Eukaristin i kyrkans liv

Av Ansgar Tillqvist O. S. B.

Huru olika var icke de kristnas ställning i de första århundradena till den heliga eukaristin mot nu. Då var denna den allt behärskande och levandegörande. – I de liturgiska bönerna finna vi det bästa uttrycket för denna hennes ställning i kyrkans, i de kristnas liv. Visserligen använder kyrkan, om icke till ordalydelsen, så dock till innehållet, sig ännu av samma böner, men människorna som bedja dem, äro icke desamma; de låta sig icke omskapas av dem, utan försöka påtrycka dem sitt eget individuella »jag».

I det följande vilja vi försöka giva en bild av eukaristins allt behärskande ställning i den kristna livsåskådningen i de första århundradena såsom denna kommer oss till mötes i liturgins böner.  Det löfte, som Kristus en gång gav, att varest två eller tre människor i hans namn vore församlade, där vore han mitt ibland dem, uppfyllde han aftonen före sitt lidande, då han instiftade den heliga eukaristin. På »brödbrytandet» blevo hans lärjungar också från den dagen igenkända. – Glädjen över hans ständiga närvaro köptes genom hans död. Priset för vår frälsning och försoning med Gud var hans blod. Vilket djup ligger icke i denna tanke, att blott genom hans död komma vi till livet, kunna vi fullt äga livet.

Men Kristus lovade icke blott sin närvaro. – I den heliga kommunionen då vi förena oss med honom, ingå vi en organisk förening med honom, ja, »vi bliva», såsom den helige Augustinus uttrycker sig, »vad vi mottaga»; bliva delaktiga av hans eviga, förklarade liv. Kristi närvaro här på jorden, förklarandet och helgandet av allt, som är och den innerliga föreningen med honom vid njutandet av hans lekamen och blod är sakramentets innehåll och väsen.

Hans närvaro i sakramentet är väl upphov till glädje, men också till bävan, fruktan, ty Gud själv är det, den fruktansvärde, som här är verkligen närvarande. Att denna tanke verkligen var levande hos de första kristna, säger oss vår äldsta eukaristiska bön. Må din nåd komma – Hosianna Davids Gud. Den som är helig, träde närmare; den som icke är det, omvände sig.» Därpå följer ett utrop, fyllt av helig bävan: »Marana tha, kom, o Herre!» – Också av jublande stämmor hälsas hans ankomst. Med vilken övertygande kraft klingar icke följande hälsning, som är hämtad ur Basilius’ och Chrysostumus’ liturgi. – Efter konsekrationen giva prästerna varandra fredskyssen under hälsningen: »Kristus är mitt ibland oss» – och »han är här och skall förbliva här!» I en annan liturgi läsa vi: »Så är Du prisad och stannar hos människorna, icke för att förtära dem, utan för att upplysa dem; förklara dem».

