Eugenik i vår tid

av GLENN HÆGERSTAM

– Är människolivets okränkbarhet politiskt förhandlingsbar?

För en tid sedan kunde man i medierna spåra en upprördhet över att det på Karolinska Institutet fanns en samling av skelettdelar från den tid då man ägnade sig åt eugenikforskning. Bland annat tyckte professorn i tillämpad etik Göran Colls­te i en artikel i Svenska Dagbladet (18 februari 2015) att Karolinska Institutet måste ta itu med sin skamliga historia.

Varför denna upprördhet? Skulle vi vara så mycket bättre i dag? Det påstås kanske att vi har gjort så stora framsteg sedan dess. Jag vill då hävda att visst har vi gjort stora framsteg på till exempel de molekylärbiologiska och tekniska planen men knappast på det etiska. När man lyssnar till åsikter om de flyktingar som nu kommer till vårt land hör man ofta att de är en sämre sorts människor! De har inte samma goda utbildning som vi; de är latare än vi; de är framför allt oärliga. Uttrycker man då åsikten att alla människor – varifrån de än kommer – har samma människovärde avfärdades detta med en fnysning. Åsikterna från Sveriges rasbiologiska storhetstid lever alltså kvar.

Sverige som ett eugenikens föregångsland

Här kan det vara på sin plats med en kort reflektion över begreppet eugenik: De mera svenskklingande beteckningarna är rashygien och ibland talar man också om arvshygien. Dessa båda begrepp blandas ofta ihop, möjligen beroende på att de i andra sammanhang sammanfattas under en beteckning, det vill säga eugenik. Rashygien som idé diskuterades redan i mitten av 1800-talet av den franske diplomaten Joseph-­Arthur Gobineau. Han hävdade att bakom en högtstående kultur står en ren ras, medan rasblandning leder till kulturens degeneration. I England utvecklades rashygien till ett vetenskapligt forskningsområde av Francis Galton.

I Sverige var det professorn i anatomi vid Karolinska Institutet, Anders Retzius (1796–1860), som började beskriva det mänskliga kraniets form i matematiska termer. Detta blev sedan grunden till det som kom att kallas fysikalisk antropologi. På så sätt blev han den förste att använda det så kallade skallindexet eller kranieindexet (cephalic index) för att klassificera kranier som hade hittats på olika platser i Europa. De kranier som Retzius hade mätt och klassificerat samlades i Museet för normal och patologisk medicin. Det är antagligen det som är kvar av detta museum som Göran Collste med flera nu vill problematisera.

Nästa avgörande bidrag till eugeniken kom ifrån Tyskland i och med att professorerna i juridik respektive medicin, Karl Binding och Alfred Hoche, gav ut en myc­ket uppmärksammad bok 1920. I denna bok hävdade författarna att det som de kallade ”levnadsovärdigt mänskligt liv” borde förintas genom någon form av ”nådadöd”.

Under tiden före första världskriget fanns bland stora delar av den välutbildade delen av den svenska befolkningen en oro för vilka konsekvenser en blandning av olika raser kunde få. Därför grundades redan 1910 världens första rasbiologiska sällskap just här i vårt land. När sedan ett rasbiologiskt institut inrättades i Uppsala 1921 var också det ett av de första i världen. Med andra ord var ras- och arvshygien som forskningsområde helt accepterat i Sverige vid denna tid.

Vådan av att sinnesslöa fortplantar sig …

Tendensen att blanda ihop begreppen rashygien och arvshygien förklarar hur den socialdemokratiske riksdagsmannen och läkaren Alfred Petrén 1922 kunde motionera i riksdagen för tvångssterilisering av utvecklingsstörda med hänvisning till ”[…] de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplanta sig”. Det hör till saken att man vid den tiden var mycket generös med diagnosen ”sinnesslö”: Inte bara mentalt retarderade barn utan också skoltrötta barn, barn som hade svårigheter att anpassa sig till samhället och barn till ensamstående mödrar beskrevs som sinnesslöa och behandlades därefter.

I Tyskland fanns det ett lagförslag om tvångssterilisering av utvecklingsstörda, epileptiker och psykiskt sjuka. När Hitler kom till makten 1933 infördes denna lag så gott som omedelbart. En svensk utredare fick i uppdrag att på ort och ställe studera det praktiska genomförandet av en sådan lag. När sedan Sveriges riksdag den 5 maj 1934 så gott som enhälligt antog lagen om sterilisering av vad man kallade sinnesslöa individer kunde den i Tyskland inhämtade kunskapen praktiseras. Fram till det att lagen avskaffades så sent som 1974 (30 år senare än i Tyskland) utsattes över 60 000 personer för sterilisering, i huvudsak på någon diffust formulerad arvs- eller rasbiologisk indikation.

Den 5 december samma år (1934) kom Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan ut. I denna beskrevs sterilisering som en användbar socialpolitisk och arvshygienisk metod. De båda socialdemokratiska chefsideologerna menade, att det fanns ett skikt av människor som inte uppfyllde industrisamhällets krav och att sådana ”höggradigt livsodugliga individer” måste steriliseras. Det skrämmande med ett sådant uttalande är likheten i argumentation med vad som förekom i Karl Binding och Alfred Hoches bok fjorton år tidigare.

Eugenik en pågående historia

Du säger kanske: Men detta hände för mera än 80 år sedan. Detta är historia och kan inte hända i dag. Jo, tyvärr tycks eugenik ha en pågående historia!

