Europeiska ministrar tänker i religiösa banor

Alexander Stubb, Europa- och handelsminister i Finland, hade en ovanlig krönika i Dagens industri i går 8/3, under rubriken ”EU-katoliker står mot EU-lutheraner”. Han analyserar Europas, i synnerhet Greklands, skuldkris utifrån de religiösa föreställningar som en gång delade kristenheten på 1500-talet. Stubbs resonemang bygger på reflektioner som Estlands president Toomas Henrik Ilves publicerar inom kort i tidskriften Policy Review. Sammanfattningsvis menar Stubb att: ”Om vi vill komma ut ur krisen så krävs det klara regler och goda gärningar”, där lutheraner sägs stå för de förra (klara regler) och katoliker för de senare (goda gärningar). Bägge parter sägs vara överens om vikten av tillväxt.

Stubb erkänner att jämförelsen är ”överförenklad och orättvis”, men beskriver ändå de båda parterna så här: ”Den pågående EU-debatten är splittrad i två läger: De ”lutheranska” reformisterna kräver strama regler för offentliga finanser. Först måste man följa regler, därefter kan man satsa på tillväxt. De traditionella ”katolikerna” anser att man redan fört den strama linjen för långt. Det är dags att förlåta gamla synder och satsa på tillväxt. För att få igång tillväxten måste EU-länderna vara solidariska med varandra.”

Alexander Stubb poängterar hur beroende de europeiska länderna är av varandra och gör sedan en syntes: ”Luther påstod att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud. Tja, här tror jag nog att många lutheraner hellre skakar hand med påven. Om vi vill komma ut ur krisen så krävs det klara regler och goda gärningar. Tillväxt är inte en fri gåva. Amen!”

Jag vill här inte ta ställning till den ekonomiska och politiska bedömning som Stubb gör, utan endast framhäva att katoliker och lutheraner har närmat sig varandra betydligt de senaste 15 åren. Ekumeniska samtal har gett frukt. Reformationen hade många orsaker (inte minst ekonomiska, politiska och sociala), men den huvudsakliga teologiska frågan gällde läran om rättfärdiggörelsen, det vill säga på vilket sätt människan kan förhålla sig till Gud när hon inser att hon är syndig och skuldbelagd. Några av delfrågorna som splittrade kristenheten handlade om huruvida gottgörelse för synder var nödvändig, huruvida goda gärningar hade någon relevans för människans frälsning, huruvida man kan göra sig förtjänt av Guds nåd.

Den 31 oktober 1999 undertecknade Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Missförstånd och språkförbistringar reddes ut och man nådde åtminstone vad som kallas en ”differentierad konsensus”. Denna överenskommelse följdes upp år 2010 av en rapport – Rättfärdiggörelsen i Kyrkans liv – skriven av den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Nämnda dokument har belysts i Signum här och här.

För att lyfta fram en aspekt och erbjuda en viss korrigering av Stubbs analys måste man säga att även Martin Luther menade att gärningar är betydelsefulla. I hans Stora katekes där bland annat de tio budorden behandlas heter det: ”Meningen är att vi hela tiden ska se dem [de tio budorden], minnas dem, handla och leva efter dem. Vi ska praktisera dem dagligen, vid alla tillfällen oavsett vad vi sysslar med, som om de stod skrivna vart vi än ser, går eller står. På så sätt skulle man få ett överflöd av tillfällen att utöva de tio buden både i sitt eget hem och gentemot sina grannar; ingen skulle behöva springa långa vägar för den sakens skull”. (Martin Luthers Stora katekes, Artos, s. 89). Luthers grundtanke är dock att även gärningarna är en Guds gåva, vilket många katoliker på 1500-talet insåg och katoliker i dag faktiskt kan hålla med om.

Fredrik Heiding