Filosofin bakom det rimlighetsgrundade

Var ska man börja och sluta i en eventuell respons på en text som skjuter med hagelgevär mot religiösa motiv och föreställningar, en text som dessutom knappt ens går att sammanfatta? Det handlar om författaren och skribenten Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter, lördag den 24 mars. Jag skjuter in mig på ett grundproblem.

Lena Anderssons argumentation bygger på kraften i ordet ”rimlig”. Vi får läsa: ”Bangladesh har fått ner sina födelsetal till 2,3 barn per kvinna tack vare en rimlighetsgrundad syn på befolkningsfrågor, preventivmedel och abort.” En uppfattning kan alltså vara rimlighetsgrundad. Att detta är en relevant logisk kategori för Andersson och inte ett slumpmässigt ordval märks i inledningen av artikeln: ”Det händer emellertid att den rådande uppfattningen är den mest rimliga även efter kritisk prövning.” Här behöver flera saker redas ut.

Vilken kunskapsteoretisk status har ”det rimliga”? Att det handlar om en bedömning av något slag är relativt klart. Men om man testar detta och undrar hur det rimliga ska kunna avgränsas från det orimliga, då märks omedelbart att det där orimliga är orimligt av någon anledning. Har Andersson några kriterier när hon avgör vad som är rimligt och orimligt? Dessutom: i förhållande till vad anses något vara rimligt? Det behöver finnas någon form av horisont som kan utgöras av en livsåskådning, en övergripande filosofi, en berättelse, en tradition. En uppfattning är då rimlig eftersom den ingår i en helhetssyn av något slag. Man blir nyfiken på människosyn och samhällsvision och annat som kan ingå i Anderssons filosofi.

Fredrik Heiding