Ett land med vida gränser. Världskyrkan och världsmissionen

Av B. D. Assarsson

Genom ett egendomligt sammanträffande av tvenne betydelsefulla minnesfester har år 1922 för vår Kyrka kommit att bliva ett missionens jubelår. Ett trehundraårsjubileum: Den 22 juni 1622 upprättades genom Gregorius XV:s apostoliska konstitution »Inscrutabili divinæ Providentiæ arcano», Propagandakongregationen i Rom, som sedan haft den högsta ledningen av hela den katolska missionsverksamheten i sin hand. Ett hundraårsjubileum: År 1822 grundades i Lyon den stora, nu världsomspännande »Föreningen för trons utbredande», som väl kan sägas hava varit en av de förnämsta drivande krafterna i den moderna katolska missionsrörelsen, som ännu är i växande. I en till biskoparna riktad rundskrivelse av den 3 december 1921 påminner Propagandakongregationens prefekt kardinal van Rossum om dennas upprättande för 300 år sedan och påminner dem om deras heliga plikt att väcka och underhålla missionsintresset hos det katolska folket i alla länder. I Rom skola med anledning av jubileumsåret särskilda högtidligheter och tacksägelsegudstjänster hållas vid pingsttiden, och det var den nyligen avlidne påvens livliga önskan, att det på liknande sätt blir ihågkommet överallt i den katolska världen. Härigenom har året 1922 ytterligare fått sin prägel som ett den katolska Kyrkans missionsår.

För oss katoliker är det en stolt fröjd att känna sig som barn av Världskyrkan, detta land med vida gränser, som ständigt växer och utvidgar sig. Det är en världsmission, som denna Kyrka betraktar som sin heliga plikt, hon vill göra alla jordens folk till Kristi trogna undersåtar. Här kunna vi endast lämna en summarisk översikt av denna omfattande, vitt utgrenade verksamhet, några siffror och data med inströdda anmärkningar, som kunna giva åtminstone någon liten inblick i det outtömligt rika ämnet: Världskyrkans världsmission.

Den katolska missionen har aldrig vilat alltsedan Kyrkans första år, och den skall också aldrig vila, så länge den stora missionsuppgiften ännu icke är slutförd. Detta hindrar dock ej, att somliga perioder i kyrkohistorien varit mera livaktiga för det stora omvändelseverket än andra. Det är sålunda under en sann blomstringstid för katolsk missionsverksamhet, som Propagandakongregationen grundas. Den omfattar största delen av 1500- och 1600-talen, då särskilt genom de ledande katolska kolonialmakternas, Spaniens, Portugals och Frankrikes kraftiga hjälp hela Mellanamerika, nästan hela Sydamerika och delar av Nordamerika kristnades och grunden lades för katolskt kyrkligt arbete i Indien, Kina och Japan.

Även detta årets andra stora missionsminne, Lyonerföreningens grundande, bör ses i sammanhang med en livaktig missionsperiod inom Kyrkan; denna börjar just på 1820-talet, framträder allt tydligare omkring år 1830, och manifesterar sig särskilt efter 1870 på de mest olika sätt. Nu har missionsrörelsen också gripit det katolska folket icke blott i Frankrike, Spanien och Italien utan också i Tyskland, Belgien, Holland, Schweiz och annorstädes. Nu ha också genom de senare upptäcktsresandenas forskningar väldiga nya områden skapats för missionen i det inre av Afrika, i Australien och Oceanien. Nu finnes det knappast någon del av världen, dit Världskyrkans mission icke har nått.