När den vetenskapligt renommerade nobelpristagaren Frank Macfarlane Burnet 1978 gav ut boken Endurance of Life visade det sig att eugeniken som fenomen och idé fortfarande ansågs rumsren i vissa vetenskapliga kretsar. Professor Macfarlane Burnet hävdade på fullt allvar att man skulle införa eutanasi för äldre och sjuka personer, avliva grövre fall av återfallsförbrytare, abortera sådana foster som kunde misstänkas födas som sjukligt avvikande barn. Om det trots allt ändå skulle födas något barn som inte uppfyllde samhällets krav skulle detta avlivas direkt efter födseln. Glädjande nog fanns det människor på den tiden som blev djupt chockerade över bristen på moral hos en forskare som av det svenska Karolins­ka Institutet tilldelats Nobels pris i fysiologi eller medicin 1960.

Medan Nobelpristagaren Macfarlane Burnet tog markant avstånd från principen om det mänskliga livets okränkbarhet riskerade däremot professor Jerôme Lejeune hela sin akademiska karriär genom att med skärpa hävda just denna princip.

Denne franske vetenskapsman var inte vem som helst. Det var han som 1958 upptäckte att personer med Downs syndrom inte hade 46 kromosomer som människan normalt har, utan 47. Ganska snart kom han fram till att det var kromosom 21 som inte – som normalt – var dubblerad utan förekom i en uppsättning om tre. Detta var ett genombrott inte bara för förståelsen av Downs syndrom utan innebar ett genombrott för den medicinska genetiken som sådan. I Paris inrättades följaktligen en professur i ämnet som automatiskt tilldelades Jerôme Lejeune.

Detta genombrott inom genetiken uppmärksammades också internationellt: Det amerikanska genetikersällskapet bestämde sig 1969 för att tilldela honom det pris som hade högst prestige bland genetiker: William Allen Memorial Award. När han kom till San Francisco för att hålla högtidsföreläsning och för att ta emot priset, upptäckte han att hans kollegor arbetade för legalisering av abort av foster med Downs syndrom. Detta stod i strid med hans livsbejakande människosyn och katolska övertygelse, vilket han tydligt påtalade under högtidsföreläsningen. Följden blev en kylig stämning och inga applåder! Till sin fru skrev han samma kväll ”I dag har jag förpassat möjligheten till Nobelpris!” För Jerôme Lejeune var det från början klart att selektiv abort av foster med Downs syndrom var eugenik i dess mest flagranta form och därför något han inte kunde understödja.

En prislapp på människovärdet

Det är intressant att notera att man i det svenska samhället av i dag bedriver något som har stora likheter med det Macfarlane Burnet föreslog. Den tekniska utvecklingen har bara gjort processen mera moraliskt tilltalande: Föräldrarna behöver i dag inte som Macfarlane Burnet föreslog ta fostret i sina händer när beslut om liv eller död fattas. Ett enkelt laboratorieprov eller en ultraljudsundersökning medan det ofödda barnet fortfarande är i livmodern gör beslutet mindre dramatiskt.

Låt vara att officiella syften med foster­diagnos kan vara att till exempel bestämma fostrets exakta ålder och att förutse förlossningsdatum så kan man anta att det outtalade syftet är ett annat. Det faktum att det i grannlandet Danmark numera knappast föds något enda barn med Downs syndrom ger misstanken en alldeles speciell riktning: en negativ eugenik låter sig anas.

Det märkliga är att ingen tycks inse det eller bry sig.

Eftersom selektiva aborter i den omfattning som det i Sverige numera är fråga om knappast kan motiveras ur vare sig någon feministisk synvinkel eller reproduktivhälso­synvinkel, undrar man: vad är motivet? Jo, samhällets officiella motiv, att barn med någon avvikelse inte skall få födas, är uppenbart av ekonomisk karaktär. Sällan har detta sagts så tydligt som när landstingspolitikern Henrik Åkerman redan 1992 i Läkartidningen och Dagens Nyheter skrev om de samhällsekonomiska vinsterna av sådana selektiva aborter. Han hade räknat fram att varje abort av ett foster som annars skulle födas med mikro- eller hydrocefalus skulle innebära en vinst för samhället på 3 750 000 kronor. Abort av ett foster med ryggmärgsbråck skulle ge en vinst på 11 650 000 kronor. Abort av ett foster med kromosomavvikelse skulle ge en samhällsekonomisk vinst på 10 453 000 kronor. Åkermans matematiska kalkyl visade att denna typ av selektiva aborter, det vill säga negativ eugenik, skulle ge samhället en ekonomisk vinst på 1,2 miljarder kronor per år i 1992 års penningvärde.

När man i början av 1900-talet argumenterade för tvångssterilisering var det av oro för befolkningens genetiska utveckling. När man i modern tid argumenterar för selektiv abort är det av omsorg om den goda ekonomins fortbestånd. Människovärdet har med andra ord blivit ekonomiskt kalkylerbart – en prislapp har satts på människolivets okränkbarhet!

Hur kunde då och hur kan i dag detta människolivets okränkbarhet vara politiskt förhandlingsbart? Varför var och är protesterna så få och så svaga?

Den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt studerade hur Holocaust – en extrem och industrialiserad form av negativ eugenik – kunde vara möjlig i ett civiliserat land som Tyskland. Hon kom fram till att när ett fenomen blir vanligt – hur moraliskt upprörande det än må vara – accepterar allmänheten det så småningom: Den onda handlingen blir med tiden banal: Att låta sterilisera ”höggradigt livsodugliga individer” eller abortera kostsamma ”missfoster” blev banala händelser i välståndssamhället.

Glenn Hægerstam är med. dr, docent, författare och medlem av Respekts råd.