Ett slags tillflykt

Irakiska kristna flydde från sina hemländer i Mosul och Nineve i fruktan för den islamiska staten. En tidigare diplomat, som har besökt deras olika flyktingläger i Kurdistan, beskriver här varför han tror att de ännu har en möjlighet att överleva.

Förra gången jag besökte Ankawa år 2011 var det en lugn och välmående kristen förstad till Erbil, kurdernas livaktiga huvudstad. En blå och vit staty av jungfru Maria välkomnade besökarna när de kom in i staden. Fastän Ankawa omgavs av det muslimska Erbil hade den behållit sin kristna karaktär. Den muslimske presidenten över Kurdistan hade nämligen bestämt att inga kristna fick köpa fastigheter där. Det relativt stabila tillståndet under kurdiskt beskydd och möjligheten att få arbete i en av Iraks återstående öar av välfärd hade gjort det till en magnet för dem som flydde från osäkerheten och sekterismen i det övriga Irak. År 2011 hade Ankawas ursprungligen ringa befolkning växt till omkring 20 000 invånare.

När jag besökte Ankawa på nytt i augusti i år fann jag att befolkningstalet hade ökat drastiskt. Det hade fått en ny karaktär genom 35 000 nykomlingar – denna gång utblottade flyktingar från det närliggande Mosul. Och dess omgivande byar som mellan juni och augusti i år hade lagts under den islamiska statens (IS) kontroll. Hundratals män stod och satt vid vägkanten. Vid varje kyrka som jag såg hade tält, skänkta av FN, lagts ut i prydliga rader i trädgårdarna. Kyrkorna användes till att lagra och distribuera livsmedel. De flesta kristna tillhör den kaldeiska katolska kyrkan som är ansluten till Rom. Deras ärkebiskop i Erbil har i själva verket blivit administratör för ett stort flyktingläger.

Jag hoppades på att få träffa ärkebiskopen senare på dagen tillsammans med Rory Stewart, parlamentsledamot och ordförande i underhusets försvarskommitté, som var i Erbil för att få information. Jag hade gjort misstaget att ta på mig kostym, och jag plågades i den 45-gradiga hettan när jag gick längs gatorna. Och jag undrade: alla dessa män som stod där på trottoarerna, tomt stirrande på passerande bilar, ibland i småprat med varandra – hur kunde de stå ut med att tillbringa dagen där, varje dag i denna hetta?

Några av männen kom och talade till mig. En sade att han hade fått några timmars varsel i juni att han måste lämna Mosul, sitt hem och sin stad, och han hade flyttat till byn Qaraqosh i närheten. Sedan, när IS kom dit, hade han flytt och lämnat sina ägodelar efter sig. Bland dem som slöt sig till IS och plundrade husen som de kristna hade lämnat, fanns också lokala bybor. Detta blev en särskild chock, för relationerna hade alltid tyckts vara goda. ”Ingenting som liknar detta har förut hänt oss”, sade han.

Han hade både rätt och fel. Egendomsförlust och landsflykt har varit återkommande teman i de irakiska kristnas historia, Timur Lenk [bilden] utplånade på 1300-talet Bagdads blomstrande kristna kyrka, och han rev ner deras kyrkor till grunden. Den en gång betydande Österns kyrka, vars missionärer evangeliserade i Kina och gav Mongoliet dess alfabet, den reducerades nu till en svag kvarleva i trakten norr och omkring Mosul och i vad som nu är södra Turkiet. Inte heller där var de fria från förföljelse. I den vackra sydturkiska turistorten Mardin har restauranger och hotell namn på sina en gång kristna ägare ristade över portarna. De forna ägarna fördrevs eller mördades av osmanerna 1915–16 under det likartade armeniska folkmordet. Många flydde till Iran och sedan till Irak. Nu måste de fly på nytt.

Mannen hade ändå rätt i att särskilt Mosul och byarna däromkring har varit en säker tillflykt för kristna under århundraden. Mosul har faktiskt historisk betydelse för Iraks kristna, och efter första världskriget det fick tillhöra landet enligt ett brittiskt krav under förevändningen att de skulle få bättre skydd på detta sätt. Mosul ligger på platsen för det gamla Nineve, och där fanns profeten Jonas grav (nu förstörd av jihadisterna). Det anses också att aposteln Tomas stannade där på sin väg till Indien. Dess tidigaste kloster härrör från 300-talet. På östra sidan, på vad som kallas Nineveslätten, fanns många av Iraks återstående kristna byar ända till denna sommar. Invånarna talar ännu arameiska som sitt första språk.

