Ett rent undantag?

ROOTH, LARS

Att få intervjua påven står högt på många journalisternas önskelista och de bearbetar anställda i Vatikanen på olika nivåer för att nå sitt mål. Det svar de far är: Han ger inga intervjuer, med ett undantag: vid längre påveresor går han till journalisternas del av planet och då kan alla som vill ställa en eller två korta frågor, om vad som helst.

En påve ger inte heller ut några böcker. Han skickar i stället ut rundskrivelser. De kan vara nog så omfångsrika men de är vanligtvis resultatet av ett teamwork under påvens ledning och behandlar inte hans personliga åsikter utan sammanfattar kyrkans lära och ståndpunkt i olika frågor.

Däremot kan böcker, som utkommit före påvevalet, förläggas på nytt. Johannes Paulus I:s fingerade samtal med kända personer, Illustrissimi, ursprungligen en serie i tidskriften Messagero, blev en bestseller (men hann inte översättas till svenska innan påven dog efter bara 33 dagar). Karol Woytyla har publicerat både dikter, teaterstycken och tyngre verk på polska, varav en del kommit ut på svenska (t.ex. Kärlek och Ansvar). Hans filosofiska huvudverk, ActingPerson, kom ut på engelska samtidigt som han valdes till påve. Tyvärr har den översatts enbart till engelska (D. Reydel Publ. Co., Dordrecht, Holland), trots att den för oss närmare Karol Woytylas tankevärld än någon annan skrift.

Våga hoppas är ett undantag från dessa båda regler. Den planerades först som en längre TV-intervju men blev påvens egen bok. Hösten 1993 hade Johannes Paulus II varit påve i 15 år. Med anledning av detta lyckades det italienska TV-bolaget RAI få tillstånd att intervjua påven och med Vatikanens goda minne bad man Vittorio Messori att ta hand om de. Han är en katolsk journalist som tidigare publicerat en uppmärksammad intervjubok med kardinal Ratzinger, ledaren för Troskongregationen.

Messori skrev en rad frågor, som överlämnades till påven. På grund av påvens många engagemang blev TV-intervjun inte av. Men Messoris frågor blev liggande kvar på påvens bord. Han läste igenom dem och började så skriva svar. Resultatet blev en bok som definitivt är Karol Woytylas/Johannes Paulus II:s egen. Messoris frågor är lite väl fromma och underdåniga, medan påven går rakt på sak. Och gör det på ett personligt sätt som hjälper oss att förstå hans motiveringar och värderingar.

Våga hoppas, som redan finns på flera språk i miljonupplagor, har nu kommit ut på svenska (Fischer & co, 166 s.) i en välgjord översättning. Den har granskats av Anders Piltz som dels skrivit ett förord, dels producerat en ordlista som är till stor hjälp. Det är inte en lättläst bok, och frågeställningen är väl ibland lite för specifikt katolsk för att falla alla på läppen på våra breddgrader. Men bläddrar man fram i texten breddas frågorna och påven visar sig vara uppfriskande öppen och förstående. Att han har varit professor i etik och moralteologi är uppenbart, men han är allt annat än en ensidig moralist. Tvärtom klandrar han gångna tiders missionspredikningar, där död, dom, paradis, helvete och skärseld stod i centrum (s. 119). Han föredrar det Andra vatikankonciliets förkunnelse om den uppståndne Kristus, som ständigt verkar i världen. Den återställelse vi har blivit lovade och väntar på har redan börjat i Kristus (s. 120).

Han kommer till och med så nära man kan Origines tanke om ett slutgiltigt återupprättande där den kärlekfulle Fadern låter alla fa del av himmelens glädje. Evangeliets och kyrkans ord om eviga straff verkar visserligen entydiga, och Gud respekterar vår frihet till den punkt att han inte våldför sig på oss även när vi helt vill sluta oss mot honom. Men vem har verkligen gjort det? frågar påven. Kyrkan har aldrig utpekat någon enskild individ som evigt förtappad, och skall inte heller göra det. Detta är ett mysterium om Guds helighet och människans samvete (s. 122 f).

Påvens egen respekt för människan och hennes värdighet lyser fram gång på gång. Gud har skapat människan fri att tänka och fri att välja och så underkastat sig människans dom (s. 43).

I kapitlet om lidandets problem tvekar påven inte att kasta fram följande utmanade tanke: \”Kunde Gud s.a.s. rättfärdiga sigsjäly inför människans historia, som är så full av lidande, utan att placera Kristi kors i centrum för denna historia?\” (ibid.)

Steffo Törnquist skrev följande om Våga hoppas i Expressen (950513):\”Också för en sådan som jag, en jude i artärerna och ateist i vindlingarna, är det en läsvärd bok. Vid en andra genomläsning är frågorna visserligen fortfarande bättre än svaren – men svaren tar sig.

Publicerad 1995 i nummer 5