Red. 24-05-2013

I upploppens svallvågor

– om religionens stabiliserande inverkan när det liberala samhällets institutioner drabbas av moralisk kris.

Upploppen på gatorna i London och i andra engelska städer i somras är de värsta oroligheterna sedan generationer tillbaka. I något som tycktes vara en nationell samvetsrannsakan frågade sig människor under flera veckor hur allting hade kunnat gå så fel. Denna kollaps i samhällets grundvalar återspeglade de brittiska institutionernas moraliska kris i en ström av skandaler, till synes utan ände. Staten och marknaden hade misslyckats. Politiker och förståsigpåare hade plötsligt börjat använda ett nytt språk om värderingar och dygder. Det liberala projektet var i kris. Och den socialkatolska kritiken tycktes plötsligt vara relevant.

Det var därför som mötet om upploppen den 31 augusti tycktes komma i rättan tid. Det hölls i den grottliknande anglikanska kyrkan St John’s, Hackney, i östra London. (Även jag deltog i mötet.) Här samlades civilsamhällets religiösa institutioner under ett och samma fuktiga tak. Delegater från 250 medlemskyrkor och moskéer i London som är knutna till nätverket London Citizens berättade sina historier om fyra nätter med fruktansvärt och skrämmande våld som lämnade efter sig fem döda och hundratals förstörda hem och affärer. Orgien i bränder och plundring ledde till 2 000 gripanden och många ängsliga utsagor om en brutal och kriminell underklass som staten är ur stånd att tygla.

London Citizens är en förening inom civilsamhället som utövar påtryckningar på staten och marknaden för att förändra deras sedvanor – att bli mer ansvarskännande och mer mänskliga. Det grundades 1996 med stöd av den katolske biskopen i östra London och använder de tekniker för ”samhällsorganisering” som först utvecklades av Saul Alinsky i 1930-talets Chicago för att skapa kraftfulla folkrörelser, kända som ”trosbaserade” organisationer i lokalsamhället. Effektiviteten att organisera lokalsamhället grundar sig på styrkan hos de allianser som har skapats av medlemsinstitutioner (oftast religiösa församlingar) som slår sig samman för att möta gemensamma problem inom sina lokalsamhällen. London Citizens är mest känt för att övertala företag att betala en ”levnadslön” (20 procent högre än den föreskrivna minimilönen för att anpassas till de högre levnadskostnaderna i huvudstaden), och de har hjälpt tiotusentals familjer ut ur fattigdomen. Genom sina kampanjer, förhandlingar och stora möten har det också lyckats stänga centra för internering av barn till ”illegala” invandrare, förhandla om rätt för asylsökande att slippa bli utvisade och få till stånd löften från Londons borgmästare om att avsätta mark för bostäder med överkomlig hyra. Men vad som framför allt fanns i tankarna hos de institutioner som samlades i St John’s church den kvällen var London Citizens erfarenheter av att hålla gatorna säkra för gängvåldet.

Mycket av diskussionen handlade om offren. En östeuropeisk kvinna kastade sig ut från sin brinnande lägenhet ovanför en utbränd affär, och togs om hand av katolska församlingsbor i Croydon; en femåring som fortfarande darrar när han får se tonåringar, enligt en kvinna från Tottenham i norra London där det första upploppet ägde rum den 5 augusti; den av många omtalade rädslan att gå ut på kvällen.

Det krävdes fyra nätter och nästan 20 000 poliser för att återställa ordningen. Medan gängen blev alltmer exalterade beväpnade sig olika grupper. I Southall i västra London, där en av Europas största grupp av sikher bor, hade männen stått utanför sina gurdwaras (tempel) med ceremoniella knivar. I Birmingham hade tre män dött när de försvarade sina moskéer och en västindisk man körde över dem. Det var bara en flammande uppmaning till fred av Tariq Jahan, far till en av de döda, som kunde förhindra hämndeaktioner.

Många talade i St John’s om andra rädslor – att de problem som hade kommit i dagen genom upploppen hade legat så djupt att de inte kunde hanteras lättvindigt eller snabbt. Eller att klyftan mellan ungdomar och samhället nu hade kommit till en brytpunkt. En katolsk präst hade just kommit tillbaka från Världsungdomsdagen, där en och en halv miljon fredligt hade ”ockuperat” Madrid. ”Ungdomar är inte problemet”, sade han.

Men många ungdomar är ett problem. Tänk på den riskfyllda situation som familjen nu befinner sig i – med ökning av skilsmässor och familjekriser på rekordnivå – och en växande del av befolkningen som är beroende av socialbidrag, och för vilka arbetslöshet har blivit en livsform. Tänk er att 600 000 ungdomar under 25 år i Storbritannien aldrig har gjort en enda dags arbete fast de inte längre är i skolåldern. Och tänk efter varifrån de kan få de moraliska riktlinjer som de behöver: i varje fall inte från staten. Om det fanns ett enda sammanhängande budskap om dessa fyra nätter från orosstiftarna så var det hatet mot polisen och de offentliga myndigheterna som – i tomrummet efter familj och institutioner – ständigt är så hotfullt närvarande i deras liv.