Om den moderna katolska missionsrörelsen vore mycket att säga. Den uppbäres av en mängd missionsföreningar bland präster och lekmän, verkar genom föredrag och tidskrifter upplysande och intresserande på skilda orter, samlar penningmedel till den ständigt behövande världsmissionen, anordnar missionsutställningar och grundar apostoliska skolor. Icke minst kämpar den med bönens mäktiga vapen. De gamla religiösa ordnarna tävla i missionsiver med de under 1800-talet grundade kongregationerna, sålunda verka benediktiner, fransiskaner, dominikaner och jesuiter sida vid sida ute på missionsfältet. Bland de moderna kongregationerna är det särskilt en, som är av intresse för Sveriges katoliker. Det är Jesu Hjärtas Kongregation, vars präster också verka här i landet, i Malmö och Göteborg. Den stiftades år 1877 i Saint Quentin i norra Frankrike av pater Leo Dehon, som ännu alltjämt är dess generalföreståndare med residens i Brüssel. I Belgien, Holland, Italien, Luxemburg, Tyskland och Österrike har den filialer och verkar på missionsfältet i Brasilien (sedan 1893), Kongostaten (1897), Syd-Brasilien, Kanada och Kamerun. För närvarande räknar denna kongregation 4 provinser med 330 präster, 200 skolastiker, 190 noviser, 120 bröder och över 500 elever i sina 8 missionsskolor. Särskilt tyckes dess mission i Kongostaten vara blomstrande (1920 räknade den enligt officiell rapport till propagandakongregationen 21,788 kristna, 18,712 katekumener, 302 katekister, 2,403 skolbarn).

Kanske det allra mest glädjande med denna nutidens katolska missionsrörelse är dess stora utbredning i hela den katolska världen, Amerika ej mindre än Europa. Det katolska Tyskland visar alltjämt varmt och verksamt intresse för Kyrkans mission och har givit de värdefullaste impulser till ett fördjupande och systematiskt organiserande av såväl missionsstudium som missionsverksamhet. (Professor Schmidlin i Münster är här det stora namnet.) Frankrike är alltjämt lika beundransvärt i sitt outtröttliga arbete för trons utbredande. Fastän de franska katolikerna numera helt och hållet måste underhålla Kyrkan och alla dess inrättningar i sitt eget land på privat väg, ha de likväl fortfarande både pengar och missionärer kvar för ett omfattande missionsarbete. Framförallt berömmes Elsass-Lothringens folk för sitt varma och verksamma missionsintresse. Dessa provinser ha fått hedersnamnet »det klassiska missionslandet.» Också Holland och Belgien utföra en i förhållande till dessa länders storlek imponerande verksamhet i missionens tjänst. På sista tiden har också det katolska Schweiz börjat ryckas med i denna väldiga missionsrörelse, som också i Italien och Spanien för varje dag griper mer och mer omkring sig. Ännu betydelsefullare för vår missions utveckling är måhända det livliga missionsintresse, som de sista åren vaknat bland Förenta Staternas katoliker, som särskilt ekonomiskt på kraftigaste sätt ha understött Kyrkans väldiga arbete för trons utbredande. Även de sydamerikanska republikerna ryckas alltmer med i denna världsrörelse för världsmissionen, likaledes Irland och England, Polen, Ungern och övriga katolska länder i Mellaneuropa.

