Förmågan att förundras och tvånget att förklara

HAEFFNER, GERD

Förmågan att förundras är en drivkraft för både naturvetenskaplig forskning och filosofiska spekulationer. Att intellektuellt ha förstått något är inte nog. Bara så länge som vi är kvar i förundran förblir vi öppna inför livet.
Artikelförfattaren är jesuit och professor i filosofisk antropologi vid jesuiternas högskola för filosofi i München.

Naturvetenskapen blomstrar som aldrig förr. Ändå är det svårt att fylla de gymnasielinjer som förbereder naturvetenskapliga studier på universitet och högskolor och på många håll står också sådana utbildningsplatser tomma. Tillströmningen av studenter till naturvetenskapliga ämnen har avtagit, en tendens som märks på många håll i Europa. Varför detta paradoxala förhållande och hur kommer man till rätta med denna brist på intresse för naturvetenskap hos den yngre generationen? En viss försöksverksamhet, där man redan på lågstadiet infört experiment eller laborationer i biologi, fysik och kemi, har prövats och gett eko i dagspressen. