Flickorna

av LOTTA LUNDBERG

Vad hade svenska kvinnor som gifte sig med tyska SS-män gemensamt med de unga flickor som i dag söker sig till IS? Det diskuterade journalisten Christoffer Andersson med forskaren Even Ismail i radions Studio Ett en av de sista sommardagarna. Det är spännande att dra paralleller, men jag är inte så säker på om jag blev så mycket klokare.

De så kallade SS-fruarna, 30 stycken svens­kor, skulle förstås föda barn åt Tredje riket. De togs in på förhör, undersöktes noga. Bara en frisk och stark kvinna kunde säkra det tusenåriga riket. Först när de ariska anlagen kontrollerats fick de stå brud bredvid sin soldat med de svarta stövlarna.

Vad de egentligen tänkte, kände och längtade efter har sedan länge skammen tystat ner – om de ens fortfarande är vid liv. Jag gissar att de, som så många andra kvinnor blivit förälskade i en charmör, som därtill visade sig vara sadist och mördare.

IS-kvinnorna lär vara betydligt yngre och lockas mer av propagandan än av sitt korkade hjärta. De utlovas en egen IS-krigare, ofta okänd, flankerad av kalasjnikov och kattunge. De reser för att finna kärleken och meningen, snarare än att redan ha drabbats av den.

Hur kan vi förstå? Vad gör vi för fel? Hur kan vi laga, förändra, hjälpa – utan att stigmatisera?

Man vet så lite. Oerhört lite. Flickorna har olika bakgrund. Här finns flickor från skuggsidan men också de duktiga flickorna. Forskarna söker och politikerna tillsätter utredningar.

Åtgärdsprogrammen famlar: demokratiutbildning, normkritik, internetanvändning, kan det hjälpa?

Storheter som kärlek, att uppleva sig ha ett kall, att finna meningen med livet verkar trilla mellan stolarna. Allt flum som vi inte kan mäta har ingen evidens.

När sekulariseringen fortsatt tömmer ordlistan på begrepp efter begrepp utarmar vi också en förståelse för det som inte syns. Att det spelar roll. Att det är en kraft i sig.

Det är då litteraturen stiger upp ur askan. Den odödliga konsten revanscherar sig ännu en gång.

Om man verkligen är intresserad av psykologin bakom jihadistbrudar ska man läsa Flickorna av Emma Clive.

Romanen berättar om flickorna i den lika vansinniga som djävulusiska hippierörelse som snurrade runt och slöt sig till sektledaren Charles Manson under 1960-talet. Just denna del av flower power-rörelsen gick så långt att de mördade sex människor – på hans order.

Men det är en roman. Ingen dokumentär eller dagbokstext. Clive har fantiserat. Hittat ett inlevelsespår. Gjort historien levande igen.

Tro inte förlaget när det vill kleta ett slags feminism och ”arga flickor som har fått nog av patriarkatet och därför tar till våld” på baksides- och i säljtexten.

Det är struntprat. Romanen är bättre än så. Så hemskt mycket bättre.

Det är en inträngande psykologisk skildring om hur det går till, kan gå till, när man ger upp sitt jag, för någonting som man upplever är större.

Vad ingen forskare, politiker eller utredare kan få till för att det helt enkelt fattas ord, det lyckas litteraturen med.

Flickorna av Emma Clive är en av årets bästa romaner om just radikalisering.

 

Lotta Lundberg är författare verksam i Berlin.