Fenomenet Sankt Erik

av GUNNAR REDELIUS

– Relikskrinet i Uppsala domkyrka åter öppnat.

Onsdagen den 23 april öppnades Erik den heliges skrin i Uppsala domkyrka. Det skedde i närvaro av ett antal inbjudna forskare och journalister. Domprosten Annica Anderbrandt och domkyrkokaplan Lars Åstrand inledde. Det är 850 år sedan ärkebiskopssätet etablerades i Uppsala. Detta firas med en utställning av kyrklig konst från medeltid och nutid. Den har fått namnet Himlen är här och pågår under tiden 18 juni–16 november. Relikskrinet blir ett huvudnummer i utställningen. Skrinet öppnades senast år 2000, men då gjordes inga naturvetenskapliga undersökningar. Den här gången finns ett forskningsprogram som administreras av Uppsala universitet. Skelettdelarna kan ge upplysningar om DNA. Erik den heliges far hette Jedvard (Edvard). Kanske härstammade han från England. Flera analyser kan ge upplysningar om intag av föda, om benskörhet och om Eriks vistelse inom ett bestämt område under de senaste tio åren av hans liv. Öppnandet av skrinet aktualiserar frågan: vem var Sankt Erik?

Relikskrinet

Kung Erik blev skrinlagd i Gamla Uppsala kyrka 1257. År 1273 fördes skrinet i procession till den nya domkyrkan i Aros. Det öppnades 1303 på uppdrag av hertig Erik Magnusson. Då låg relikerna samlade i sex knyten. Skrinet öppnades på nytt 1359. Det skrinets utseende är okänt. Omkring år 1415 tillverkades ett nytt skrin av förgyllt silver av guldsmeden Lambrekt i Stockholm. Metallvikten var drygt 100 kg. Det konfiskerades år 1573 av Johan III för att finansiera krig mot Ryssland, men följande år bekostade kungaparet ett nytt skrin, det nuvarande, gjort av förgyllt silver. Metallvikten är 36,5 kg. Det medeltida relikskrinet var domkyrkans mest betydande vallfartsmål. Det stod bakom högaltaret som invigdes 1472 till Sankt Erik, Sankt Lars, Sankt Henrik, Sankt Botvid och Sankta Birgitta. 1477 instiftade Sten Sture en mässa till Sankt Erik och flera stiftelser gjordes därefter.

Relikerna

När skrinet öppnades 1303 konstaterade man att hela kroppen fanns i behåll och detsamma gällde på 1340-talet. Från senmedeltiden finns uppgifter om att vissa ben har tagits ut ur skrinet och placerats i något altare eller relikvarium. Några reliker har överlämnats till andra kyrkor både i Sverige och utomlands. Numera ligger relikerna i en träkista som är klädd med röd plysch (1892). Samtliga föremål är insvepta i vita linnedukar. Antalet skelettdelar är 24 inklusive skalle utan underkäke och tänder. Samtliga delar tillhör en man omkring 40 år, 1,67 m lång. Han har mött döden på ett våldsamt sätt. En halskota har huggits av med svärd och märken av vapen finns också på skallen, på lårben och skenben. I skrinet finns en kunglig krona som är gjord för begravningen 1160. Materialet är förgylld koppar med infattade stenar av glas. Kronan är unik i Norden.

Historia och legend

Samtida historiska uppgifter om kung Erik saknas men han finns omnämnd i dokument och berättande källor decennierna kring år 1200. Enligt helgonlegenden var han kung i tio år fram till 1160, men det är osäkert om han var erkänd i hela riket. Uppenbarligen fick han en våldsam död men det var inget ovanligt vid den här tiden. Hans företrädare kung Sverker d. ä. dödades på väg till julottan 1156 och efterträdaren kung Karl Sverkersson dödades 1167 av en ny tronpretendent, en son till Erik den helige. En legend skapades om kung Eriks död. Den version som finns bevarad skrevs ned vid slutet av 1200-talet. Legenden berättar att Erik besökte kyrkan på Herrens Berg i Aros där domkyrkan nu är byggd. Fienden närmade sig men han ville trots detta åhöra mässan. Han lämnade kyrkan och mötte sina fiender i en tapper strid. När Herrens Smorde låg på marken tillfogades han sår på sår. Fienderna pinade och hånade den halvdöde mannen och på ett vanvördigt sätt högg de av hans vördnadsvärda huvud.

Legenden framställer Erik som en Kristusliknande gestalt. Han gick upp på Herrens berg, höll sig kvar i templet, gick ut och mötte sina fiender, kroppen tillfogades flera sår, den plågade mannen hånades och dödades. En källa rann upp på den plats där hans blod först blev utgjutet. Kroppen fördes till en blind änkas hus och hon fick synen tillbaka. Ingen svensk kung har fått ett liknande eftermäle. Berättelsen har skapats och utvecklats till en legend, en from tro. Mot slutet av 1100-talet blev Erik tilldelad en festdag i helgonkalendern. Otvivelaktigt räknades han som en märkvärdig man. Den begravda kroppen skeletterades och lades i ett skrin som med tiden fördes till den nya domkyrkan i Aros, nuvarande Uppsala.

