Fattigdomen – kyrkans rikedom

En månad före öppnandet av Andra Vatikankonciliet talade påven Johannes XXIII i en radiosändning om ”De fattigas kyrka”. Det bidrog till att en grupp biskopar och teologer träffades regelbundet i det belgiska kollegiet i Rom under konciliets första sektion för att reflektera över temat ”Jesus, Kyrkan och de fattiga”. Påven Franciskus är säkert inte omedveten om att hans älsklingstema har haft betydelse för Andra Vatikankonciliet, om än något bakom kulisserna. Om detta berättar broder John i en artikel i den italienska tidningen Avvenire.

Broder John trädde in i Taizékommuniteten i Burgund i Frankrike 1974 och har själv erfarenhet av att leva bland fattiga. På åttiotalet levde han tillsammans med några medbröder i de allra fattigaste kvarteren på Manhattan, i folkmun omnämnda som ”Hells kitchen – helvetets kök”. Gruppen som möttes i det belgiska kollegiet kom sedermera att kallas för ”De fattigas kyrka” eftersom de hämtat inspiration ur påve Johannes XXIII:s uttalande. Flera latinamerikanska biskopar anslöt sig till denna gruppering, bland de mer kända var dom Hélder Câmara från Brasilien och Manuel Larraín från Chile, men också Bolognas ärkebiskop Giovanni Lercaro, som gjorde sig bemärkt genom en händelse i slutet av den första sektionen. Det var den 6 december 1962 då biskop Lercaro föreslog att konciliet skulle utgå från temat ”mysteriet med Kristus i de fattiga” i undervisningen av läroämbetet och i arbetet med att förnya hela konciliet.

Av olika anledningar, vilka inte är lätta att urskilja, förblev denna reflektion som en underjordisk ström genom hela konciliet men hade inte något större inflytande på koncilietexterna. Att det blev så var inte påven Paulus VI:s fel, skriver br. John, för han gav sitt stöd till biskop Lercaro och vid konciliets tredje sektion lade han sin tiara på altaret i Sankt Peterskyrkan som en gåva till de fattiga. När medlemmarna i ”De fattigas kyrka” såg att de fattigas röst inte beaktades i konciliedokumenten bestämde de sig för att skriva ett dokument, som blivit känd som ”Förbundet vid katakomberna” och som offentliggjordes vid slutet av firandet av Eukaristin i närheten av Domitillakatakomben den 16 november 1965. I texten förbinder de sig att fortsätta sträva efter ”förenkla prästernas boende och det pastorala arbetet för att kunna ge ett fullgott alternativ till evangelisation bland de fattiga”. Åtagandet spreds bland konciliefäderna och lästes noggrant av påven Paulus VI.

För många av dem som tog del av reflektionen över den evangeliska fattigdomen, skriver broder John, gavs den första impulsen av det faktum att världen är delad i två läger. Ett med en minoritet av välmående människor och ett med ett allt större antal fattiga som tvingas kämpa för sin överlevnad. Paradoxen, för att inte säga skandalen, var att Kristi kyrka oftast förknippades med den första gruppen – med de privilegierade – och föreföll långt borta från de sämre lottade. Ingen kan förneka att kristna under gångna tider har gjort mycket för att hjälpa de olycksdrabbade. Dock kvarstår faktum att Kyrkan inte ger intryck av att ha ifrågasatt logiken i en värld uppdelad mellan de rika och de fattiga. Hon tillhör de rikas värld och tycks vara nöjd med det, konstaterar broder John.

Men Jesus kom för att uppenbara Guds kärlek till alla utan undantag. Han ville komma särskilt till dem som befinner sig allra längst bort, det vill säga till de fattiga. Om Gud finner sin glädje i att vara tillsammans med ”de lägst stående” öppnar han för oss ett nytt sätt att leva med varandra. Ett sätt som inte grundar sig i mänskliga preferenser utan på förståelsen att vi alla utgör en och samma mänskliga familj där ingen är utesluten.

Därför myntade den latinamerikanska biskopskonferensen (CELAM) 1979 uttrycket: ”Ett förmånligt alternativ för de fattiga”. Uttrycket har tack vare påven Johannes Paulus II etablerats i Kyrkans sociallära och innebär att om Kyrkan är till för alla måste vi kristna ha en särskild känsla och respekt för ”de allra minsta av våra bröder och systrar”, något som går utöver materiell hjälp och som är något helt annat än en patriarkalisk inställning som vidmakthåller ojämlikheter och inte tjänar någon annan än den som redan har det bra. Det som krävs är, menar broder John, sann vänskap mellan människor från olika samhällsklasser, ömsesidiga relationer där förståelsen finns att den som saknar det materiella i stället kan ha inre rikedomar som berikar hans eller hennes omgivning.

Taizékommunitetens grundare broder Roger var alltid mycket försiktig med att använda sig av ordet ”fattig”, eftersom det lätt kunde missförstås. Han betonade vikten av att ha en enkel livsstil, berättar broder John. Om Kyrkan och varje kristen kunde förmedla mer genom sina liv än genom sina ord att ett sobert, enkelt liv är grunden för all sann glädje. Då skulle fler människor hitta rätt i en värld som blir mer och mer förvirrad och kaotisk.

Red. utifrån artikel i Avvenire av Broder John av Taizé, 2014-04-02
Originaltexten finner du här