Jag hade min egen historia. Jag bor i det vitputsade Pimlico, dit parlamentsledamöter drar sig tillbaka till sina pieds à terre efter sena debatter. Omkring 40 ungdomar från ett bostadskvarter i närheten plundrade Hugo Boss-butiken i Chelsea, inte så långt därifrån, och tände på sopcontainrar för att hålla polisen borta. Det var en småsak i jämförelse med de stora bränderna i Croydon och Brixton med hundratals deltagare, men det kom på nyhetssidan när flera dussin poliser helt öppet slog in dörrar i bostäderna för att gripa några av plundrarna. En av dem, den Angolafödde Mario Quiassaca, 18 år, fördes bort tillsammans med en hel del kassar med Hugo Boss-skjortor, allt väl synligt för inbjudna tv-kameror. När han senare framträdde i rätten visade han sig vara en lovande ung man, en halvt professionell fotbollspelare och inne på sitt tredje studieår på ett respektabelt lokalt college. När man bad honom om en förklaring talade Quiassaca om sin ovilja mot polisen.

Justitieministern Ken Clarke sade härom veckan att tre fjärdedelar av de dömda upprorsmakarna över 18 år är ”kända kriminella – en brutal underklass, avskuren från civilsamhället i allting utom från dess materialism”. Han använde statistiken för att propagera för förbättring av fängelserna och sade att de borde inrikta sig mer på rehabilitering än bara på straff. Hans kommentarer kom just när det blev känt hur domstolar, som arbetade under natten, delade ut ”straffdomar” – omkring en femtedel högre än normalt – åt upprorsmakare och försäkrade dem om tillräcklig tid i fängelset för att åstadkomma att de som var enbart missnöjda blir kriminella.

Justitieministerns anmärkningar är ett tecken på ett nytt slags samtal som har inletts efter oroligheterna. För några år sedan uppmanade de katolska biskoparna i England och Wales till en ny form av påföljd, i en sofistikerad rapport, A Place for Redemption. Den glänste till en dag på tidningarnas insidor innan den sjönk ner i glömskan. Nu förefaller den profetisk.

Men tanken att oroligheterna var en revolt av ”de kriminella klasserna” skyler lika mycket som den avslöjar. Statistiken döljer det faktum att en mycket stor del av upprorsmakarna var under 18 år, medan de flesta av de arresterade – framför allt som resultat av polisens fingranskning av filmer från övervakningskameror – redan var kända av polisen och därför kunde förväntas bli gripna och dömda.

Det är helt riktigt: gäng och kriminella var de främsta organisatörerna av dessa kaotiska nätter. De lade ner sina inbördes fejder, förenade sig och sände blackberry-meddelanden (BBM) för att egga upp nätverk av ungdomar till att samlas vid mål som de hade identifierat – märkesbutiker som sålde sportkläder och tillbehör. Men vad som framför all oroade församlingarna vid mötet i Hackney var de tusentals ungdomar som inte var kriminella men ändå drogs in i våldet och tog för sig där det var ”fritt fram”, påhejade av gängen.

Ungdomar av samma slag som Mario Quiassaca. Jag frågade min församlingspräst om han kände familjen. (Det gjorde han inte.) Kyrkan Holy Apostles i Pimlico ligger mindre än en minuts gångväg från kvarteret i fråga. Om vi inte känner till familjer på vår egen tröskel eller har kontakt med dem, vem har det då? ”I våra institutioner känner den stora majoriteten av ungdomar dem som var inblandade, så det finns ett sätt att nå dem”, säger Derron Wallace, en av ledarna för London Citizens och pastor för en evangelikal kyrka i sydöstra London. ”Det är ett tillfälle för kyrkorna att nå utanför sina fyra väggar.”

För det mesta visar det sig att orosmakarna stod utanför både marknaden och civilsamhället, och att de under kaoset drogs till det enda organiserade ledarskapet i närheten av dem, det vill säga gängens. Oroligheterna hade avslöjat ett djupt oorganiserat samhälle, där ömsesidig tilltro och institutionernas vitalitet är svag, där ungdomar hemfaller åt konsumismens ”mimetiska rivalitet” men är maktlösa när det gäller att få tag i de ting som de åtrår – utom genom att plundra.