Kulten av Sankt Erik

Kulten av Sankt Erik utvecklades från slutet av 1200-talet till tiden omkring 1500. Den fanns bara i Aros-Uppsala men där var den intensiv. Ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Aros 1273 och samtidigt flyttades relikerna. I början av 1300-talet försökte man finna den tomma graven i Gamla Uppsala och det lyckades. Platsen markerades med en gravsten i kyrkans mitt och detta minnesmärke blev ett nytt mål för pilgrimer. Varje år från 1273 fördes relikerna i procession från Aros till Gamla Uppsala och sedan tillbaka igen. Vid slutet av 1200-talet placerades relikerna i en särskild byggnad, förmodligen Stora Erikskapellet, som låg söder om den blivande domkyrkan. Varje procession var en kulthandling. Ett stort antal människor kunde bevittna det hela och rikta sina böner till Sankt Erik. Detta pågick under 250 år. Sista gången processionen omtalas är på 1520-talet. Enligt en tysk resenär i slutet av 1500-talet kallades vägen mellan Gamla och Nya Uppsala för Sankt Erichs Gasse.

Forskaren Christian Lovén anser att Eriks­kulten i Uppsala var ovanligt komplex. Pilgrimer kom till staden under hela året, inte bara på dödsdagen den 18 maj och translationsdagen den 24 januari. Den som kom söderifrån fann ett pilgrimsmål redan vid Flottsund där en munk vid namn Erik blivit dödad. Vandringen fortsatte förbi Sankt Eriks källa (nuvarande Slottskällan)  in mot staden där ett kapell var byggt på den plats där kung Erik ansågs ha blivit dödad. Inne i domkyrkan fanns en given pilgrimsväg med flera stationer: S:t Eriks brunn i norra västtornet och S:t Eriks och S:t Olovs kapell söder om högaltaret. Här framvisades troligen ett armrelikvarium som finns omnämnt 1370 och 1518. En särskild relik var S:t Eriks baner (1490-talet). Det lånades ut till Sten Sture d. ä. i samband med ett krigståg i öster är sedan dess försvunnet. I stadsdelen Fjärdingen nordväst om domkyrkan påträffades 1607 en del av en gravsten med en inskrift på latin: ”Liksom andra helgade föremål är denna sten värd att äras, på/i vilken den undergörande Eriks kropp har vilat – Den helige Eriks, konungens och martyrens grav.”

Kult och tradition

Frågan är varför en svensk kung blir upphöjd till en helgonlik martyr och varför en storskalig kult uppstår? Förmodligen stärktes den erikska ättens ställning gentemot den sverkerska men det var inte det viktigaste. Kulten fick ett uppsving i samband med det stora domkyrkobygget och relikernas förflyttning. Historikern Nils Ahnlund har pekat på ett annat fenomen. Kung Erik Klipping i Danmark dödades 1257 och han betecknades snabbt som helgon. Han vördades ända upp i Mälardalen och det uppfattades som ett hot mot Erikskulten i Uppsala. Den kulten måste utvecklas och gynnas. En ny tillväxtperiod kom vid slutet av 1300-talet. Den heliga Birgittas liv och rykte dominerade det andliga livet och i denna konkurrens måste Erikskulten i Uppsala stärkas. Efter Kalmarunionen var de tre nordiska rikena förenade. Danskarna vördade kung Knut, död 1086 och skrinlagd i Odense domkyrka. I Norge var Olov den helige en klart lysande helgonkung, dödad i strid 1030. Sverige måste ha ett nationalhelgon av samma rang. Det blev kung Erik. Ett brev 1385 har formuleringen ”sancta Erikx konungx domkyrka”.

Respekt för traditionen

Katolska domkyrkan i Stockholm är invigd till Sankt Erik. Det innebär respekt för den medeltida kulten av Sankt Erik. Han finns på stadens sigill på 1300-talet och han torde därmed kunna räknas som Stockholms skyddspatron. Sankt Erik är Stockholms stads vapen och logotyp. 1923 antog stadsfullmäktige formellt Sankt Erik som stadens symbol, formgiven av konstnären Yngve Berg. I Sankt Lars församling i Uppsala firas Sankt Erik varje år den 18 maj med en vandring mellan Gamla Uppsala och Uppsala domkyrka, med läsning av bland annat Erikslegenden. I september varje år firar församling sitt pat­rocinium med en proces­sion till Uppsala domkyrka där en krans läggs ned vid Sankt Eriks skrin.

Litteratur

Christian Lovén: ”Erikskulten i Uppsala, Dubbelhelgonet och den långa stationsvägen”. Uppland 2004, s. 7–37.

Uppsala domkyrka del V, Sveriges kyrkor volym 231, 2010/Herman Bengtsson, ”Sankt Eriks skrin, Sankt Eriks baner och helgedomar”, s. 124–146.

Gunnar Redelius är fil. dr i konstvetenskap.