För en mänsklig asylpolitik

SUNDBERG, KJELL

Sveriges hantering av flykting- och asylärenden har i åratal kritiserats för bristande rättssäkerhet och tilltagande restriktivitet. Riksdagen begärde för flera år sedan att ett nytt och mer rättssäkert system skulle införas. Det skriftliga, byråkratiska förfarande som idag tillämpas borde ersättas av ett muntligt domstolsförfarande, där den asylsökande själv kan föra fram sin sak. Regeringen har nu kommit med ett sådant lagförslag. Om inget radikalt görs för att komma till rätta med det kaos som nu råder i hanteringen av asylärenden är det dock stor risk för att nyordningen, som väntas träda i kraft i början av nästa år, inte kommer att nämnvärt förbättra sakernas tillstånd.

50 miljoner människor befinner sig idag på flykt från sina hem undan krig, förföljelse eller katastrofer. Nästan alla finns i fattiga länder som internflyktingar eller i överfulla läger i fattiga grannländer. Endast 368 000 flyktingar registrerades år 2004 i 31 länder som betecknades som rika. Det är i och för sig en minskning från året innan då antalet i dessa länder var cirka en miljon. Men bördan att bära flyktingskapet i världen är lika ojämnt fördelad som ekonomin i stort. För Sveriges del har antalet asylsökande minskat kraftigt sedan krisen i det forna Jugoslavien. År 2004 registrerades 23 000 nya flyktingar mot 31 000 år 2003 och 33 000 år 2002. Invandrarverkets senaste prognos pekar mot 17 000 i år.

I jämförelse med andra europeiska länder hade Sverige länge en generös flyktinglagstiftning, även om tillämpningen inte alltid var det. Utöver asylsökande som spontant söker sig till Sverige beslutar regeringen om en årlig flyktingkvot, ett antal flyktingar som Sverige förbinder sig att ta emot från UNHCR:s flyktingläger runt om i världen. Inom ramen för kvoten erbjuds ett antal handikappade flyktingar en fristad här, något som inte är så vanligt i andra länder. Utöver flyktingar och asylsökande hade vi under 1960- och 70-talen en omfattande invandring för att tillgodose vår arbetsmarknads behov av arbetskraft, ett tillskott som hade avgörande betydelse för den ekonomiska tillväxten i landet.

Till följd av en kärvare arbetsmarknad, ett ökande tryck av asylsökande och den ökade europeiska integrationen har politiken successivt stramats upp och anpassats till den mer restriktiva normen. Problem med flyktingsmuggling och människohandel, där ”förmedlarna” av flyktingar ser till att de asylsökande saknar identitetshandlingar (enligt ansvarig minister 92 procent), har försvårat myndigheternas arbete med att bedöma asylskälen. Huvudorsaken till att flertalet saknar eller gjort sig av med sina handlingar är svårigheten att ta sig in i Europa utan falska handlingar. De upprepade överklagandena av avvisningsbeslut har förvärrat situationen och gjort handläggningstider-na orimligt långa.

Handläggningstiderna får omänskliga följder

De långa handläggningstiderna, i kombination med påtvingad sysslolöshet under väntan på slutgiltigt beslut, har i sin tur lett till stora psykiska påfrestningar för många flyktingar, något som i slutänden ofta skapat så svåra problem bland de sökande att asyl till slut beviljats av humanitära skäl. Andra har under väntetiden på slutgiltigt besked lyc-kats få arbete, barnen går i svensk skola, man har fått svenska vänner och kamrater. När ett avvisningsbeslut sedan kommer efter flera års väntan har det lett till mediekampanjer och folkliga aktioner till förmån för asylsökande. I flera fall har Sverige prickats av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för sin handläggning. Men aktionerna har också medfört att personer och familjer som fått stor medial uppmärksamhet har beviljats uppehållstillstånd på objektivt sett svaga grunder. Allt detta har lett till en osäkerhet i rätts-tillämpningen som skapat stark kritik mot hela processen.

Regeringen har nu, efter den massiva kritiken, beslutat om ett nytt system för asylprövning. Den nuvarande utlänningsnämnden kommer att ersättas med ett domstolsförfarande, som ska garantera större rättstrygghet för de sökande. Inför övergången till det nya systemet har krav rests från olika håll på att något radikalt måste göras för att myndigheterna ska kunna återvinna allmänhetens förtroende för flykting- och asylpolitiken. Utlänningsnämnden har idag 10 000 överklagade ärenden att behandla, många av dem flera år gamla. Om inte denna ”balans” ska äventyra effektiviteten i den nya ordningen måste den på något sätt undanröjas.

