Fler reaktioner på Sydsvenskans ledare

Sydsvenskans huvudledare den 15 mars 2013 har väckt starka reaktioner bland dess katolska läsare. I går publicerade Signums hemsida en reaktion (Odemokratiskt att bekämpa oliktänkande) från dominikanpater Henrik Alberius. Sven Heilo, Lund, bidrar i dag med detta inlägg:

Det svenska katolikhatet

Den 9 mars höll professor Yvonne Maria Werner ett föredrag i Katolsk historisk förenings filial i Lund med titeln: Den katolska faran – svensk antikatolicism under 1800- och 1900-talet. Föredraget var planerat sedan månader, men ämnet blev plötsligt sorgligt aktuellt i samband med alla osakliga och osmakliga angrepp kyrkan utsatts för efter påven Benedikts avgång och valet av hans efterträdare Franciskus. Allt är sig likt igen, inget nytt under solen.

Fredagen den 15 mars utgjordes den osignerade huvudledaren i Sydsvenska Dagbladet, den helt dominerande tidningen i Skåne, av ett hätskt angrepp på katolska kyrkan med anledning av påvevalet, varvid skribenten vädrade samma unkna gamla varningar för och fördomar mot katolska kyrkan som förekommit från tid till annan under 1900-talet i svensk press. När jag läste ledaren fick jag en otäck känsla av att ha förflyttats bakåt i tiden till 1920- och 1930-talens många liknande presskampanjer mot katolska kyrkan. Sydsvenskan berömmer sig ofta och gärna för sin tolerans och påstår sig värna demokrati och liberalism. Att dessa begrepp också innefattar åsikts- och yttrandefrihet tycks man i detta fall bortse från.

John Henry Newman, som 1863 utsattes för insinuanta angrepp i engelsk press av författaren och prästen Charles Kingsley, myntade en gång uttrycket smart hits at safe objects, alltså frestelsen att angripa någon man vet ändå inte kan försvara sig. Varför detta oproportionerligt hätska angrepp mot en religiös minoritet? Är man fortfarande rädd för ”den katolska faran?”

När tidningen öppet säger sig vilja bekämpa det som katolska kyrkan anses stå för pläderar den i praktiken för en inskränkning i åsikts- och yttrandefriheten. Om samma sak hade sagts om islam eller judendomen är jag ganska säker på att en anmälan om hets mot folkgrupp skulle följa ganska omgående. Men här är en skillnad: att angripa islam kan vara förenat med vissa rent fysiska risker, vilket man sett i fallet konstnären Lars Vilks. Sydsvenskan har uppträtt till försvar för rabbinen i Malmö, trots att denne är ortodox och således knappast torde bekänna sig till de ultraliberala åsikter som ligger tidningen så varmt om hjärtat. Här är återigen en skillnad: Malmös judar är bevisligen utsatta för hatbrott, vilket har tilldragit sig en internationell uppmärksamhet som är föga smickrande för Malmö – och Sverige.

Vi katoliker har ingen internationell opinion som tar oss i försvar. Följaktligen tar sig en ledarskribent friheten att i ordalag vederbörande sannolikt inte skulle våga använda mot andra religiösa minoriteter, gå till angrepp mot oss i trygg förvissning om att kunna göra det utan påföljder. Smart hits at safe objects…

Lund, femte söndagen i fastan 2013

Sven Heilo,
fil.kand. och översättare

http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/ny-pave-gammal-kyrka/