Men bakom allt detta fanns någonting djupare, något som de sobra analyserna från både vänster och höger har erkänt men inte kan uttrycka: att det liberala projektet har misslyckats. En demokrati som är anpassad till att olikheter skall leva fredligt tillsammans och en marknad som är inriktad på att utvidga och tillfredsställa individuella önskningar, den kan inte i sig själv frambringa de värden och dygder som ett fungerande samhälle är beroende av.

”Den brutala underklassens” egoism och kriminalitet återspeglar den som vi finner inom ”den brutala eliten” – bankmän, politiker, affärsmän, journalister – som har plundrat sina egna institutioner för egen vinning. Vem kan då åstadkomma besinning, måttlighet och självdisciplin? Vilka är de som kan uppbåda tillräcklig energi för att gemensamt få till stånd en nydaning av samhället?

Regeringen har fått ny kraft och känner sig bekräftad av oroligheterna, som understödjer det konservativa talet om ”det stora samhället”. Långt innan David Cameron blev premiärminister hade han blivit informerad av bland andra Philip Blond från tankesmedjan ResPublica, vars analyser är influerade av katolsk sociallära. Iain Duncan Smith, minister för arbets- och pensionsfrågor, är katolik och har i åratal studerat ekonomisk tillbakagång i sitt centrum för social rättvisa. Det är en regering som inte bara vill angripa det finansiella underskottet utan också ”det sociala underskottet”.

I stället för att från början kalla oroligheterna för ”kriminalitet, rätt och slätt” sade premiärministern tio dagar efter upploppen att de tvingar samhället att möta en explosion av ”sociala problem som har legat och grott under årtionden”. Hans tal i Oxfordshire öppnade slussporten för en ström av initiativ och reformer: en specialstyrka mot gängbildningar, föreslagen av Bill Bratton, tidigare polischef i Los Angeles; en nationell samhällstjänst för 16-åringar; undervisningsreformer för att förebygga misslyckade skolor; större social säkerhet, åtgärder för att stödja familjerna, och så vidare. Det finns en sammanhängande berättelse. Den handlar inte bara om att reformera statens handlingssätt gentemot samhället utan om att uppmuntra till starkare lokalsamhällen, starkare familjer, större socialt ansvar och medborgerligt ledarskap.

Men ”det stora samhället” drar sig – som ett statligt projekt måste – för att möta den djupare kulturella frågan om var man i framtiden skall finna käll0r för värderingar och dygder. Kulturen måste formas av etiska kriterier som inte skapar sig själva. Det är kriterier som traditionellt kommer från de stora religiösa traditionerna. Påven Benedictus XVI:s maning i sitt tal till det brittiska parlamentet i september 2010 att kulturen (”den sekulära rationalitetens värld”) skall öppna sig för ”den religiösa trons värld” tycks nu osannolikt aktuell.

Samfundsledarna i Hackney ställde inte denna stora kulturella fråga. Men de tror att det civila samhället – särskilt de religiösa samfunden – måste ta ledningen. ”Vi vill inte att det här skall överraska oss igen”, säger dominikanprästen Tim Gardner, mötets ordförande. ”Vi måste tänka över vad vi kan göra om det händer igen. Vi behöver planera i hela staden för att finna en strategi för att återuppbygga hela staden.”

Kaoset i början av augusti har släppt loss en ny energi. ”Efter oroligheterna startade civilsamhället fredsmöten och uppröjning”, säger Neil Jameson, verkställande direktör för London Citizens. ”Vi måste mobilisera denna energi och göra den till en institution som kan åstadkomma en förblivande ändring.”

Kyrkor och religiösa samfund i norra London gör sina egna ”medborgerliga utredningar” om oroligheternas ursprung genom offentliga utfrågningar där både ”plundrarna” och ”de plundrade” skall bli hörda. London Citizens söker utvidga ett samhällsbaserat projekt som de har planerat de tre senaste åren och som bygger på erfarenheter från amerikanska städer som Baltimore.

CitySafe (också en ideell organisation) sätter religiösa församlingar i förbindelse med lokala affärer, skolor och polis och skapar faktiskt ett ”civilsamhällets gäng” för att motverka de kriminella gängen. Nästa år, sex veckor innan de olympiska spelen inleds i London, kommer ledare för London Citizens och den katolska kyrkan att utlysa ”100 dagar av fred” och återuppliva den gamla olympiska tanken på en vapenvila. De kommer att hålla möten i olika centra runtom i London och Birmingham för att ta tillfället i akt att låta spelen bli ett tillfälle att genomföra CitySafe zones.

Här fanns ett hopp i eländet: man insåg att den gamla tudelningen i stat och marknad, så kär för det liberala projektet, hade kommit till sin ändpunkt, och att civilsamhällets vision och energi nu måste kopplas in.