Jag gick in i ett kyrkligt kvarter som såg ut som att det kunde vara ärkebiskopens residens, men det visade sig vara ännu ett flyktingläger, mest bebott av kvinnor. De såg uttryckslöst på mig, men en vithårig man, kallad Simon, tog hand om mig. Han ledde mig vid handen, i Mellanöstern-stil, och visade mig vägen till ärkebiskopens residens. Mannen var flykting från Mosul men hade lyckats ta med sig litet pengar när an flydde från staden, och han bodde nu på ett hotell. De flesta i hans familj hade lämnat Irak, och han tänkte förena sig med dem i sinom tid. Under tiden kände han sig tillfreds i Erbil. ”Kurderna är goda mot de kristna”, sade han, ”somliga av dem är själva i hemlighet kristna.”

Detta är inte alldeles sant – islamistiska partier har ett visst stöd i Kurdistan, men långt mindre än i Irak – men det är definitivt en helt annan känsla här än i Bagdad. Jag har aldrig mött så många ateister i Mellanöstern som under denna resa, och några av dem har valts till kurdiska politiker, något som är otänkbart också i de mest liberala arabstaterna. Kurdernas religiösa tolerans beror i hög grad på att de är inbegripna i en nationalistisk strid med sina arabiska och muslimska grannar, och de välkomnar all sympati och hjälp som de kan finna.

Allt ser dock inte så ljust ut för de kristna under kurdiskt styre. De har vanligen haft arabiska som sitt andra språk och hade sin försörjning i Mosul. De måste nu börja på nytt i ett samhälle med annat språk och ett annat styrande skikt. Priserna är mycket högre i Erbil än i Mosul, och en arbetslös flykting som inte talar kurdiska måste kämpa för att få arbete. (Arameiskan och arabiskan är lika varandra, men kurdiskan är helt olik dem och står närmare persiskan.)

Viktigare är att deras tilltro till den kurdiska peshmerga – de forna gerillastyrkorna som numera faktiskt är Kurdistans armé – har blivit allvarligt skadad av de senast händelserna. Peshmerga fungerar väl på sin egen mark, det egentliga Kurdistan. När den irakiska armén flydde för IS anstormning i juni lämnades kurderna ensamma kvar på Nineveslätten och en annan sträcka som förut hade varit omstridd av dem och Bagdad. Kurderna kunde tyckas ha vunnit ett högt pris, men i själva verket frestade det dem att gå för långt. När IS gick till attack varnade peshmerga de kristna: de kunde inte försvara Nineveslätten och skulle alla utrymma den. Den kurdiske presidenten Barzanis bistra ansiktsuttryck, när jag nyligen såg honom, vittnade om hur pinsamt detta var för honom. Men han höll helt med mig om att det var i kurdernas intresse, liksom hans egen personliga önskan, att minoriteterna skulle övertalas att stanna.

När jag fann ärkebiskopens hus och visade Stewart vägen till det fann vi att också detta hus hade gjorts om till ett flyktingläger. Tjugo tält fanns på hans gräsmatta och en bespisning vid uppfarten. En äldre man hade brett ut en tunn madrass vid husets ingångsport. Ärkebiskopen själv, en man från trakten med namnet Bashar Warda [bilden], rullade bokstavligen upp sina ärmar, ”De senaste tio dagarna har jag inte tänkt på annat än mjölk, bröd och mediciner”, sade han. Men han hade också tänkt över de kristnas framtid. Många vill utvandra, sade han, men det är inte möjligt för alla, och om jag gjorde detsamma skulle det betyda slutet för kristendomen i Irak. Kyrkan begär internationellt skydd, men våra erfarenheter av det verkar inte uppmuntrande.

Irak hade mer än en miljon kristna före de internationella sanktionerna mot landet på 1990-talet på grund av de påstådda ”förstörelsevapnen”. De flesta har sedan dess lämnat landet. En fjärdedel av de omkring 400 000 som fanns i Bagdad lever ännu kvar. Enligt vad ärkebiskopen trodde finns omkring 250 000 i Kurdistan. Av dessa är kanske 100 000 flyktingar fån Mosul och Nineveslätten. En del av dessa senare måste troligen återvända till Nineveslätten eftersom de inte har råd att lämna sina hem. Andra kan vara beredda att bosätta sig någon annanstans i Irak om de kan få en säker möjlighet till överkomligt pris.

Den enda ljusglimten på denna mörka scen är att president Barzani kan erbjuda mark för en ny kristen stad djupare in på kurdiskt territorium, som ett sätt att få en del av flyktingarna att stanna. Kyrkan skall finansiera husbyggen där. Det verkar mycket otroligt att de gamla städerna på Nineveslätten kan någonsin återfå en kristen befolkning, men kristendomens historia i Irak, lång, ärofull och blodig som den är, kanske inte ännu har nått sitt slut.

Gerard Russell, The Tablet 2014-08-28

Gerard Russell arbetade I fjorton år som diplomat för Storbritannien och FN i Mellanöstern. Hans bok Heirs to forgotten kingdoms: journeys into the disappearing religions of the Middle East, utkommer i England i februari 2015.