Europa och Bergspredikan

HODACS, ANNA MARIA

I biskop Homeyers tal poängteras att Bergspredikans ord om hunger och törst efter rättfärdighet är det som håller samman Europa. Frågan om rättvisa är i lika mån en personlig som en samhällelig angelägenhet, och därför kommer man inte ifrån att Bergspredikan också måste läsas politiskt.

Inledning och översättning: Anna Maria Hodacs

Under några dagar i april i år samlades de europeiska katolska bis-koparnas kommission (COMECE), som arbetar med frågor med anknytning till den europeiska unionen (EU), i Santiago de Compostela i Spanien. En speciell stridsfråga i arbetet med EU:s nya konstitution har varit huruvida Europas antika, judiska och kristna arv skall omnämnas i portalparagrafen till den nya konstitutionen, vilket COMECE ihärdigt verkat för tillsammans med representanter från många andra håll.

Vårens möte är det fjärde i ordningen av de större tematiska konferenser som kommissionen anordnat. Alltifrån biomedicin till frågor om kyrkornas förhållande till staten i sina respektive länder samt de konse-k-venser för världshandeln och den militära försvarsmakten som EU bidrar till har behandlats under dessa kongresser. De socialetiska frågorna har då stått i centrum och den katolska sociallärans relevans för EU-samarbetet har aktualiserats och vidareutvecklats av experter på olika områden.

I Santiago de Compostela samlades biskoparna för att reflektera över ett teologiskt tema. ”Bergspredikan binder Europa samman”, hade man satt som rubrik. I början av det öppningstal som COMECE:s ordförande, biskop Josef Homeyer, höll hänvisade han till hur Goethe 200 år tidigare beskrivit den europeiska gemenskapens historia: ”Det europeiska medvetandet har vuxit fram ur vallfärderna.” Platsen där de många gamla pilgrimsvägarna fortfarande möts vid aposteln Jakobs grav gav syn för sägen.

Vi återger här den centrala delen av biskop Homeyers tal.

[…]

Vi måste tänka oss noga för när vi sätter in fenomenet den europeiska integrationen i en teologisk reflexion. Vi måste fråga oss hur denna process i grunden förändrar den uppfattning som de troende och de som söker efter en tro har om sin omvärld. Vi måste utvidga frågan till att gälla i vilken utsträckning just den kristna trons närvaro i europeisk historia och samtid erbjuder en oumbärlig förklaring till uppkomsten av det nya europeiska samförståndet. Och framför allt ställa frågan utifrån den katolska kyrkans perspektiv: ”EU – förhoppning och ansvar”. Vad betyder det?

Jag kommer nu till den utlovade reflexionen om Bergspredikan och Jesu saligprisning: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade” (Matt 5:6). Detta är mottot för vår kongress som vi skall låta oss inspireras av.

Dessa ord hör liksom hela Bergspredikan till det allra mest inflytelserika i den kristna traditionen. Med utgångspunkt i dessa ord har Västerlandet förvärvat sin etiska profil och med denna utsaga för ögonen måste Västerlandet alltjämt tillstå sina villfarelser och brister.

”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.” I dag verkar det som om dessa ord framför allt uppfattas som existentiella, som om de gällde i den privata sfären i förhållandet till nästan. Är det nog? Det finns väl ingen som har något emot att Jesu ord får bli den etiska maximen för familjelivet. Men därmed är Jesu ord inte på långa vägar uppfyllda. Dessa ord har en politisk laddning. Inte för inte säger Jesus ”hungra” och ”törsta”. Det handlar om konkreta förhållanden som rör orättfärdighet, det handlar om hunger och törst. De mätta tjänar minst på dem, de hungriga mest. Av detta framgår hur centrala de är för ett rättvist samhälle och för den strukturella fördelningspolitiken och för delaktigheten i materiell och offentlig egendom.

Alltså finns det ingen möjlighet att bli kvitt kristendomens universella anspråk. Man skulle inte kunna reducera dessa anspråk till det privata och existentiella. Frågan om rättvisa är i lika mån en personlig som en samhällelig angelägenhet och därför kommer man inte från att Bergspredikan också måste läsas politiskt. Man kan förvisso inte göra politik av Bergspredikan på något enkelt sätt, men man måste likväl pejla dess politiska djup. Om man gör det får jag ett intryck av att det krävs en principiell bedömning av förhållandet mellan religion och politik. Ty evangeliets räckvidd får inte lov att reduceras till privatsfären och inte heller övertolkas i politiskt hänseende.

Förhållandet mellan religion och politik gäller tillika förhållandet mellan andlig fullmakt och sekulär makt, mellan maktutövning och nåd och härlett utifrån detta också förhållandet mellan kyrka och stat.