Detta är en förstarangsuppgift för den religiösa tron som – också i det sekulariserade Storbritannien – förblir civilsamhällets viktigaste motor. Man behöver inte ha någon tro för att göra gott mot andra. Men religionen skapar nätverk som når djupare, som är mer bestående och är mer engagerande än sekulära organisationer. Om vår nuvarande kris har avslöjat bristen på ett starkt civilsamhälle som roten till våra problem, då behövs tron för att utstaka vägen för att lösa dem. I varje fall behövs en tydlig röst när man diskuterar dessa frågor.

Även om katolikerna är en minoritet så är de väl placerade för att kunna bidra. Kyrkan finns närvarande bland de fattigaste, och för dem är det sociala kapital som den erbjuder av vital betydelse, eftersom de saknar alla andra slags kapital (pengar, utbildning). Katolsk sociallära och dess försök att få till stånd en ekonomi som är centrerad kring mänskliga behov snarare än pengar, är ett av de få genomtänkta alternativen till den otyglade marknadskapitalism som erbjuds i det nutida Storbritannien. I denna lära finns den ingrediens som saknas i både vänsterns och högerns program, en berättelse om det gemensamma goda. Det är en gynnsam tid för katoliker att inta sin plats i det offentliga samtalet – en tid av kris i det liberala projektet, en tid för ett nationellt sökande efter värderingar och dygder som kan ge ny kraft åt civilsamhället.

Det förflutna borde ge oss hopp. Nutiden har stora likheter med början av 1800-talet – en höjdpunkt, precis som nu, av social upplösning och liberal individualism. Men slutet av 1800-talet såg en snabb tillväxt av välgörenhet, skolor, föreningar, politiska kampanjer – de flesta religiöst motiverade. Inom en enda generation minskade kriminaliteten, den sociala ordningen återställdes och politiken fick ny kraft genom stora moraliska kampanjer mot slaveri, barnarbete och så vidare. Vad som har gjorts förut kan göras än en gång. Påven uppmanar oss katoliker att inta vår plats just nu när historien kallar oss.

Är det inte tid att på nytt tala om en ny ”kristen humanism”? Detta är inte något försök att gå tillbaka till efterkrigstidens kristna demokrati. Vår uppgift nu är inte att skapa en demokrati utan att rädda den. Det är inte heller ett försök att utveckla en ideologi, än mindre något slag av politisk eller parlamentarisk rörelse; staten är alltför självtillräcklig och teknokratisk för att kunna reformera sig själv. Vad som behövs är att skapa fora inom och mellan partierna, att med andra ord praktisera en politik som inte bara söker uppfylla den katolska sociallärans mål (en rättvisare och mer human ekonomi) utan som gör detta med de medel som har förordats av denna lära, nämligen att bygga upp civilsamhällets kapacitet och kraft.

Om kyrkan blir sporrad till att återvända till detta uppdrag kommer sommarens upplopp inte bara att representera Storbritanniens sammanbrott utan början på dess återupprättande.

Ivereigh, Austen

Översättning: Per Beskow
Ursprungligen publicerad i Signum 8 / 2011

FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Iran, dr Ahmed Shaheed, anmärkte i september 2012 att drygt 300 kristna har häktats och satts i fängelse sedan 2010, samt att minst 41 kvarhållits i allt från en månad till över ett år, ibland utan åtal.

Enligt rapporter från brittiska utrikesdepartementet (FCO) och newyorkbaserade Internationellt upprop för mänskliga rättigheter i Iran (ICHRI) har man bevis för ”systematisk förföljelse och åtal” mot kristna konvertiter och protestantiska kristna, ett brott mot internationella överenskommelser.

[Pastor Youcef Nadarkhani återser sin fru Fatemah efter att ha släppts ur fängelset i september 2012. Foto: fam. Nadarkhani privat förWorld Watch Monitor.]

I sin aprilrapport framhåller ICHRI att sanktionerna inte drabbar regimen utan snarare ”avsevärt försvårar för medborgarna att få sina ekonomiska och medborgerliga rättigheter tillgodosedda”.

President Mahmoud Ahmadinejad sade i våras att Iran ”tillbakavisar” FN:s anklagelse om ökande diskriminering av trosminoriteter och hävdade att ”alla iranier, oavsett religiös och etnisk tillhörighet åtnjuter samma medborgerliga rättigheter”.

Emellertid hävdas i IHCRI:s januarirapport, Trons pris. Förföljelse av protestantiska kristna och kristna konvertiter, som bygger på intervjuer med 31 kristna mellan april 2011 och juli 2012, att ”trots den iranska regeringens försäkran om att erkända trosminoriteters rättigheter respekteras utsätts den kristna folkgruppen i Iran för systematisk förföljelse och åtal från statens sida”.

