Fattigdom, kyskhet och lydnad som motmedel mot populism

av THOMAS IDERGARD
Varför växer stödet för politisk populism i olika skepnader och vad krävs av ett alternativ som vill dämpa, i stället för att underblåsa och exploatera, motsättningar, och upprätta en fungerande balans mellan pluralism och gemenskap? Denna fråga präglar just nu samhällsdebatten i alla västerländska demokratier.

En intressant analys gjordes av opinionsanalytikern och debattören Markus Uvell i en krönika härom veckan (läs här). Uvell menar att de strömningar som nu fört Donald Trump till makten närs av en politisk frestelse som nästan är inbyggd i våra utvecklade välfärdsdemokratier och en realitet också för politiker som inte betraktas som populister. Nämligen tendensen att utlova omfattande ekonomiska förmåner eller enkla ekonomiska ”alexanderhugg” för stora grupper eller specifika problemområden. Utan täckning och dåligt underbyggda vad gäller både finansiering och konsekvens.

Man kan förstås se olika på om huruvida alla politikområden som Uvell nämner är exempel på detta. Men samma grundläggande drivkraft som Uvell beskriver betecknade på 1960-talet dåvarande statsministern Tage Erlander (S) som ”de stora förväntningarnas missnöje” och M-politikern Henrik Åkerman på 1970-talet som ”julaftonsteoremet”.

Om det ligger något i att politiker tror sig gynnas av att lova mer än vad man egentligen kan hålla, och att väljare förväntar sig nya förmåner, på bekostnad av en annan grupp eller att ”det löser sig på något sätt i framtiden men när vi är borta”, finns det i alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv en ständig marknad för populism i tider av omställningar. Eftersom det då alltid kommer att gå att finna grupper som ska gynnas och grupper som ska betala. En ny förväntan att tillfredsställa. En ny önskelista att lova fullständig leverans på.

Frågan blir då om det finns något som kan hjälpa oss söka efter motsatsen? En inställning som ser förvaltandet av ett samhälles gemensamma åtaganden som en konst där det handlar om att aktivt välja till – och därmed också aktivt och öppet välja bort?

När jag var novis i Jesu sällskap lyssnade jag på många föredrag om våra tre ordenslöften fattigdom, kyskhet och lydnad. Särskilt ett minns jag mer än andra. Föredragshållaren förklarade att ett liv med dessa löften är ett liv som bejakar den frihet det innebär att tjäna Jesus Kristus i medmänniskan och kyrkan. Men, blev slutsatsen, det gäller att veta att bakom varje ”stort ja” finns ”flera mindre nej”: nej till materiellt välstånd, till egen familj, till att själv kunna planera sin framtid, för att nu nämna de mest uppenbara.

De katolska ordenslöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad som ett sätt att binda sig vid att leva precis som Jesus själv levde, går egentligen emot den mänskliga naturen i den bemärkelsen att våra impulser först säger åt oss att söka det som medför rikedom, uppmärksamhet, njutningar och inflytande över både oss själva och andra. Med sin särskilda utformning är löftena förstås speciella för en viss livsstil, men den anda de vill levandegöra och förkunna är ingalunda unik. Än mindre okänd i en vidare mening.

standigt_dessa_val-_8720129475Också den som har en förmögenhet som han/hon investerar sätter en gräns för sin egen möjlighet att konsumera. Den som är gift sätter normalt sett en gräns för hur han/hon umgås med andra attraktiva personer. Den som har kommit överens om att utföra ett arbete under en viss tid och vissa omständigheter håller normalt sett det avtalet oavsett vilka andra möjligheter som dyker upp. För att nu nämna några exempel när det också i det vanliga vardagslivet kommer att antal nej med varje ja.

Under de senaste decennierna har emellertid en kultur vuxit sig allt starkare i vår del av världen, präglad av tanken på att vi inte ska behöva göra val och bortprioriteringar av något viktigt. Om man till exempel slår samman alla olika mediala budskap om hur en lyckad förälder ska vara i dag, framträder en samlad förväntansbild som just blir absurd i förnekelsen av behovet av val med bortprioriteringar. Först och främst ska barn ”skaffas” när man själv känner det rätt (och då gärna omedelbart, utan dröjsmål och nästan oaktat omständigheter). När barnet väl är där ska det växa upp i ett perfekt inrett hem, där föräldrarna lagar utsökt och avancerad mat, tränar regelbundet för att hålla en perfekt kropp, har en spännande och stimulerande karriär och ett rikt fritidsliv fyllt av resor till exotiska mål och långa restaurangbesök, mycket ”kvalitetstid” utan barnet med maken/makan och samtidigt mycket tid med barnet i vardagen – och självfallet ska barnet också bli både väluppfostrat, framgångsrikt i skolan och i någon sport eller fritidsaktivitet genom de egna insatserna som aktiv förälder (när man inte gör allt det andra)…  

Visst är det överdrivet att lägga samman alla krav, men för de flesta kommer den samtidiga strävan efter två eller tre av dessa ambitioner att kräva tydliga val till – och inte minst från. Min poäng är att det som i ekonomisk politik tar sig uttryck i form av frestelse om ständig julafton på någon annans räkning faktiskt motsvaras av en liknande tanke på flera andra livsområden. Det vill säga att allt alltid ska gå, ja, att det till och med är ett slags rättighet att det ska göra det.

Om hela samhället kunde präglas av lite mer av den hållning som ligger bakom ordenslöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad – givetvis med andra utformningar än vad som gäller för ett ordensliv – skulle kanske våra egna förväntningar få rimligare proportioner. Någonstans där – i de rimliga proportionerna, i insikten om att ja och nej hänger ihop, att ingenting bara ”löser sig” sedan eller av någon annan, att ett val till alltid betyder ett val bort från något annat – ligger kanske ett verkningsfullt socialt och kulturellt motmedel mot de enkla men ofta falska löftenas lockelser?

Thomas Idergard 2016-11-28