Europeisk solidaritet

av OLLE BRANDT

–Valet till Europaparlamentet blir en viktig vattendelare för Europas framtid.

Det är lätt att tycka att den annorlunda världen, den som inte är som vi, börjar utanför Sveriges gränser. Här i Sverige gör vi så här eller tycker så där. Men Sverige är inte så enhetligt som vi ofta tror, vilket vi nyligen påmindes om av den samiska nationaldagen den 6 februari.

Börjar den annorlunda och otrygga världen i våra grannländer eller utanför Europa? Vad ska vi egentligen tänka om Europa – med så många olika språk, kulturer och klimat? Större delen av dess länder är förenade i Europeiska unionen, och inför det annalkande Europavalet i slutet av maj kan det vara dags att fundera över vad Europa är och bör bli.

Man kan försöka att se Europa utifrån. Många människor vill komma hit, för en tid eller för alltid. Hundratusentals turister från USA, Japan och Sydkorea kommer för att se konst och arkitektur från Europas historia, vare sig de åker till Frankrike, Tyskland, Italien eller kanske rentav Sverige. De vill se något som Europa har på ett särskilt sätt. Hundratusentals migranter riskerar livet för att ta sig till Europa för en bättre framtid, där ett välfärdssamhälle tar emot dem. Ofta är det det sociala skyddsnätet som lockar – något som Europa har på ett särskilt sätt, om än i olika modeller. Om vi behöver åka ambulans i Europa behöver vi inte vara rädda för vad ambulansresan kostar. Fråga era bekanta i USA hur det är där.

Det finns en europeisk modell av solidaritet. I denna europeiska modell har kristendomen gett och fortsätter att ge ett särskilt bidrag. När påven Franciskus besökte Europaparlamentet i Strasbourg i november 2014 reflekterade han över vilka som är de europeiska idealen. Han talade om fred, subsidiaritet, ömsesidig solidaritet och om en humanism som bygger på respekten för människovärdet.

Att hjälpa behövande är något som Europa har lärt sig av kristendomen, som i många århundraden stod för större delen av all sjukvård. I dag är de kristnas funktion att vara samvete och historiskt minne, sade Franciskus. Påven påminde om den europeiska modellen med dess kultur och solidaritet: ”Vi ser detta i skönheten i våra städer, och än mer i skönheten hos många kärleksgärningar och konstruktivt mänskligt samarbete över hela kontinenten. Denna historia är till stor del ännu oskriven.”

Franciskus betonade att EU:s engagemang för människans värdighet och rättigheter måste utgå från en komplett syn på människan såsom hemmahörande i ett sammanhang. Varje människa är en del av ett socialt sammanhang, där hennes rättigheter och skyldigheter hänger ihop med andras och med själva samhällets bästa.

Detta perspektiv hjälper oss att förstå att EU inte får anamma den globaliserade kapitalismens människosyn, där individen kan flyttas hur som helst för att tjäna kapitalets jakt på billig arbetskraft. Varje människa hör till ett sammanhang, en familj, en region. Den lokala identiteten är viktig. EU behöver inte lägga sig i snus och andra lokala egendomligheter. I den katolska socialläran kallas detta för subsidiaritet. Det är viktigt att försvara en europeisk människosyn mot en rotlös globalisering. ”Europa är inte bara en ultraliberal vision av en gemensam marknad”, betonar Frankrikes president Emmanuel Macron. Medborgarna känner misstro mot institutioner som man upplever som avlägsna och som ignorerar de lokala förhållandena. Det är här populismen uppstår, i upplevelsen av att de styrande är en elit långt borta som inte företräder oss. Populistiska politiker försöker framstå på annat vis, som ”en av er”, från Juan Perón och framåt.

Det är nu dags att med kraft säga att den europeiska vägen framåt ska heta solidaritet. Det behövs medborgare och politiker som förmår att resonera med klarsyn om hur man ska finna en jämvikt mellan solidaritet mellan människor å ena sidan och solidaritet mellan stater å den andra. Båda formerna av solidaritet handlar om att ta hand om människor.

Frågan om solidaritet mellan stater kan verka mer invecklad än frågan om solidaritet mellan människor. Uttrycket används kanske mest när man diskuterar gemensamt försvar. Men det är uppenbart att det måste tillämpas exempelvis också om migration. De flesta flyktingar och migranter har under senare år anlänt till ett fåtal länder kring Medelhavet eller i Östeuropa, med avsikten att söka asyl respektive uppehållstillstånd i länder som Tyskland och Sverige. Självklart kan inte detta skötas av de enskilda ankomstländerna själva.

Europas övergripande humanitära roll i världen kan enbart skötas i solidaritet mellan stater som hjälper varandra att ta hand om dem som kommer. Europa ska leva upp till asylrätten för dem som flyr från krig och förföljelse. För detta behövs en fungerande omfördelning av flyktingar genom beslut som kan vinna folkets acceptans i de enskilda länderna. Men det har varit svårt att komma överens. Det är just sådant som leder till populistiska och antieuropeiska reaktioner i många länder. Grundproblemet är att solidariteten mellan Europas länder hittills inte har varit tillräckligt stark.

Det behöver också finnas sätt att kontrollera EU:s yttre gränser för att enskilda länder inte ska känna behovet att införa ”tillfälliga” gränskontroller i Schengenområdet, där alla gränskontroller borde vara avskaffade. Terrorhotet gör det än mer angeläget att EU-medborgarna ska kunna lita på att någon kontrollerar vem som kan ta sig fram till deras stuga. EU vet att den yttre gränskontrollen är avgörande för att stävja populistiska reaktioner. Vid Europeiska rådets möte i juni 2018 enades därför EU-ländernas ledare om att stärka Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns roll.

Solidaritet mellan stater måste också innebära att enskilda medlemsländer inte tvingas till social nedrustning för att sanera budgeten. I fallet Grekland har andra europeiska länder visat sin solidaritet, men frågan är om Greklandsfrågan verkligen sköttes rätt från europeiskt håll. Kanske kunde man göra mer för att bevara solidariteten i det grekiska samhället.

Utmaningen i dag är att tillämpa den kontinentala skalan också på mänsklighet och på solidaritet. Banker och storföretag gör det redan. Löner och pensioner kan lätt utbetalas från ett EU-land till ett annat. Mobiltelefoni kostar lika var man än är i Europa utom i Schweiz, där det blir mycket dyrare att ringa eller surfa, eftersom landet inte är med i EU.

Men Europa är inte först och främst storföretag och banker. Europa är, som påven säger, kultur och solidaritet byggd på en människosyn som har sina rötter i kristendomen. Europavalet är ett viktigt vägval, och det är inte utan anledning som den katolska biskopskommissionen i EU, ComECE, i ett gemensamt uttalande uppmanat alla röstberättigade EU-medborgare att delta i valet. Det gäller att rösta mot instängd nationalism, populism och rotlös globalisering och att rösta för en kultur präglad av solidaritet och humanitet.

 

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.