Denna uppfattning delas av Mansour Borji, talesman för den så kallade Operation 18 inom den kristna människorättsorganisationen Christian Solidarity Worldwide: ”Godtyckliga häktningar och fängslanden, hårda begränsningar för gudstjänster på persiska, förbud att ge ut biblar och kristen litteratur på persiska, hot och trakasserier mot evangeliska församlings- och kyrkoledare samt upprepade försök att konfiskera kyrklig egendom – så ser mönstret ut.”

Kristna i Iran

Antalet kristna i Iran uppges av World Christian Database 2010 vara färre än 300 000 (0,36 procent av befolkningen). ”Etniska kristna” av främst armenisk (100 940) eller assyrisk (74 000) härkomst utgör merparten, medan 25 procent (färre än 70 000) är protestanter, varav merparten uppges vara konvertiter med muslimsk bakgrund.

Det är omöjligt att ange exakt antal, eftersom det är riskfyllt att bekänna sin tro (i synnerhet för före detta muslimer) men siffran är troligen avesvärt högre än den angivna. Vissa kristna organisationer, bland annat ICI (Iranian Christians International), hävdar att enbart antalet konvertiter skulle kunna vara hela 500 000. Många kristna i Iran tillhör underjordiska husförsamlingar, vilka alltsedan 2001 har dragit till sig allt fler, trots att gudstjänstdeltagare och församlingsmedlemmar utsätts för ”godtyckliga” gripanden och kvarhållanden i häkte, och även avrättningar och mord.

”Rent principiellt ingår protestanterna, lika väl som armenier och assyrier, i den grupp av kristna samfund som erkänns enligt landets konstitution. Men i praktiken har [protestanter] förföljts och blivit diskriminerade, och har blivit utsatta för betydligt mer aggressiva statliga restriktioner och brott mot mänskliga rättigheter än inhemska (etniska) kristna grupper”, konstaterar ICHRI.

[Den protestantiska huvudkyrkan “Guds församling” (Central Assembly of God) i Teheran.]

Religionsfrihet

Enligt ICHRI bryter Iran mot flera punkter i det internationella avtalet om medborgerliga och politiska rättigheter, bland annat artikel 18 om religionsfrihet.

Irans egen syn på denna frihet granskas noggrant i båda rapporterna. Som exempel anförs ett antal kristna i Iran som har arresterats och kvarhållits i fängelse, ”ofta utan vare sig rättegång eller juridisk hjälp” (FCO). De vanligaste anklagelsepunkterna är ”regeringsfientlig propaganda”, ”brott mot nationens säkerhet”, ”kontakt med utländsk fiende eller med gruppering mot regimen” samt ”maskopi med fientliga utlänningar”.

Frisläppandet i september 2012 av den dödsdömde pastor Youcef Nadarkhani hyllas i rapporten som ett ”sällsynt men lyckat resultat av uthålliga påtryckningar från omvärlden”.

Ett antal kristna iranier sitter i fängelse under ”svåra villkor”, enligt FCO, bland andra pastor Behnam Irani som är dålig hälsa, Farshid Fathi som först efter 15 månader i fängelse dömdes i fjol till sex års fängelse, samt iranskfödde amerikanske pastorn Said Abedini som i januari fick åtta års fängelse.

Iransk lag

Avfall från islam är fortfarande ett oskrivet blad i landets författning, något som ger kryphål i lagen och ger utrymme för åtal mot konvertiter till kristen tro.

”Irans grundlag uppmanar uttryckligen landets domare att bruka islamisk lag då brott och straff inte täcks av skrivna formuleringar i grundlagen, vilket lämnar dörren öppen för fortsatt shariapraktik, där avfall från islam ger dödsstraff”, konstaterar ICHRI.

Enligt FN:s särskilda rapportör återkommer ständigt samma historia: handling”, menar han. ”I intervjuer med kristna återkommer samma historia: Myndigheterna riktar in sig på de kristna som uttrycker sin tro och omsätter den i handling, som deltagande i små husförsamlingar med i huvudsak konvertiter, insläpp av konvertiter i församlingarna och gudstjänsterna, omvändelser från islam. Flertalet berättar att de hotats med åtal för avfall från islam, och somliga att de uppmanats att underteckna skrivelser där de lovar att avstå från kyrklig aktivitet mot löfte om att bli frisläppta.”

World Watch Monitor 2013-05-20 genom Open Doors International

Enligt ett meddelande som har sänts till nyhetsbyrån Fides, sägs att studien vill ge institutioner som arbetar med att möta migrationens utmaningar nödvändiga verktyg för att kunna fatta beslut och för att lägga upp, definiera och implementera politiska åtgärder och program.

Det pastorala kontoret för människors rörlighet inom den peruanska biskopskonferensen har som uppdrag att organisera och koordinera den pastorala omsorgen för människor på flytt. Nätverket Internacional Scalabriniana de Migración (SIMN) grundades 2006 i syfte att främja migranters och flyktingars värdighet och rättigheter internationellt.

