Ett sommarminne. Några erinringar från ett besök i Vierzehnheiligen

Av Gerda Håkansson

Det var en strålande junidag i år, då vi stego av tåget i den lilla staden Lichtenfels i Ober-Franken för att till fots vandra till den med rätta så högt prisade vallfartskyrkan Vierzehnheiligen.

Redan under färden genom den ålderdomliga staden värmdes våra hjärtan av alla de erinringar om katolskt trosliv, som avspeglade sig i de många Madonnabilder och krucifix, som prydde de vackra gamla husens yttre. Och när vi lämnat staden bakom oss och vandrade förbi de böljande sädesfälten, mötte vi som oftast bilden av den korsfäste Frälsaren vid en krökning av vägen.

Vår följeslagare, den katolske kyrkoherden, vars gästfrihet vi hade lyckan åtnjuta under några oförgätliga dagar, och som inbjudit oss att under hans ledning företaga färden till Vierzehnheiligen, berättade under vägen ett och annat om den heliga platsen.

Redan under medeltiden tillhörde det område, där kyrkan nu tronar, och som då hette Frankenthal, det berömda Cistercienserklostret Langheim, vilket upphörde först genom sekulariseringen 1803, och varav nu endast några få vandaliserade, men ännu i sin förnedring härliga byggnadsrester återstå.

År 1445, så förtäljer den fromma legenden, uppenbarade sig på den plats, som nu kallas Vierzehnheiligen, för en ung herdegosse det lilla Kristusbarnet, omgivet av 14 helgon. På gossens bävande fråga vem barnet var och vad det önskade, erhöll han till svar, att dessa voro de 14 nödhjälparne, som önskade, att här måtte byggas ett kapell för olyckliga som här kunde bedja, och som dessa helgon ville tjäna genom sina förböner. – Att börja med restes på platsen ett krucifix, men då skarorna av fromma, som hört om uppenbarelsen och kommo till platsen, blevo allt större, byggdes där under klostret Langheims beskydd ett litet kapell till Guds Moders och de 14 nödhjälparnes ära. Många under skedde, och under tidernas lopp växte Vierzehnheiligens rykte allt mer. Under 30-åriga kriget brändes och plundrades kapellet av svenskarna, men återuppbyggdes snart. Man vet att mellan åren 1655 och 1683 263,746 pilgrimer mottogo den heliga kommunionen i det lilla kapellet. Ej underligt, att en ny större kyrka krävdes, och under åren 1743–1772 byggdes den nuvarande kyrkan av en av det dåtida Tysklands yppersta arkitekter, den ryktbare Balthasar Neumann, och är enligt samstämmiga uttalanden en av den tyska barockarkitekturens skönaste och ädlaste skapelser.

Under det vi lyssnade till dessa skildringar hade vi stigit upp för sluttningen till Vierzehnheiligens mäktiga kyrka, belägen på en bergshöjd högt över den förtrollande Maindalen. Inom en kort stund stodo vi med klappande hjärtan framför det härliga templet, som från sin plats dominerar hela nejden, vars underbara skönhet utgör en värdig ram kring den imponerande byggnaden med sina höga tornspiror.

Fasaden är härligt smyckad med mäktiga pelare och statyer, här är också huvudingången belägen, omramad av höga pelare. Uppför den breda trappan stego vi så in i kyrkan, som så många tusenden före oss under de gångna tiderna. Betagna av det överväldigande skönhetsintrycket stannade vi nästan bländade. Genom de stora fönstren strömmade floder av ljus in i det ljusaste tempel jag skådat. Allt badade i detta härliga solljus, ljus överallt, inte en mörk vrå. De glänsande solstrålarna gnistrade mot de mattgula väggytorna med sina rika förgyllningar i graciösa rokokomönster, bröto sig mot de mångfärgade marmorpelarnas blanka ytor och belyste de härliga freskomålningarna, som överallt mötte ögat, då man blickade upp mot de höga valven. Mellan pelarraderna med sina praktfulla kapitäler svävar ett luftigt galleri, som löper runt kyrkan och vars praktfullt snidade räckverk av mörkt lindträ på ett verkningsfullt sätt kontrastera mot de ljusa färgerna, som härska i kyrkan. All ornamentik är i den finaste rokokostil och utmärker sig för rik fantasi och utsökt smak, ingenstädes någon överlastning, trots rikedomen i utsmyckningen.

