Fastare former för dialog mellan katoliker och muslimer

HODACS, ANNA MARIA

Möjligen är det påven Benedictus XVI:s föreläsning i aulan i Regensburgs universitet hösten 2006 som utlöst den senare tidens alltmer aktiva dialog mellan den katolska kyrkan och muslimerna (Signum nr 7/2006). Talet som upprörde stora delar av den muslimska världen är ingalunda bortglömt utan irriterar fortfarande vissa grupper trots påvens ursäkt inför de muslimska diplomaterna vid Vatikanen och hans förtydliganden om vad han egentligen avsåg med talets passus om islam och våld. Inte heller det kontemplativa mötet med imamen i den Blå moskén i Istanbul vid hans besök i Turkiet några månader senare har helt förmått utplåna ryktet om Benedictus XVI:s avoga inställning till islam.

Ett år efter föreläsningen i Regensburg kom på ett mycket ovanligt sätt en representativ samling av ”muslimska lärde”, inte mindre än 138 stycken, till tals i ett brev som riktade sig till samtliga ledare för de stora kristna kyrkorna, men kanske främst till påven med tanke på brevets allusion på hans första encyklika om Guds kärlek (Deus caritas est). Brevet handlar om kärleksbudet som grunden för förståelsen och samarbetet mellan muslimer och kristna och om de religiösa ledarnas ansvar för freden i världen, och det är en inbjudan till en intensivare dialog. Man hänvisar till att kristna och muslimer tillsammans utgör hälften av jordens befolkning. Sedan brevet publicerades i oktober 2007 har ytterligare ett hundratal ledande muslimer undertecknat det (Signum nr 8/2007).

Hur har då reaktionen från den katolska kyrkan varit? I december förra året inbjöd påven Benedictus XVI några viktiga representanter för muslimska institutioner till ett möte som skulle äga rum i början av mars i Rom ”Vi kommer gärna till ett sådant möte” svarade prins Ghazi bin Muhammad bin Talal av Jordanien. Vid det möte som följde den 4–5 mars sammanträffade fem ledande muslimska lärde från fem olika länder med en katolsk delegation av islamexperter under ledning av ordföranden för Påvliga rådet för interreligiös dialog, kardinal Jean-Louis Tauran.

Kardinal Tauran var för övrigt just hemkommen från ett dialogmöte i Kairo initierat av Al-Azharuniversitetet. Tillsammans med shejk Abdel Fattah Alaam, som är ordförande för den dialog som förs där, uttryckte kardinalen i en kommuniké ett starkt fördömande av att danska dagstidningar på nytt publicerat kränkande bilder av profeten Muhammed. De båda ledarna fördömde samtidigt ”allt våld och all extremism och terrorism” i allmänhet men också ”missbruket av yttrandefriheten” som skändar religiösa övertygelser och symboler och sådant som betraktas som heligt.

Från överläggningarna i Rom meddelas att delegaterna beslutat att grunda ett permanent katolskt-muslimskt dialogforum. Det första toppmötet planeras att hållas i Rom i början av november i år med 24 delegater från vardera hållet. Ämnet blir kärleken till Gud och kärleken till nästan, en dialog om teologiska och andliga principer; respekten för människovärdet och ömsesidig respekt; en audiens hos Benedictus XVI ska avsluta tredagarsmötet.

Nästa toppmöte 2010 planeras i ett land med muslimsk majoritetsbefolkning och under speciella omständigheter ska detta dia-logforum kunna inkallas även mellan de ordinarie mötena.

Också den icke-katolska delen av kristenheten har reagerat på brevet från de 138 muslimska lärde. Både i USA och i Storbritannien planeras dialogmöten.

I en kommentar i Vatikanradion kunde man efter det att nyheten om att ett katolskt- muslimskt forum bildats höra en väsentlig kommentar av Andrea Pacini, en av medlemmarna i kommissionen för dialogen med islam som är en underavdelning till Rådet för interreligiösa relationer. Han anmärker att religionsfriheten är en öm punkt i den interreligiösa diskussionen och därför också så viktig. Rent generellt finns ingen enhetlig bild, säger han. ”Till exempel har den nuvarande emiren i Qatar tillåtit de kristna församlingarna att bygga kyrkor, vilket betyder att de inte längre behöver existera underjordiskt. Dessutom har de fått tomtmark gratis av staten.” Men vad som krävs, menar han, är en generellt bjudande folkrättslig reglering av religionsfriheten. För att komma dithän är en ständigt pågående dialog absolut nödvändig.

Publicerad 2008 i nummer 3