Agenzia Fides 2013-05-23

Klosterbiblioteket omfattar talrika verk på de koptiska, syriska, etiopiska, arabiska och grekiska språken, bland annat en komplett utgåva av Jakobs av Sarug homilior från 956/957. Så snart restaureringen av detta värdefulla arbete är avslutat, kommer det åter att stå till förfogande för de tvåhundra munkarna i Deir-el-Surian, som också var hemmaklostret för den avlidne påven och patriarken Schenuda III. Under utarbetande är också en digitaliserad version som kommer att kunna användas av alla forskare i hela världen.

Det nya biblioteket har sin existens att tacka den brittiska konservatorn Elizabeth Sobczynski, som 2002 på egen hand grundade ”Levantine Foundation” för att rädda Främre Orientens tidigkristna bokvärld undan förfall. Elizabeth Sobczynski chockerades när hon vid ett besök i Deir-el-Surian såg de av fukt, korrosion och insektsangrepp hotade handskrifterna. I det nyinredda biblioteket i en klosterbyggnad från 900-talet sörjer en ultramodern anläggning för den ständiga kontrollen av temperatur och fuktighet. Det finns också en stor restaureringsverkstad liksom läsesalar för forskare som uppehåller sig i Deir-el-Surian.

När Deir-el-Surian grundades är inte känt, förmodligen uppstod det på 500-talet. Vid början av 700-talet köptes klostret av en grupp i Kairo boende syrisk-ortodoxa köpmän från Tikrit i Mesopotamien och ställdes till förfogande för munkar i deras kyrka. 927 reste en av munkarna i Deir-el-Surian, Mose av Nisibis (Nusaybin) till Bagdad för att hos kalifen Al-Muqtadir utverka skattebefrielse för klostren i Wadi Natru. På återrresan förvärvade han i Mesopotamien och Syrien omkring 250 värdefulla handskrifter, kärnbeståndet i klostrets imponerande manuskriptsamling.

På 1700-talet förvärvade Yusuf Assemani 40 dyrbara handskrifter i Deir-el-Surian för påven Clemens XI, handskrifter som nu finns i Vatikanbiblioteket. British Museum kunde mellan 1839 och 1851 införskaffa m er än 500 syriska handskrifter från Deir-el-Surian.

Studiet av handskrifterna förde till nya kunskaper om verk av Aristoteles, Hippokrates, Euklides, med flera, som dittills varit kända endast genom latinska översättningar från arabiskan på 1200-talet.

Kathpress 2013-05-20

Enligt vad fader Khalid Rashid, generalvikarie inom Faislabad-stiftet säger till Fides, utlöstes mordet, som inträffande den 17 maj, av ett gräl om ett landområde som några kristna invånare i Khushpur sålt till en muslimsk familj. I en straffexpedition dödades den 14-årige katoliken Faisal Patras, medan hans bror och far fick allvarliga skador. Polisen grep en 25-årige muslimsk man. Fader Khalid Rashid, som begravde den unge mannen, säger till Fides: ”Det var mycket sorgligt. Jag sände ut ett budskap om förlåtelse och fred: kristna vill inte hämnas. Mordet orsakades inte av religiöst hat utan av ett gräl mellan jordbrukare. Naturligtvis är de kristna alltid de mest sårbara. Vi litar dock på den nya regeringen och vi hoppas att kunna göra mer för att skydda minoriteter.”

Olyckor och gräl är vanliga bland jordbrukare. På grund av urbaniseringen flyttar många kristna jordbrukare Punjabs byar – som har fått landområden som gåva från kristna missionärer – in till städerna och säljer sina landområden till muslimska jordbrukare.

Attacken följer på den allvarliga incidenten i södra Punjab, där en by nära Multan övergavs av mer än 1 500 kristna som hotades av massmord (se Fides 21 maj). Khalid Gill, ledare för All Pakistan Minorities Alliance (APMA), har kraftigt fördrömt attacken mot byn Khusphur och krävt att mördaren straffas och att de kristna skyddas.

Fides 2013-05-22

Under det att politikerna i Pakistan är upptagna med att sätta samman en ny regering har de två organisationerna riktat en enträgen vädjan ”till alla parter, politiker, politiska partier, det civila samhället och religiösa organisationer, att aktivt motarbeta den religiösa intoleransen och verka för samhällelig sammanhållning”. Denna vädjan framställdes ”i hela landets intresse, inte bara de religiösa minoriteternas.” Varje familj som tvingats på flykt av islamistiska extremister omfattade cirka sex personer, vilket innebär att antalet troende som blivit hemlösa torde uppgå till mer än 1 500 personer. Flykt var den enda utväg som stod till buds för att undgå en massaker.