Vi kunna väl förstå, att en så stark idéell världsrörelse omöjligen kan bliva utan motsvarande frukt. Visserligen blev den katolska missionen på flera olika sätt hindrad och hämmad genom världskriget och dess härjningar, men de sår som då slogos synas nu vara på väg att läkas och nya möjligheter för framgång och växt öppna sig alltjämt. I Kina, vars moderna missionshistoria börjar omkring 1582, funnos enligt statistiken av år 1918 1,963,639 katoliker och 459,364 katekumener. Japan och Korea räknade samtidigt 167,239 katoliker och 4,314 katekumener. I det förra landet grundades missionen mot 1500-talets mitt av den helige Frans Xavér, nyare tidens utan jämförelse störste missionär, till Korea nådde evangelii förkunnelse först mot slutet av 1700-talet. I Brittiska Indien, där missionen varit verksam sedan 1500-talets början, finnas nu nära 3 millioner katoliker särskilt i sydliga delen av landet. Bortre Indien, där kristenförföljelserna rasade med största häftighet ända långt in på 1800-talet, har för närvarande 1,231,129 katoliker och omkring 25,000 katekumener. Filippinerna utgöra det enda land i Asien, som är helt och hållet vunnet för kristen tro; så gott som alla dess nära 8 millioner invånare bekänna den katolska tron. På de Ostindiska öarna leva något över 100,000 katoliker. De mohammedanska länderna i Asien äro långt mindre mottagliga för kristendomen, där har missionen i regel inga nämnvärda resultat att uppvisa. Däremot anses stora delar av Afrika för mycket hoppgivande missionsmark, så mycket mera som betydande framgångar där redan kunnat antecknas, fastän det afrikanska missionsarbetet i större utsträckning först på 1800-talet kunde påbörjas. Särskilt anses Uganda (168,207 katoliker, 68,615 katekumener) och Madagaskar (258,075 katoliker, 19,528 katekumener) varit i hög grad tacksamma missionsfält. Enligt 1918 års statistik funnos i Nordafrika inalles 396,084, i Mellanafrika 702,341, i Sydafrika 165,595 och på de afrikanska öarna 697,666 katoliker; slutsumman för hela Afrika skulle sålunda närma sig 2 millioner. Bland de stora namnen i Afrika-missionens historia märkes framförallt kardinal Lavigerie (1825–1892), vilken år 1868 grundade de Vita Fädernas Kongregation för evangeliseringen av de svartas världsdel, och grevinnan Ledochowska, den energiska grundarinnan av det för Afrikas omvändelse verkande Petrus-Claver-Sodalitiet. Också bland hedniska negrer och indianer i Nord- och Sydamerika verkar den missionerande Världskyrkan icke utan framgång. (Resultatet i Nordamerika 232,486 katoliker, i Mellan-och Sydamerika 1,149,456 katoliker.) Till och med till Australiens lågtstående urinvånare och Stilla-havs-öarnas vildar sträcker hon sin moderliga hand. År 1918 räknade hon bland de förra 13,450 anhängare, bland de senare 199,260. Belysande för det nuvarande missionsläget kunde anses vara, att fastän Asien har mycket fler katoliker än Afrika (13,972,516 mot 1,961,686), Afrika likväl har fler katekumener än Asien (548,631 mot 533,950).

Det är alltså en långtifrån mörk bild av sin missionsverksamhet som Världskyrkan kan visa sina barn, då de gå att fira missionsjubelåret 1922. Forntiden har varit skön och ärorik och ej mindre rik på värdefulla erfarenheter och lärdomar, den katolska samtiden är som aldrig förr missionsintresserad och målmedvetet energisk och därför kunna vi hoppas mycket av världsmissionens framtid trots de otaliga hinder och svårigheter, som ligga i dess väg. Men ännu gälla de gamla orden: »Skörden är mycken, men arbetarna äro få.» I sin ovannämnda rundskrivelse till biskoparna skriver världsmissionens ledare kardinal van Rossum allvarligt manande bland annat: » Messis autem immensa adhuc manet colligenda, inumerabiles hominum multitudines in tenebris adhuc sedent et in umbra mortis, exspectantes nuntium pacis et lucis Evangelii. » (Men ännu återstår en väldig skörd, som måste insamlas, ännu sitta otaliga skaror i mörker och dödens skugga och vänta på fridens och det evangeliska ljusets budbärare.) Intet gott barn av Världskyrkan, ingen som verkligen älskar Kristi rike på jorden, landet med vida gränser, kan stå likgiltig för hennes världsmission. Måtte därför missionsjubileets år 1922 framförallt väcka och föröka missionsintresset, tända och uppelda missionsivern hos alla dem, som med ödmjuk tacksamhet och glad stolthet räkna sig som barn av den världsfamnande romerska Kyrkan!