Ett uppfordrande fredspris

KLAUS MISGELD

– En fredsprisbelönad union med kristna rötter.

Att den norska Nobelkommittén har tilldelat 2012 års fredspris till Europeiska unionen har väckt kritik. EU som fredsbevarande sammanslutning står inte högt i kurs, dess migrations- och flyktingpolitik kritiseras, och dess nuvarande ekonomiska och finansiella kris påstås visa att unionen inte lever upp till den nödvändiga solidariteten medlemsländerna emellan. Även om det europeiska enhetsverket skulle vara värt Nobels fredspris, kom detta alldeles för sent, menar många. Det borde ha getts under årtiondet efter Andra världskriget. Då var minnet av 1900-talets stora konflikter ännu färskt, bitterheten i tidigare ockuperade länder ännu påtaglig och grundarstaternas plan att förebygga framtida krig värd all uppmuntran.

Invändningarna må vara berättigade, men den norska Nobelkommittén ville just med tanke på den pågående krisen understryka EU:s viktiga roll och landvinningar, när det gäller fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter. Eller, som Nobelkommitténs ordförande Thorbjørn Jagland uttryckte det, så har priset ”en viktig signaleffekt”. Och när kritiken siktar in sig på att fredspriset 2012 går till en organisation som mest tycks ägna sig åt ekonomi, så glömmer man den viktiga ursprungstanken. För att kunna bygga ett stabilt fundament för samarbetet och därmed för freden, behövdes en handfast politik. I början av 1950-talet handlade denna politik om att bilda en union som band samman kol- och stålindustrierna i Västeuropa, industrier som tidigare betraktats som pådrivare av upprustning och krigshets. Det var detta som kunde genomföras och därifrån kunde det europeiska enhetsverket utvecklas vidare, fortfarande med ekonomin som kitt.

Här skall inte diskuteras om EU är den mest lämpliga kandidaten eller ej för att ta emot Nobels fredspris 2012. Men det finns anledning att påminna om några drag i kol- och stålgemenskapens och därmed EU:s tillkomsthistoria. Det var, vid sidan av europeiska (inte nordiska) integrationsvänliga socialister och fackliga ledare, inte minst kristna grupper och personligheter som var pådrivande. Mellankrigstidens europeiska enhetssträvanden (som Jagland också påminde om) hade misslyckats. Det mest kända exemplet är Briandplanen 1930, uppkallad efter den franske politikern och moderate socialisten Aristide Briand (1862–1932).

Inte minst bland motståndsgrupper mot fascismen, nazismen och den tyska ockupationsmakten fanns de som planerade för ett framtida europeiskt samarbete. Som den svenske diplomaten Ingemar Hägglöf formulerade det (1987), var det tre drivkrafter som hade avgörande betydelse för den första efterkrigstidens europeiska enhetsverk: nöden, fruktan och skammen. Några av de mest centrala politikerna som såg detta, och som inte minst stod för en tysk-fransk försoning, var aktiva kristna och de förföljdes också under nazismen och fascismen och/eller motarbetade dem. De mest kända är fransmännen Jean Monnet (1888–1979), Kol- och stålgemenskapens (Montanunionens) ”arkitekt”, utrikesministern med mera Robert Schuman (1886–1963), den italienske regeringschefen Alcide de Gasperi (1881–1954) och Förbundsrepubliken Tysklands förste kansler Konrad Adenauer (1876–1967), alla katoliker, de tre sistnämnda mycket hängivna sådana. De drev fram kol- och stålgemenskapen (1951) enligt den så kallade Schumanplanen. Och sedan fortsatte och utvidgades enhetsverket till Romfördragen (1957), EEC/EG och slutligen dagens EU.

Att man kan tala om EU:s kristna rötter kan väl knappast överraska med tanke på de stater som grundade unionen, ”de sex”: Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna: deras historia, deras dåvarande befolkningssammansättning och det faktum att det i flera av dessa länder var kristdemokrater som hörde till de dominerande ”statsbärande” partierna. Därifrån är det dock långt till att i Europafördraget nu skriva in en hänvisning till Europas kristna arv. Lämpligheten av en sådan formulering i en europeisk konstitution kan verkligen diskuteras. Ofta påminner man i detta sammanhang om att några av Europaentusiasterna var mycket konservativa, med greven Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi (1894–1972), grundaren av Paneuropaunionen (1924), som ofta anfört exempel. Grevens sedan förkastade förslag till flagga för Paneuropaunionen var ett kors i en av stjärnor omgiven ring. Någon större betydelse för utvecklingen fick han inte. Tankegångar som liknande dem som Dag Hammarskjöld formulerade i en artikel i Svensk tidskrift (1951) om det gemensamma europeiska arvet som byggde på ”idealen Jerusalem, Rom och Aten” hör också mest högtidstalen till.

Den svenska, av socialdemokratin dominerade, inställningen till detta europeiska bygge var länge minst sagt skeptisk. Ett av skälen var just att man betraktade det som ett katolsk-konservativt projekt. Den tyske SPD-ordföranden Kurt Schumachers formulering i början av 1950-talet, att projektet präglades av ”fyra k”: kapitalism, klerikalism, konservatism och karteller, citerades gärna i Sverige (där man ibland bytte ut tvåan och fyran mot katolicism och kolonialism). Men invändningen mot ”det katolska” i det tidiga EEC/EG-projektet var begriplig, med tanke på en del tidiga ”katolska” uttalanden mot sekularisering och för en ”europeisk moral”. Dessutom var ju befolkningsmajoriteten i EEC/EG:s ”lilla Europa” fram till 1972 katolsk. Och, om man så vill, har den katolska socialläran och inte minst subsidiaritetsprincipen via ”grundarfäderna” varit en viktig byggsten. Samtidigt är det också viktigt att notera att den katolska kyrkan i regel ser positivt på internationella sammanslutningar, just eftersom de bör kunna främja fred och samverkan.

Att det gäller fred och samverkan, är fortfarande aktuellt. Regionala konflikter som den på den irländska ön har förlorat en del av sin skärpa just genom att både Nordirland (via Storbritannien) och Republiken Eire ingår i EU. Gränsdragningar och nationstillhörigheter kan avdramatiseras. Något liknande kan man hoppas på vad gäller utvecklingen på Balkan. Och om delar av länder kommer att bryta sig ut ur sin ”nation”, som kanske Katalonien och Baskien ur Spanien, kan förhoppningsvis ändå en destruktiv utveckling undvikas – förutsatt och på grund av kvarstående medlemskap i EU. Här kan påminnas om att Spaniens och Portugals upptagning i EU har varit av stor betydelse för deras demokratiska utveckling. Något liknande kan sägas om delar av Central- och Östeuropa.

När nu Nobels fredspris har tilldelats det europeiska enhetsbygget, kan det alltså vara skäl att återigen påminna om att kristna européer har all anledning att engagera sig för detta.

Klaus Misgeld