Enligt rapporten till Fides startade det hela genom en provokation. För ungefär två veckor sedan anklagade några muslimer en kristen innehavare av en liten grönsaksaffär, Asher Yaqoob, och hans kristna kunder för att ha visat respektlöshet mot islam och eggade upp muslimerna i den närbelägna byn Chak 31 (lantliga byar har nummer och inga egna namn) att gå till anfall. De kristna vände sig till polismyndigheten, men i stället för att beskydda dem ställde sig en polis i spetsen för ett sextiotal muslimer, som började misshandla alla de stötte på och förstöra hem och butiker.

Ytterligare sammanstötningar följde och en man vid namn Asif Khan dödades av en kula. Vid nyheten om hans död hotade pöbeln med en massiv attack och att sätta hela byn i brand. De kristna familjerna hade inget annat val än att omedelbart fly. Vid konfrontationen arresterades 20 kristna av polisen. De två organisationerna HRCP och ODP anmälde alltsammans till polismyndigheten i Multan och vädjade till de civila och religiösa myndigheterna att återställa freden mellan de två byarna.

Agenzia Fides 2013-05-21

Adolfo Nicolás Pachón är född 1936 i Palencia, Spanien. Efter det att han som 17-åring inträtt i Jesuitorden, studerade han i Madrid, i Rom och i Tokyo där han prästvigdes 1967. Från och med 1971 verkade han som professor vid Sophia-universitetet i Tokyo, från 1978 till 1984 var han direktor för East Asian Pastoral Institute i Manila i Filippinerna. Från och med 1991 innehade han åter i Tokyo tjänsten som rektor för jesuiternas filosofi- och teologistudier. Och från 1993 till 1999 var han provinsial för den japanska jesuitprovinsen. Mellan 2004 och 2007 var han moderator för The Jesuit Conference of East Asia and Oceania. År 2008 valdes han till general för Jesu sällskap och blev därmed den 29:e efterträdaren till den helige Ignatius av Loyola.

Inom organisationen för ordensledare har Nicolás tills nu varit ställföreträdare för dess hittillsvarande ledare, den spanske franciskanen José Rodriguez Carballo. Denne lämnade efter endast några månader sin tjänst, sedan påven Franciskus utnämnt honom till andreman inom Ordenskongregationen, varmed han lämnade sitt uppdrag som generalminister för franciskanerna.

På lördag vigs den 59-årige Rodriguez Carballo till biskop av kardinalstatssekreterare Tarcisio Bertone i Santiago de Compostela i Spanien. Före Rodriguez Carballo innehade den mexikanske salesianen Pacual Chávez Villanueva under sex år tjänsten som talesperson för ordnarna.

Kathpress 2013-05-21

Påven Franciskus påpekade att även om man älskar Jesus brukar man inte vilja ta risker i sin tro och heller inte förlita sig helt på honom. ”Men varför denna vantro? Jag menar att [det är då] hjärtat inte vill öppna sig, då hjärtat är stängt, då man själv vill ha kontrollen.” Det är alltså ett hjärta som ”inte öppnar sig” och inte ”låter Jesus bestämma i allt” – sade påven – och när lärjungarna frågar varför inte de kunde driva ut den onde anden, svarar Herren att ”den sorten kan bara drivas ut genom bön”. ”Vi bär på en liten rest av otro allesammans”. Kraftig bön är vad som behövs, ödmjuk och kraftfull bön som låter Jesus få utföra sitt under. ”Den bön som ber om under, som ber om ett direkt Guds ingripande”, fortsatte han, ”kräver helhjärtat engagemang, en gemensam och förenande bön”.

Han berättade om en sjuårig flicka i Buenos Aires som blev sjuk och som enligt läkare bara hade några dagar kvar att leva. Fadern, som var elektriker, en ”trons man”, blev ”alldeles utom sig. Han tog en buss, som en förryckt, till Mariakyrkan i Luján sju mil bort och kom fram först på kvällen efter klockan nio, då det var stängt. Men han bad ändå till Guds Moder med händerna krampaktigt knutna kring järnstängslet. Hela natten utkämpade han sin bönekamp med Gud om dotterns liv. Klockan sex på morgonen steg han på bussen till sjukhuset och kom tillbaka vid nio. Där satt hans fru och grät, så han befarade det värsta. ”Vad har hänt?” – ”Jag begriper inte – läkarna kom och sa att febern gått ner helt och hon andas normalt, att det inte är något fel på henne! De behåller henne i två dagar till, men jag fattar inte! Än i dag händer det under.”

