Fantomsmärta

– I ett samhälle som amputerat bort religionen ställs kyrkorna inför nya utmaningar.

I Henry Kissingers 900-sidiga volym Diplomacy publicerad 1993 finns inte ordet religion. Författaren medger nu att detta var ett misstag. Revolutionen i Iran, kommunismens kollaps, 11 september, den arabiska våren var politiska jordskred, men också resultatet av religiösa övertygelser, på gott och ont.

För fyrtiotalisterna är religion inget samtalsämne. Den liberala huvudfåran i svenska medier ser fortfarande religion som ett bekymmer, orsak till århundradens elände, ett kvardröjande stadium och huvudhinder för upplysningen. Okunnigheten om religion bland menige man är större än någonsin. Fråga vem som helst om namnen på de fyra evangelisterna eller skillnaden mellan shia och sunni. Sveriges snabba sekularisering har gjort många religiöst omusikaliska, för att använda Jürgen Habermas ord. I boken Society without God: what the least religious nations can tell us about contentment (2008) djupintervjuade sociologen Phil Zuckerman 150 svenskar och danskar om religion, och resultaten blev intetsägande. Författaren konstaterade att de existentiella meningsfrågorna upplevs som artificiella och kan sättas inom parentes. Journalisten Matilda Gustavsson och andra skribenter, bland dem den medvetna ateisten Lena Andersson, pekar samtidigt på trossystem av minst lika förtryckande slag: dogmatiska LCHF-dieter och helvetesskräck för personliga misslyckanden. Förkunnarna av icke-tron kan vara minst lika fundamentalistiska som sina (tänkta) motståndare, och det är inte alls säkert att de har tiden på sin sida. Matilda Gustavsson minns nostalgiskt sina tonår när man lidelsefullt debatterade Guds existens, den slutliga rättvisan, domen och uppståndelsen (Sydsvenskan 11 januari).

Ett helt nummer av den feministiska kulturtidskriften Bang (4/2011) ägnas åt gudsfrågan, religionen som fantomsmärta, som förlorad (och saknad) värld, där de stora gåtorna reducerats till en fråga om livsstilar. Det finns ett ökande intresse för religion bland de unga. De har inte växt upp med religion som referensram eller tvång. De kan avspänt ta ställning till dess utmaningar och erbjudanden. Detta är ingen massiv trend, men den är likväl omisskännlig, enligt statsvetaren Marie Demker och sociologen Magnus Hagevi. Tidskriften Fokus (6/2 2012) kallade denna strömkantring ”Återuppståndelsen” och konstaterade att sekulariseringen i Sverige har avstannat. Pluralismen stimulerar religiositeten.

Vi alla, ateister, agnostiker och troende, är märkta med en outplånlig prägel av århundradens religionsutövning. Nyssnämnde Jürgen Habermas, som för 30 år sedan betraktade religionen som överspelad, har sedan dess anslutit sig till uppfattningen att det moderna demokratiska samhället inte självt kan skapa och garantera de moraliska grundvalar det bygger på. De mänskliga rättigheterna är, enligt Habermas, en översättning av en grundtext. Originalet är den judisk-kristna traditionens lära om människan som Guds avbild. Kan man upprätthålla respekten för översättningen utan hänvisning till originalet? En liknande omprövning har gjorts av sociologen Peter Berger, som 1980 förutsade religionens successiva utfasning på den globala scenen. Senare data bevisar motsatsen: västerlandets sekularisering visar sig vara ett undantag från regeln att religionen spelar roll och kommer att fortsätta så.

Ser man alla dessa fenomen tillsammans kan man konstatera att religionen uppenbart åtnjuter ett problemformuleringsprivilegium. Alla som ifrågasätter religionen och dess yttringar måste göra det utifrån den religiösa terminologin och de föreställningar som de avvisar, om man så vill i ett parasitärt förhållande. Om man avvisar Gud, vad ska man då sätta i stället? Själva ordet ateism är en negation och betecknar icke-gudstro, och Bang kallar sitt temanummer det ”gudlösa numret”. Saknaden efter gudstron är just en fantomsmärta, därför att det vi är skapade för saknas. Fenomenet är konstitutionellt och kommer aldrig att försvinna. För evigt är troende och icke-troende hänvisade till samma utgångspunkter, positivt eller negativt.

Kristna trossamfund har förutsättningar att lindra fantomsmärtan, men lider samtidigt av egna smärtor. Svenska kyrkan, fram till sekelskiftet statskyrka och uppfattad som en del av samhällsapparaten, kämpar med vikande medlemstal och kommande nödvändiga reduceringar av verksamheter och budgetar. Frikyrkorna, som på sitt sätt har varit en del av samhällsprocessen i mer än hundra år, upplever samma svårigheter att upprätthålla verksamheterna.

Den katolska kyrkan i Sverige har också problem, fast inte av samma slag. Liturgin och läran upprätthåller kyrkans identitet, och antalet gudstjänstdeltagare är inte vikande, och man bygger nya kyrkor, senast i Katrineholm, Varberg och Södertälje (i det sistnämnda fallet för kaldeisk rit). I Göteborg firas katolsk mässa varje helg på 14 språk enligt fyra gudstjänstordningar 26 gånger, med ca 10 000 kommunioner per månad. Också de mindre hängivna eller icke-praktiserande medlemmarna förutsätter att kyrkan finns och står för vissa saker. Den katolska kyrkan förvaltar den ursprungliga utmaningen, originalbudskapet som blir avvisat eller anammat.

Det katolska problemet framför andra är integrationen. Hur kan kyrkan, som nu består av folk från ett hundratal nationer och ett sextiotal språk bli en positiv kraft i det svenska samhället? Hur förmedla tron från första till andra och tredje generationens invandrare? Hur bli en röst och samhällskraft att räkna med? Var går den sunda medelvägen mellan anpassning och odlande av särarten?

Svaret måste rimligtvis lyda: autenticitet, trohet mot uppdraget. Det är mer nödvändigt än någonsin att erbjuda en solid katekes på alla nivåer. Tron kommer i framtiden att hållas levande i konkreta gemenskaper av människor som känner varandra och tar solidariskt ansvar för varandra. De elektroniska medierna med alla sina välsignelser inbjuder till otaliga ytliga kontakter. I benådade fall kan detta nätverkande leda till fördjupad gemenskap. Men den kristna kyrkan är från början en konkret gemenskap, som hålls samman av Guds ord, liturgin, sakramenten och koinônía, det konkreta ansvarstagandet för varandra. I inkarnationen ligger det fysiska.

Församlingarna blir också levande om de präglas av insikten att medlemmarna numera sökt sig dit genom ett självständigt viljebeslut. Vi har definitivt trätt ut ur den konstantinska eran. Ett andligt liv har värde endast om och när det är fritt valt.

När predikstolen inte längre är megafon för ordergivning från världsliga eller kyrkliga myndigheter, och ingen människa längre kan tvingas till religiös praxis, är just detta faktum den stora chansen.

Förr var religion det normala och avvikelser därifrån uttryck för individens fria val. Nu är det tvärtom.

Anders Piltz