Fattigdom som ett helhetsgrepp om miljökrisen

av GÖRAN SUNDSTRÖM

Dokumentärfilmen Pope Francis: A man of his word hade premiär på filmfestivalen i Cannes 2018, och lockade efter det en stor biopublik i många länder. Men till svenska biografer nådde filmen dessvärre inte, men finns nu tillgänglig via en rad olika streamingtjänster (filmen går bl.a. att se via YouTube, Google Play och SF Anytime). Filmen bjuder på ett personligt möte med påven Franciskus. Bakom filmen står den erkände tyske filmskaparen Wim Wenders, som själv är katolik.

Filmen låter oss följa med påven till olika hörn av världen, till kantrande flyktingbåtar utanför Lampedusa, till Neapels förorter plågade av skyhög arbetslöshet, till det av naturkatastroferna härjade Filippinerna, och till kongressen i USA. Utflykterna varvas med intervjuer där påven ges gott om utrymme att beskriva sin hållning i flera aktuella frågor. Filmens huvudsakliga tema rör egentligen sociala orättvisor och är en påminnelse om kyrkans fattigdomsideal som inte längre tycks tas på allvar. Miljöfrågan ges också utrymme, och den är nära kopplad till de sociala orättvisorna. Exploateringen av jorden och därmed miljön är relaterad till de globala utmaningarna.

Likt den helige Franciskus av Assisi talar påven om vår natur i termer som Moder jord, Syster måne och Broder sol. Det hjälper oss att se vår egen relation till naturen och hur harmonin i relationen har skadats. Påven förklarar att den som är fattigast av de allra fattigaste i världen är självaste Moder jord. Henne har man skändat, plundrat och vanhelgat, och lämnat att dö på en soptipp. I det gripande talet vid Yad Vashem frågar påven ”Adam, var är du?”. Filmen blir en betraktelse över ondskans problematik. Gud har en gång förlorat Adam. Och sedan förlorade han sin egen son.

Wim Wenders och påven Franciskus. Foto: Imdb.com

Ramberättelsen utgörs av helgonet Franciskus. Hur han får sin vision i San Damianos kyrka i Assisi: ”Franciskus, gå ut och bygg upp mitt hus. Det håller på att falla i bitar”. Han bestämmer sig för att vägen till att restaurera Guds hus är genom att återigen börja ta evangelierna på allvar, att leva i fattigdom och i solidaritet med de fattiga. Och i en harmoni med naturen.

Våra dagars miljöförstörelse aktualiserar kallelsen i dessa Guds ord. Världen håller återigen på att falla i bitar. Och mycket är redan förstört bortom möjlighet att restaurera. Omkring 150 arter av djur och växter dör varje dag. Den biologiska förintelsen flankeras av krig, naturkatastrofer och enorma sociala orättvisor. Mindre är 20 procent av jordens befolkning fogar över 80 procent av tillgångarna; som kommer ifrån jorden och människors arbete. Filmen lyfter fram något som påven kallar avfallskulturen. Den har att göra med de berg med sopor som vi alla lämnat efter oss och de mängder med plast som fyller våra hav. Men den har också att göra med alla de människor som förlorat sin värdighet, och som lever i avfallet. De har själva blivit till avfall. Och vi är alla skyldiga, var och en av oss är skyldig. Frågan är nu, hur skall vi leva idag? Frågan är vad som krävs för att få en ”franciskansk bris att blåsa i världen igen”.

I det svåra läge världen befinner sig i tänker sig påven Franciskus fattigdomen som vägen framåt. Ett nygammalt och radikalt grepp, obekvämt, men värt att tas på allvar. En del av lösningen på miljöproblemet är att enas som syskon, att avstå rikedomar och på det sättet sätta stopp för avfallskulturen. Man kan fråga sig hur det kommer sig att mera fattigdom skulle bidra till en lösning på miljökrisen; och är det förresten inte just fattigdomen som borde bekämpas?

Bild ur filmen Pope Francis: A man of his word. Foto: Imdb.com

Det räcker inte med isolerade beskrivningar av olika aspekter av de globala problemen. Kriserna har med varandra att göra. Lösningen måste också innebära ett helhetsgrepp innefattande total solidaritet med världens utsatta grupper i en ”fattig kyrka för de fattiga”.

Han säger att det likriktade och det bekanta inte får oss att växa och att vi därför inte ska vara rädda för det. Men i olikheterna uppstår utmaningar och då krävs kreativitet. Och det skrämmer oss. Därför är en del av lösningen också att våga, att inte vara rädda. I stället borde vi be med den helige Thomas More om gott humör och ett gott sinne för humor: ”Herre, ge mig en god matsmältning. Och ge mig också något att smälta”. Det är så påven själv ber varje morgon. Och det är där dagen börjar.

Wim Wenders film är en mycket lyckad popularisering av kyrkans hållning i akuta globala frågor. Den erbjuder ett större socialt perspektiv bland annat just på miljöfrågan och ingjuter mod och tillförsikt i en tid då det som mest behövs.

Göran Sundström 2019-11-08

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Lyssna även på senaste avsnittet av Signumpodden, som handlar om klimatkrisen, med gäst Peter Halldorf via länken här.