Dock icke blott den himmelska Konungens kommande, utan också minnet av hans lidande och död på Golgata firas. Hans död och hans offer på Golgata blir i sakramentet verkligt närvarande, dock naturligtvis på ett hemlighetsfullt sätt. – Genom mysteriet av hans död och offer blir allt skapat förklarat. Allt får ett nytt liv. »Herrens lidande är det offer, som vi frambringa», säger den, helige Cyprianus. I den orthodoxa kyrkans förberedelsebön (Proskomodi) heter det: »Offrad blir Guds Lamm, som borttager världens synder, för världens räddning och liv». Den lidande Frälsaren är också den förklarade och uppståndne, ty det är ju Guds levande son; genom hans härlighets strålar och hans uppståndelse blir eukaristins sakrament vigt och förklarat. Därför är den djupa känsla av intighet och vördnad lätt att förstå, vilken de kristna fattades av och visade inför den största av hemligheten. – I den ostsyriska liturgin beder prästen: »Ve mig, ve mig, jag darrar, ty jag människa bor bland ditt folk med befläckad mun, och Härskarornas Herre, den Starke har jag sett. Huru fruktansvärd är nu denna ort. Den är ju intet annat än Guds Hus och himmelens port och dig, o Herre, hava vi sett. Din nåd vare med oss. Ära vare Dig, ty du har förenat oss, födda av jord, med det himmelska» – Ännu mera – De troende känna icke blott den korsfästes och förklarades verkliga närvaro, utan också hela deras eget väsen blir förklarat, – de förenas med honom och få del av hans evigt förklarade liv, i det, att de i den heliga kommunionen förena sig med »levandegöraren». »Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, blir i mig och jag i honom» – »den som äter mitt kött och dricker mitt blod har det eviga livet och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.» Denna förening med, Kristus, denna delaktighet av hans eviga liv är eukaristins verkliga innehåll. – Vår äldsta eukaristiska bön uppenbarar oss detta i följande rop: »Du, o Herre, Allhärskare, har givit människorna mat och dryck till näring, på det att de må tacka dig och Du har givit oss andlig mat och dryck och det eviga livet genom din Son». – Ignatius från Antiokia talar om det eukaristiska brödet såsom »odödlighetens medicin», – om ett frälsningsmedel, på det att vi icke må dö, utan för evigt leva i Kristus. »Gud förenar sig i eukaristin med de troende, på det att människan genom denna förening må erhålla evigt liv, säger Gregorius från Nyssa. Detsamma säger den helige Ambrosius; »den som äter av det levande brödet vilket verkar det eviga livet skall icke blott aldrig dö, utan blir själv Kristi kropp».

Men sakramentet verkar icke blott något rent ytligt, människans yttre existens, om vi så få säga, utan det står i en oupplöslig förbindelse med människans hela, sedliga liv. Blott de; som äro sedligt rena, heliga och värdiga få träda fram till det Heliga. Därför uppmanar de liturgiska bönerna så bevekande de troende och prästerna att avhålla sig från allt orent. Så heter det t. ex. i den helige Basilius liturgi: »rena oss från alla köttets och andens synder och lär oss att hava fruktan för Herran».

Redan i äldsta tider såg man i eukaristin källan till ett nytt liv, vägen till sedlig förnyelse. Vi upptaga Kristus i oss »för att bekämpa lidelserna i oss», säger Klemens från Alexandria. I och med förtärandet av Kristus i eukaristin, uppstår ett nytt andligt liv, ja, de kommunicerande förvandlas till »en ny skapelse» (onsdagens postcommunjo i påskveckan). Men icke människan allena blir till en ny skapelse, nej hela världen. Så talar den heliga Ignatius från Antiokia om försoning mellan det jordiska och det himmelska. För Ireneus från Lyon åter äro de gåvor, som bäras fram vid den heliga eukaristins firande, representanter för hela den synliga naturen: »vi offra åt Gud det, som är hans egendom och förkunna därmed föreningen mellan materia och ande, ty det jordiska bröd, i vilket Gud nedkallas är icke mer vanligt bröd, utan eukaristi, som består av det jordiska och det himmelska». Genom den heliga eukaristin återfår allt skapat sin fulla glans, ty Gud kan icke ingå förening med en oren kropp. Allt skapat inbjudes därför att deltaga i Guds lovprisande. Man beder för allt och alla, för hela skapelsen. Så bliver man i bönen och genom bönen till en enda organisk gemenskap. Däri ligger Kyrkans grundidé: »en kropp och en ande – en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader, som är över alla, mitt bland alla och i oss alla».

Så är eukaristin i sanning kyrkans livsnerv. l eukaristin känner man Guds närvaro, hans död blir på ett hemlighetsfullt och dock verkligt sätt upplevad och firad. Här blir hela världen till en enda familj, kallad till Guds lovprisande. Här yttrar sig underbart Kyrkans enhet, vilken genom Gudamänniskan i sig omfattar när och fjärran, hög och låg i broderlig förening. Den anda, som uppbär liturgin visar oss klart som en spegelbild kristendomens världsåskådning: genom Guds uppenbarelse i världen bliver denna förnyad och förklarad, genom hans människoblivande, genom hans korsdöd och uppståndelse. Kyrkan bekänner i liturgin en religiös-hemlighetsfull verklighet varest tidens gränser träda tillbaka och evighetens djup öppna sig, varest framtid, nutid och det förflutna sammanflyta i ett enda evigt nu.