av ömsesidig respekt mellan politik och religion.” Sekularismen, däremot, förvisar den religiösa praktiken till det privata och tillåter inte religionens positiva bidrag i samhällslivet.

Grunden för den hälsosamma sekulariteten är den mänskliga naturen, med en sund människosyn, och med full respekt för de mänskliga rättigheterna. Både den religiösa och den politiska sfären är skyldiga att arbeta för det gemensamma bästa.

Varning för fundamentalism

”Politisk och ekonomisk instabilitet och viljan att manipulera andra tillsammans med en felaktig uppfattning av religion öppnar dörren för religiös fundamentalism. Detta fenomen påverkar alla religiösa gemenskaper och förnekar deras långa tradition av samexistens. Det vill ta makten, ibland med våld, över enskilda samveten, och över religionen själv, av politiska skäl. Jag uppmanar enträget alla judiska, kristna och muslimska religionsföreträdare i regionen att sträva efter att genom ert exempel och er förkunnelse göra allt för att rensa bort detta hot som urskillningslöst och fatalt angriper alla religioner. ’Att använda det uppenbarade ordet, den heliga Skrift eller Guds namn för att rättfärdiga våra intressen, vår bekväma eller anpassliga politik eller vårt våld, är ett mycket allvarligt felsteg’” (§ 30).

Påven kommenterade också de kristnas uttåg: ett Mellanöstern utan kristna, eller med endast några få kristna, är inte längre Mellanöstern. Han framhöll de politiska och religiösa ledarnas ansvar för att Mellanöstern inte blir ”enfärgat” och krävde konkreta åtgärder för att stoppa detta uttåg.

När det gäller ekumeniken påpekade påven att ekumenisk enhet inte innebär någon likriktning av traditioner och liturgiska bruk. Men en gemensam översättning av Fader vår för de olika lokala språken (§ 17) vore bra. Han rekommenderade också gemensamma bibelstudier (§ 18) och för den religiösa dialogen önskade han att dialogen ska leda till ett ”vackert vittnesbörd om allvaret och samsynen hos Abrahams barn”.

En stor del av dokumentet utgörs av naturliga skäl av uppmuntran. De lokala kyrkliga ledarna uppmanas att predika hopp för de troende, vilka i sin tur uppmanas att praktisera detta hopp för sina misströstande trosfränder.

Reaktion från International Union of Muslims Scholars

Den inflytelserike islamiske rättslärde shejk Yusuf Abdallah al-Qaradawi anklagade påven Benedictus XVI för att vilja starta uppror bland kristna och muslimer. Mellanösternsynodens slutdokument innehåller ”farliga budskap och uppfattningar”, förklarade shejken, som undervisar i Qatar, enligt den qatariska tidningen The Peninsula.

Påven ska genom sin varning för en islamisering av samhället skapa rädsla bland de kristna i regionen för en politisk islam. ”Det är märkvärdigt att påven varnar för en politisk islam samtidigt som han själv praktiserar en politisk kristendom i stor omfattning”, sade al-Qaradawi när synoddokumentet publicerades på fredagen.

Al-Qaradawi krävde också en ursäkt av påven för dennes tal i Regensburg. I detta citerade Benedictus XVI ett islamkritiskt uttalande av den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1350–1425), vilket utlöste blodiga protester i den islamiska världen. Al-Qaradawi krävde att Vatikanen måste be muslimerna om ursäkt, ”på samma sätt som man har bett judarna om ursäkt”.

Libanesiska pressröster om påvebesöket

De libanesiska tidningarna tog i sin rapportering från påvens tvådagarsbesök fasta på enheten mellan religioner och samhällsgrupper.

Den franskspråkiga tidningen L’Orient le Jour skrev söndagen den 16 september att det krävdes ett påvebesök för att Libanon skulle återupptäcka sig själv. Tidningen citerade stormuftin för Libanons sunniter, Mohammed Rashid Kabbanis budskap vid ett möte med Benedictus XVI: ”Våra privilegierade relationer utgör ett budskap för världen.”

Landets största arabiskspråkiga tidning, An-Nahar hade rubriken ”Påven enar Libanon”. Benedictus XVI ska i presidentpalatset i Baabda ha sammanfört de ledande libanesiska ledargestalterna från hela det politiska, religiösa och kulturella spektrat. Tidningen framhöll också påvens möte med de libanesiska ungdomarna på lördagskvällen. Han hade prisat dem för deras mod och uttryckt sin sorg över deras problem. Hans ”hjärtliga och imponerande hälsning” till unga syriska kristna i Bkerke gällde även Syrien, menade An-Nahar.

Den likaledes arabiskspråkiga tidningen Ad-Diyar rapporterade om påvens möte med landets politiska ledning. Benedictus XVI varnade för en eskalering av våldet i Syrien. Om konflikten där sprider sig till grannlandet kommer inget land i världen att skicka trupper för att rädda Libanon från ett inbördeskrig, citerar tidningen påven från mötet, med hänvisning till en icke namngiven maronitisk biskop. Benedictus XVI ska ha manat politikerna att noga betänka den kommande utvecklingen.