Vi européer har rik erfarenhet av dessa relationer. Genom investiturstriden på medeltiden, genom de konfessionella inbördeskrigen på 1500- och 1600-talen, genom de konflikter som sekularismen ledde till på 1800-talet känner vi till dem. Om man skulle sammanfatta denna specifikt europeiska utveckling kan man kort och koncist säga: den kristna religionen lämpar sig inte för politisk maktutövning, den lämpar sig inte ens för att legitimera politisk makt, men däremot är den en tvingande makt för medbestämmande och den har politiska anspråk i alla frågor som rör människans värdighet. Den kristna religionen är inte bunden till något bestämt politiskt system och omvänt får politiken inte heller använda religionen i något som helst maktsyfte. Religion får inte påbjudas uppifrån. Det finns ingen statsreligion. Så till vida kan man inte med maktmedel göra politik av Bergspredikan. I synen på maktutövning har emellertid Europa också ständigt gett goda råd att grunda politiken på en bas som inte saknar sina kristna, metafysiska och etiska rötter. Detta är europeisk identitet.

Som en historisk myt framstår det att hävda, dels att kristendomen utestängdes från politiskt maktutövande i den nya tidens anda, dels att denna radikala författningsmässiga skilsmässa mellan världslig makt och andlig fullmakt genomfördes av upplysningen som var mot kristendomen. Det ligger en sanning i detta, men samtidigt missar man därmed den teologiska dynamik som historien igenom tillkommer kristendomen i Europa.

I kristendomens egen hjärtpunkt finns nämligen ett radikalt förbehåll just i makthänseende. Där står korset. Korset är inte ett tecken på makt utan ett lidandets tecken. En tro som bekänner sig till en person som tillåter att lagen i ett imperium får döda honom eftersom han sätter sin faders vilja över allt annat, lämpar sig inte för ett imperialistiskt maktutövande. Kristendomen står under korsets tecken och sitter inte på Pilatus stol. Och den som menar sig kunna inta platsen på Guds högra sida redan här på jorden, står inte längre under korset. Jesu Kristi kors är ett religiöst förbud mot varje teokrati. Det är protesten framför andra mot varje form av totalitärt maktutövande. Den som böjer sina knän inför korset, böjer inte sina knän inför någon ”Führer”. Om detta ändå hade besannats i Tyskland 1933!

I de smärtsamma och inte sällan förödande kontroverserna mellan religion och politik pågår enligt min mening en avgörande fruktbar dia-log mellan upplysning och kristendom. Båda riktningarna framhärdar i protester mot varandra samtidigt som de är allierade med varandra. Upplysningens empatiska försvar för ”människans befrielse” hämtar ytterst sin styrka från evangeliet och det aggiornamento som betyder att öppna kyrkan för samtidens frågor. Därmed följer hennes ständiga förnyelse utifrån sitt ursprung och förnyelsen aktiveras gång på gång av den kritik som har sina rötter i upplysningen. Denna spänningsfyllda ömsesidiga relation är den yttersta orsaken bakom en bred idéströmning som lett fram till en humanisering av det europeiska samhället. Jürgen Habermas påtalade detta med glöd i sitt tal då han mottog den tyska bokhandelns fredspris för två år sedan.

Att påminna om denna fruktbara dialog mellan kristendom och upplysning är inte bara påkallat av att vi idag firar den helige Anselm av Canterbury och av hans genom tiderna berömda lärosats fides quaerens intellectum, den tro som söker att förstå – en förnuftsbaserad tro och ett förnuft öppet för det transcendenta, utan det är också vad den rådande politiska situationen kräver. I början av det tredje millenniet befinner sig Europa i en omvandlingsprocess från att ha varit en multikonfessionell kontinent till att bli en multireligiös världsdel. Fråga om islams integration i Europa står på den politiska agendan. Det är inte en fråga om kristendom kontra islam. I stället rör det sig om islams förmåga att inlemmas i den europeiska identitet som utmärks av förmågan att föra dialog. Frågan gäller alltså om islam förmår föra dialog inom den politiska tradition som upplysningen tillhandahåller. Frågan gäller om det kan finnas en islamsk ekvivalent till fides quaerens intellectum. Jag talar klarspråk eftersom det många gånger i amerikansk politik – på senare tid Huntington – i islamfrågan försports ett tvetydigt språkbruk så att Irakkriget när allt kommer omkring skulle vara ett korståg. Detta är ett falsarium. Som kristna skall vi inte medverka på falska grunder till den konflikt som inte är vår. Det handlar inte om kristendom kontra islam, snarare skall kristenheten försöka bli en länk i dialogen med islam och på så sätt verka för att gestalta ett förnyat Europa. Givetvis är det inte fråga om synkretism. Sanningsfrågan kvarstår. ”I denna dialog med islam får man inte ge upp sina grundsatser eller blunda för svårigheterna.” Av stor vikt är att undanröja ”fördomar, intolerans och missförstånd” (Redemptoris missio, Om missionens ständiga aktualitet, 56). Att erkänna den andre och att bevara identiteten är i själva verket en syntes i evan-geliet.

