Fader Peter O’Leary: Schiane

Av Karin Sparre

Recension av Fader Peter O’Learys Schiane. Norstedt & Söners förlag.

I historien om Schiane, skomakaren, som obetänksamt gjorde kontrakt med den Onde, få vi lära känna det irländska folket i helg och söcken. De två mest utmärkande dragen för denna sympatiska nation, det impulsiva temperamentet och fyndigheten i ord och handling, återkomma på snart sagt varje sida i boken. Här finnes intet uppstyltat och tillgjort, allt är kärnfriskt och rättframt med glimtar av äkta skämtlynne.

I brokiga bilder drager folklivet förbi; i hemmet, på bröllop, på marknaden, i muntra och tragiska episoder. Älvalek och spökerier intaga en framstående plats vid alla tilldragelser av vikt. Den Onde är utmålad så realistisk som någon folkfantasi kan göra det. Han är listig men besegras till slut genom Guds nåd, som hjälper Schiane i hans svåra läge. Men till och med den Onde är humoristisk ibland.

Äktenskapsmäkling synes vara en av irländarnas mest omtyckta sysselsättningar och följes med djupaste intresse av grannar och vänner. Här ett litet utdrag därom: ”Var skomakare gav sin egen framställning av Diarmuids färd och Schianes svar … Aldrig hade man förut och aldrig sedan haft ett sådant nöje åt någonting i trakten. När söndagen kom, fanns det ingen, varken ung eller gammal, i de tre socknarna, som inte fått historien till livs och tre gånger så mycket lagt till.”

Deras goda humör förnekar sig sällan. Den glade kittelbotaren ”vars bästa egenskap var den att det var omöjligt att få honom ond” är en ypperligt tecknad figur. Men Schiane, hjälten, har det drömmande keltiska lynnet, tyngd av svårmod är han ibland, fastän, då det gäller att handla, är han snabbare och klartänktare än de andra.

Schianes och Korta Maires kärlekssaga är bland det vackraste och bästa i boken. Det djupt religiösa i den irländska folksjälen yttrar sig oförbehållsamt i dagligt tal. En fattig kvinna säger till Schiane: ”Ge mig lite hjälp för Frälsarens skull och för dina hädangångnas själar och må du få god hälsa i gengäld!” Prästen är irländarnas självskrivne rådgivare och stöd i alla livets skiften. – Skriven delvis i dialogform är boken lättläst och passar utmärkt för ungdom, men även äldre kunna hava behållning av att läsa den. Bland julböckerna förtjänar den en särskild plats och stor spridning. Översättningen är väl utförd och de keltiska namnen noggrant översatta. ”Det goda är starkare än det onda” kunde hava varit mottot för berättelsen. – Slutet är något avklippt, läsaren får i fantasien fortsätta tråden. Mycket äkta poesi finnes i Fader O. Learys bok om Schiane, och det äga vi svenskar ju i hög grad sinne för.