Kyrkornas påskupprop

Det som mest upprört svenska folkets sinnen det senaste året är situationen för de s.k. apatiska flyktingbarnen. Deras akuta problem var också den utlösande faktorn för kyrkornas s.k. påskupprop som startades i början av året. Bakom aktionen finns de många enskilda människor som i åratal engagerat sig för de asylsökande. Det hårdnande klimatet och de orimliga väntetiderna på besked har gjort att ”hjälparna” dignat under bördan att år ut och år in stödja medmänniskor i nöd. Uppropet är den största folkliga manifestation som gjorts mot den förda flyktingpolitiken. 160 000 namnunderskrifter överlämnades till invandrarministern den 16 maj. Men bakom de enskilda undertecknarna står också ett 50-tal organisationer, både religiösa och sekulära. Undertecknarna kräver i uppropet att barnens bästa bättre måste tas tillvara i prövningen av uppehållstillstånd, i anslutning till barnkonventionens portalparagraf. Man välkomnar det föreslagna domstolsförfarandet som förväntas garantera större rättssäkerhet. Uppropet kräver vidare att asylbegreppet ska ges en bredare tolkning än i dagens rättspraxis och att riksdagen ska ta ett ”nollställningsbeslut” genom vilket de som nu vägrats asyl eller väntar på besked i vårt land ska ges en ny möjlighet att få stanna i Sverige. En ”vistelsetidsförordning” skulle garantera alla som sökt asyl före ett visst datum den möjligheten. Motivet för att uppehållstillstånd beviljas skulle vara dels flyktingarnas svåra humanitära situation, dels att ge det nya asylförfarandet chansen till en effektiv start.

Den föreslagna lagstiftningen inte tillräcklig

Sveriges Kristna Råd (SKR) konstaterar i ett uttalande att tre av de fyra kraven i uppropet, enligt migrationsministern, kommer att tillgodoses i den kommande lagstiftningen. SKR menar i sitt uttalande att ministerns förslag på några punkter inte är tillräckligt långtgående och noterar att kravet på en vistelsetidsförordning inte tillgodoses i lagförslaget. Kyrkornas initiativ har följts upp i en fempartimotion (fp, kd, c, mp och v). I den presenteras ett förslag till en vistelsetidsförordning. Den som sökt asyl senast ett år in-nan den nya processordningen träder i kraft och som en månad före detta datum befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd, ska kunna ansöka om ”amnesti”/uppehållstillstånd. För att tillståndet ska beviljas krävs att vederbörande kan styrka sin identitet eller göra den sannolik. Familjer med barn som drabbats av allvarlig depression skulle kunna ansöka om uppehållstillstånd även om de inte vistats så länge i Sverige. Personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och andra allvarliga brott undantas. Ett sådant förfarande bedöms ge en ny möjlighet för dem där utvisningsbesluten inte går att verkställa. Det gäller också alla dem som lever gömda eller som valt att gå under jorden av fruktan för att återvända hem. Oftast rör det sig här om barnfamiljer där barnen enligt lagen inte har rätt till skolgång och många gånger inte vågar vistas ute av fruktan för att bli upptäckta.

Svenska regeringen har, liksom flera andra länders regeringar, vid upprepade tillfällen tillämpat amnestiförfarande för vissa grupper av invandrare och asylsökande för att klara av en svårhanterlig situation. Invandrarministern har motiverat sin negativa inställning till en ”amnesti” för att lösa dagens problem med hänvisning till tidigare erfarenheter, som enligt henne inte löst problemen på lång sikt. Det har också antytts att en ”amnesti” skulle locka nya grupper av ”lycksökare” till Sverige. Den lagda fempartimotionen ger nu riksdagen en möjlighet att tillmötesgå kraven från en stark folkopinion, som bland annat kommer till uttryck i kyrkornas påskupprop, om en mer generös svensk asylpolitik. En sådan måste, på ett helt annat sätt än idag, ta hänsyn till barnens rätt, uttryckt i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter och förtydligad i FN:s barnkonvention. Ett ”nollställningsbeslut” skulle också vara en garanti för att erfarenheterna från 1992, när utlänningsnämnden inrättades, inte upprepas. De ärendeba-lanser som då överlämnades medförde att nämnden aldrig gavs möjlighet att nå önskade handläggningstider och kvalifikationskrav, problem som bestått under nämndens 13-åriga existens. Ska den nya ordningen vinna de sökandes och allmänhetens förtroende krävs att misstagen från 1992 inte upprepas.

Publicerad 2005 i nummer 6