När Bergspredikan inte visar sig vara lämplig som maktmedel, utan snarare vill förhindra ett orättfärdigt bruk av makten, vilken politik förespråkas då där?

Man bör här uppfatta politik i den grekiska betydelsen av ordet polis, på latin societas. Bergspredikan är politisk i den meningen att den talar om den politiska gemenskapen. Här formuleras kriterier, sådana som ligger till grund för det som håller samman Europa (naturligtvis universella sådana). Den innehåller kriterier ur vilka rättvisa och solidaritet härleds och är därför också den grund som den europeiska samhällsmodellen bygger på – givetvis historiskt sett föränderlig och förnyelsebar eftersom bibeln inte innehåller någon samhällsmodell. Där finns kriterier för att urskilja vad som är ett rättfärdigt bruk av makten och vad som är orättfärdigt. Här handlar evangeliets krav om en högre, överglänsande form av rättfärdighet (Matt 5:20).

Kan man byta ut detta kristna kriterium mot den naturliga insikten om rättvisa och solidaritet såsom Kant och Rawls formulerat sig? Eller har Bergspredikan en speciell politisk betydelse i och för det europeiska politiska samfundet?

Jag menar att det senare gäller. Vi har i dagens Europa ingen principiell värdekonflikt, vi har framför allt problem med uppfyllandet av förpliktelser. Alla anser ju att värden som sanningsenlighet, trohet, medmänsklighet osv. är goda. Vem skulle vara mot detta? Men många skattefuskar, många schackrar för att vinna personliga eller nationella fördelar osv. Vi behöver människor som är förebilder i situationer då det gäller att uppfylla sina plikter, som moraliskt bevisar och bekräftar de etiska kraven. Det är på så sätt samhället hålls samman, inte genom en abstrakt bekännelse till vissa värden.

En bekännelse till vissa värden kan inte bara vara en privatsak, utan den måste finna sin form i det offentliga: i främlingssolidaritet och i ett legalt erkännande av den som har en annan kulturell bakgrund, i den politiska kampen för en rättvis fördelning av resurserna och i rättvisa möjligheter att ta del av välståndet, i politiska protester mot maktmissbruk.

I detta avseende tror jag att politik och religion är oskiljaktiga. Bergspredikan håller samman Europa. En sådan utsaga kan kanske tyckas väldigt krystad i en sekulariserad tid. Jag skulle vilja åskådliggöra påståendet utifrån historiska empiriska erfarenheter. Det som var utmärkande för de totalitära regimerna i Europa var att de var avgjort antikristna och antijudiska. Hitler, Stalin, Pol Pot – dessa världshistoriens våldsverkare amputerade den kristna traditionen, motarbetade Bergspredikan för att kunna genomföra den terror som utmärktes av ringaktning för människovärdet och ett dehumaniserande av människan i Europa, och de riktade sig i lika mån mot modernitet som mot kristendom. Som en motbild mot de mörka skuggor som faller över Europas själ gäller att Bergspredikan håller samman Europa.

Så är det också utifrån Bergspredikans och hela evangeliets andliga centrum, som vi efter kriget tillsammans med Schuman, de Gasperi och Adenauer gav oss i väg i riktning mot ett enat Europa. Som en tröst av Guds nåd, som en kallelse till att uppnå Guds barns frihet, skulle det därmed bli möjligt att rättfärdighet och försoning skulle kunna råda på den kontinent som förstörts och förblött inifrån. Därför gäller att ta denna tros nåd och etiska normer i besittning: Fides quaerens societatem, tron är politisk, den skall genomsyra samhället, och samhället skall bli i stånd att kunna protestera mot sig själv. Den kristne prioriterar inte det privata, drar sig inte tillbaka i någon esoterisk salong, utan vidhåller sitt ansvar för det gemensamma goda. Den kristne är en homo politicus, en samhällsvarelse, det vill säga oundgänglig för att evangeliets röst skall kunna bevaras, så att Europa än en gång inte dehumaniseras.

[…]

”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.” Det finns ett hopp i dessa ord. De väger tungt och uppfordrar vårt ansvar för den europeiska unionen.

Publicerad 2004 i nummer 7