Från det praktfulla högaltaret och de båda, åt den hel. Fransiscus och Antonius helgade närmast belägna altarena, vände vi oemotståndligt våra blickar till ”Der Gnadenaltar”, uppfört mitt i kyrkan över uppenbarelseplatsen. Ett mästerverk av rokokokonst, sirligt och graciöst, reser sig överbyggnaden som ett litet tempel över altaret, och med noga avvägda proportioner ha de 14 nödhjälparnes statyer lyckligt placerats på olika platser kring altaret och på överbyggnaden. Vi knäböjde och förrättade vår andakt vid altaret, här, varest så många betungade och bedrövade blivit hugsvalade och så många blivit hjälpta. I den s. k. mirakelkammaren förvaras hundratals naiva votivgåvor som fromma pilgrimer överlämnat till minne och tack för undfången hjälp.

Sedan vi beskådat även de övriga talrika altarena, det praktfulla orgelverket och tagit en lång avskedsblick över den ljuvliga kyrkan, trädde vi ut genom en port mitt emot det bredvid liggande fransiscanklostret, vars fäder ägna sig åt pilgrimernas själavård och hava kyrkan i sitt hägn. Då vi gärna ville råka en fransiscanmunk, trädde vår ledsagare in genom klosterporten för att få träffa en pater, och vi gingo i hans spår, något som synbarligen gav broder portvakten ett och annat att tänka på, och han erinrade också vår ledsagare om, att damer icke mottogos här – ens i förstugan. Emellertid anmälde han oss, och en tämligen ung munk, Pater Clementin, synbarligen en vän till vår ledsagare, trädde ut och hälsade oss vänligt, ehuru vår kyrkoherde skälmaktigt till vår fasa meddelade honom, att dessa svenska damer egentligen blott önskade få se en levande och riktig munk. Den gode patern betraktade oss tankfullt, kanske med hågkomst av, att vi voro ättlingar av det vilda folk, som en gång bränt hans kyrka. Sedan han talat några vänliga ord med oss, lämnade han oss, men återkom snart med en knippa härliga rosor, som vi erhöllo till minne av vårt besök. Därpå fingo vi hans välsignelse – som vi utbådo oss – varefter han tog farväl och försvann bakom klosterporten.

Vi började tänka på hemfärden. Nedanför våra fötter utbredde sig den fagra Maindalen, där floden stilla flöt fram, som ett glittrande silverband, och på andra stranden höjde sig det mörka Banzberget på vars högsta del det präktiga Schloss Banz reser sig, nu en tillflyktsort för trappistordens munkar. Längre bort höjde sig det storslagna Staffelsberg och i fjärran skymtade Thüringerwalds blånande höjder.

Tysta började vi nedstigandet i dalen, och under det eftermiddagssolen förgyllde de rika fältens vajande ax, vandrade vi tillbaka till Lichtenfels för att återvända till utgångspunkten för vår vallfart. Överväldigade av alla de mäktiga skönhetsintryck vi emottagit, av andakten i den underbara dômens ljusa helgedom, poesien i den förtjusande nejdens storslagna skönhet, överenskommo vi med vår ledsagare att tillsammans åter göra denna vallfärd nästa år.

Ack, det skulle aldrig bli verklighet. Endast några veckor och hans ädla hjärta hade upphört att slå för alltid. Kanske minnas honom ännu några av Credos läsare, det var Herr Curatus i Trieb, Robert Speckert, fordom kaplan i S:t Eriks Katolska Kyrka i Stockholm.