Palestinafrågan

Patriarken Gregorios III Lahams hälsningsanförande i S:t Paulusbasilikan på fredagen den 14 september avvek från den version som redan före besöket funnits tillgänglig på den officiella internetsajten för påvebesöket. I den först publicerade versionen föreslog han att Heliga stolen skulle erkänna Palestina. Detta skulle vara ”ett modigt utslag av rättfärdighet och sanning”, som skulle göra Vatikanen till en ”pionjär för internationell rättvisa” och uppmuntra andra europeiska stater att vidta liknande åtgärder.

I det slutgiltiga talet hette det att ett erkännande av en palestinsk stat skulle vara det mest värdefulla som de kristna och muslimerna i den arabiska världen skulle kunna uppnå. På så sätt skulle utvandringen av kristna från Mellanöstern hejdas och vägen öppnas för en ”varaktig arabisk vår”.

Vatikanens hållning i den israelisk-palestinska konflikten kallade Laham för ett ”modigt agerande för jämlikhet, rättvisa och sanning” i en värld av politisk ojämlikhet.

Vatikanens diplomati förordar allmänt en tvåstatslösning i Mellanösternkonflikten. Men man vill ändå här ansluta sig till det internationella samfundet och inte gå före.

Vid ceremonin i den melkitiska kyrkobyggnaden deltog även muslimer och kristna från andra trossamfund.

Libanon ska vara en förebild

I mötet med politiker och religiösa företrädare i Beirut krävde Benedictus XVI en ”ny förbrödringsmodell” för samexistensen mellan religioner, kulturer och folkgrupper. ”Det verbala och psykiska våldet måste få ett synbart slut”, sade påven på lördagen. Grundvalen för en sådan ”fredskultur” måste vara ”det oförbehållslösa erkännandet av varje människas värde”. Våld innebär alltid ett angrepp på människovärdet ”för såväl offer som gärningsman”.

Inför cirka 500 politiker, religionsföreträdare och diplomater i presidentpalatset uppmanade påven till dialog: ”Libanon uppmanas mer än någonsin att vara en förebild.” Troende från båda religionerna som umgås fredligt med varandra är redan en del av vardagen i vissa familjer. Detta måste vara möjligt även på det samhälleliga planet, menade påven.

Dialogen mellan religioner och kulturer måste genomföras utan nedlåtenhet och i en atmosfär av ömsesidig uppskattning, fastslog påven i sitt tal. Detta är endast möjligt i en medvetenhet om att det finns värden som är gemensamma för alla stora kulturer, eftersom de har sitt ursprung i människans natur. Religionerna lämnar ett ”avgörande bidrag” till ett ”bekräftande av existensen” av dessa värden, menade påven. Religionsfriheten rymmer en ”nödvändig samhällelig och politisk dimension för freden”. Den underlättar en fredlig samexistens och ett harmoniskt sätt att leva tillsammans genom ”den gemensamma insatsen i tjänandet i ädla uppgifter och i sökandet efter sanningen”. Förlust eller inskränkning av den grundläggande rätten till religionsfrihet berövar där­emot människan ”den heliga rätten till ett helgjutet liv på det andliga planet”, framhöll påven.

En fredskultur förutsätter möjligheten att fatta beslut som ”går emot utbredda åsikter, handlingssätt, politiska och religiösa ideologier”. Detta kräver en fredsfostran, som måste börja redan i familjen. Om fredshandlingar och deras effekter för det gemensamma goda ”uppvärderas” väcker detta också intresset för fred.

Men freden hotas också av profithunger. Arbetslöshet, fattigdom och korruption utgör också angrepp på människors välmående och liv, menade Benedictus XVI: även utsugning, kommersialism i alla former liksom terrorism hotar freden. Påven vände sig särskilt mot ett ensidigt profitinriktat sätt att tänka. ”Näringslivs- och finanslogiken vill oupphörligen tvinga på oss sitt ok och ge tillgodohavandet företräde framför existensen.” Det gäller att gå emot denna utveckling genom en ”äkta solidaritet”. En sådan måste stödja alla politiska åtgärder och initiativ som arbetar för att förena alla folk ”på ett ärligt och rättfärdigt sätt”.

Söndagens mässa

Under den stora mässan med mer än 300 000 deltagare i Beirut uppmanade påven de kristna i Mellanöstern att engagera sig för fred och försoning. De måste verka som ”fredens och försoningens tjänare” i sin närmaste omgivning och utifrån sin position i samhället, sade påven. Detta blir ett ”väsentligt vittnesbörd” som det gäller att få till stånd tillsammans med alla människor av god vilja. Samtidigt uppmuntrade han de trängda kristna i Mellanöstern. Deras kroppsliga och själsliga lidanden är ”inte meningslösa”.

I sin predikan framhöll påven att lidandet är en del av det kristna livet. Jesus själv var ingen ”allsmäktig politisk befriare” utan en ”lidande Messias”. Den som efterföljer honom måste bereda sig på en besvärlig väg, ”som inte är maktens eller den världsliga berömmelsen väg”. Kristi efterföljelse leder ”med nödvändighet till försakelse”. Den består i att ge sitt liv för Kristus och för hans budskap.

I slutet av mässan överlämnade påven Mellanösternsynodens slutdokument till den katolske patriarken i regionen, liksom till företrädare för Turkiets och Irans bis­kopskonferenser. Mässan, i vilken bland andra även Libanons president, Michel Suleiman deltog, utgjorde kulmen på påvens besök i Libanon.

Källor

Kathpress och www.vatican.va