Fast vi måste be av hjärtat, underströk påven: ”Frimodig bön, som kämpar för att under skall ske, inte någon artighetsbön: ’Jag ska be för dig, jag ska säga ett Fader vår, ett Ave Maria’, och sen glömmer jag alltihop. Nej, djärvt och frimodigt ska vi be, som Abraham, som kämpade med Herren för att rädda staden, eller som Mose, som bad sig trött med uppräckta händer tills han inte orkade längre, eller som alla de många som har tro och ber i tro. Bön åstadkommer underverk, men vi måste tro det! Jag menar att vår bön kan bli till något underbart … och säg till honom i dag, hela tiden: ’Herre, jag tror, hjälp min otro’ … och när någon kommer och vill att vi skall be för alla som lider i krig, alla flyktingar, alla de tragedier som utspelar sig just nu i vår värld, bed till Herren, men av hjärtat: ’Grip in!’, men säg till Honom: ’Herre, jag tror. Hjälp min otro’, den som finns också i min bön. Låt oss göra detta nu, i dag.”

AsiaNews.it  2013-05-20

Uniformitet skall inte förväxlas med enhet. För enhet betyder i en kristen mening att ”respektera mångfalden, olikheterna, brokigheten” hos människor och genom den låta ”en ny kvalitet uppkomma i gemenskapen”. Pingsthändelsen blir så en ”bild av enhet i mångfalden”, förklarade kardinalen. Man måste förstå den som en motbild mot den babyloniska språkförbistringen, som ledde till att människor skingrades och såg varandra som motståndare.

Människor skall därför förstå att de är en enda familj. De skall finna en väg till verklig gemenskap och bli ”förbundna med varandra i respekt och kärlek”. Kardinal Marx kritiserar också ”de exploaterande strukturerna” i utvecklingsländerna. De som drar nytta av detta är företagare och köpare i de rika länderna. Han hänvisar då till den textilfabrik, som rasade samman i Bangladesh med mer än tusen dödsoffer.

Vi får heller inte passivt se på, när ”nya sociala orättvisor” såsom ungdomsarbetslösheten bidrar till att utanförskapet breder ut sig i Europa. Det gäller att åter finna en solidaritet. Särskilt den katolska världsvida kyrkan måste här ”engagera sig i både ord och gärning”, betonar kardinalen.

Reinhard Marx är medlem i det kardinalsråd som påven Franciskus utsåg för en månad sedan för att ge råd och förbereda en reform av kurian. Rådet är kallat till sitt första sammanträde i oktober.

Kathpress 2013-05-19

”I paviljongen kommer vi inte att presentera konst avsedd för liturgiska ändamål eller sakrala rum”, sade kardinal Ravasi. ”Vi vill återupprätta relationen mellan konsten och tron, som undergått en skilsmässa, dock utan att alla kontakter avbrutits. I decennier har konsten gått sina egna vägar, med enstaka återblickar på religionen, låt vara ofta kritiska eller även blasfemiska.”

Enligt kardinal Ravasi har Vatikanen valt att inleda sina nya relationer med konstnärerna genom att se på trons och universums uppkomst enligt de första elva kapitlen i Första Mosebok och har föreslagit som temata skapelse, förstörelse och pånyttfödelse. ”Vi ville inte komma till konstnärerna och säga, ’skapa tre kors i tre olika stilar’, eller ’tre Jungfru Maria’, utan erbjuda en grundläggande text och inleda en dialog.”

Efter att ha diskuterat projektet med ett dussintal konstnärer, fick tre av dem uppdraget att skapa verk i olika medier för Vatikanens utställning. Studio Azzuro, en italiensk multimediagrupp, kommer att göra en interaktiv videoinstallation på temat ”skapelse”. Den tjeckiske fotografen Josef Koudelka ställer ut 18 fotografier om temat ”förstörelse” och målaren Lawrence Carrol, som ofta återanvänder material att anbringa på dukarna kommer att presentera verk som illustrerar ”pånyttfödelse” eller ”ett annat liv”.

”Det var ett privilegium att bli erbjuden att ställa ut i Vatikanens första paviljong på Venedigbiennalen”, sade Carrol, som föddes i Australien, men växte upp i USA. Han tillade att han fortfarande håller på att färdigställa en skulptur och fem målningar, inklusive ett verk som smälter och sedan åter fryser, som han hoppas kunna ställa ut i Venedig.

Vid ingången till utställningen kommer Vatikanen att visa tre målningar av Tano Festa, en italiensk målare och expert på Michelangelo. Verken av Festo, som avled 1988, är en hyllning till Michelangelo och freskerna i Sixtinska kapellet föreställande Adams skapelse och Adams och Evas utdrivande från Edens lustgård.

Antonio Paolucci, chef för Vatikanmuséerna och kurator för utställningen i Venedig, sade att idén var att erbjuda en bro bakåt i tiden till den stora konst som beställdes av och skapades för kyrkan, och som uppskattas av människor i alla tider och med olika bakgrund.

Catholic Herald, Cindy Wooden, 2013-05-16