Finländskt

Av Chevalier de l’Absolu

Egentligen borde en revy som den, vilken här tar sin början, och vilken har till uppgift att skärskåda tingen från Helsingfors horisont icke begynna med en kritik av det svenska moderlandet – så tycker kanske mången. Då eldöppningen i alla fall sker med ett sådant mål som det angivna är det emedan tillfällena till jämförelser ligga så snubblande nära.

Sverige ligger närmare kontinenten och därmed västerlandets hjärta än Finland, geografiskt sett. Och ändå, huru »bakom» synes oss inte mycket vara som timar väster om Bottenhavet, från finländsk synpunkt sett. Först och främst består man sig ju i Sverige med en rent av antediluviansk intolerans i religiösa ting som fullständigt går utanpå allt vad man vet av i Finland, och här andas man minsann inte fritt heller. Men det var inte därom vi skulle tala ännu. Det är en annan sak som länge varit ägnad att förvåna. I dessa nordens länder liksom längre söderut har under senaste decennium spökat en rörelse inom det litterära och konstnärliga, ja, varför icke även det filosofiska livet, som gärna gått under rubriken modernism. Denna riktning, vars mest kända profeter voro Gunnar Björling, Hagar Olsson och Elmer Diktonius, firade sina största triumfer i mediet av senaste årtionde. Slutligen trodde den sig stark nog att kunna bära upp en tidskrift, Quosego, som oregelbundet utkom 1928–29 och sedan somnade bort. Quosegoklicken hävdade i gemen en kulturradikalism och formernas upplösning som kulminerade i osammanhängande verser, moralisk anarki och filosofisk förvirring. Numera, då dess roll är praktiskt taget utspelad, se vi standaren höjas på andra sidan Bottenhavet för liknande ideal av diverse poeter och litteratörer, som lättast igenkännas på sin bojkott av stora begynnelsebokstäver. Samtidigt som en av dessa »unga» företrädare av den »nya generationen» för studenter i Helsingfors predikar en ny sexualmoral, men till svar fåt ett ettrigt försvar av äktenskap och bestående samhällsnormer, ståta nystartade kulturradikala rikssvenska tidskrifter med hennes namn bland initiativtagarna! Det enda man kan önska är att det åttiotalslik som vi här se titta skulle luckra upp en smula de kälkborgerliga fördomarna i Sverige.

En måttstock på efterblivenheten i det gamla Sverige utgöra också tidningarna med deras älskvärda vanor att då och då idissla katoliker. Naturligtvis förekommer sådant också i Finland, men det gäller främst den kyrkliga pressen, stundom även de finskspråkiga tidningarna. Men det skulle icke precis vara för mycket begärt ur sanningens och saklighetens synpunkt att Stockholmsbladen någon gång skulle taga in en ledare exempelvis i stil med vad den största svenska huvudstadsavisan här hos oss skrev till treårsminnet av Lateranfördraget.

För att ändå släta över en smula, måste det kanske framhållas till förklaring, vilken oerhörd makt tradition och ambition kunna ha över sinnena. Också då de äro färgade eller konstruerade. Emedan människorna i gemen inte kunna skilja mellan det ena och det andra, distinguera som skolastikerna säga. En protestant tror i allmänhet att katolikerna inte kunna uppskatta Gustav Il Adolf, för att taga ett exempel. På samma sätt anser lutheranen för det mesta att’ drottning Kristinas omvändelse var ett mycket fult streck – i betraktande av vem som var hennes lekamliga far. Och i den stilen. Sverige och den svenska intelligensen ha fortfarande alltför många sådana begreppsförvirringar att dras med. Och emedan man i Finland har ganska mycket mindre anknytning till Sveriges protestantiska traditioner, äro begreppsförvirringarna här färre, åtminstone vad den svenskspråkiga överklassen beträffar. Finland är utan gensaga världens mest lutherska land. Men svenskarna i Finland, denna egenartade folkgrupp, äro med undantag för Österbotten världens mest kristendomsfria lutheraner. Och det förträffligaste är, att de dock icke äro kristendomsfientliga. Synd bara att icke den katolska Kyrkans resurser i detta land äro större. Ingenstans väckte orden om skördefälten som stodo mogna till skörd då de för några år sedan fälldes på katolskt håll mera förbittring än i lutherska kretsar i Finland, och näppeligen voro de någonstädes här i fjärran nord så berättigade som /beträffande Finland, och i synnerhet det svenska Finland. Svårigheten ligger däri, att det katolicismen här har att bygga på är en passiv välvilja, som måste bearbetas för att kunna bli fruktbringande.

Också i Finland finnes emellertid på sina håll en starkt intolerant anda, främst representerad av prästerliga kretsar. Det var denna anda som i religionsfrihetslagen av år 1922 lyckades genomdriva förbud för religiösa ordnar och kloster utom de förut existerande grekisk-ortodoxa i Karelen, vilka man tydligen hoppades att småningom skulle dö ut. Kostlig var därför ärkebiskop, eller skola vi säga doktor Ingmans förfäran över att klostren verkligen fortlevde och nyrekryterades, vilken förfäran han gav luft åt i en tidningsartikel i somras. Klosterförbudet blir säkert här som i Sverige en hämsko på det katolska livet. Men man kan trösta sig med, att det förr eller senare måste avskaffas, vare sig det sker genom en tillnyktring hos de lagstiftande, eller som i England och Frankrike genom att det helt enkelt brytes medan de makthavande blunda.

I synnerhet skall det bli svårt att inför världens blickar upprätthålla ett sådant förbud, då det, som man väl får hoppas, om hundra år eller tidigare, kommer att gälla inhemska ordensmän. Vi kunna inte annat än sluta med en suck av tillfredsställelse. Skönt i alla fall att inte vara protestant och vara tvungen att knussla med år och sekler – fyrahundra år för en heresi är ju redan en ganska ansenlig ålder!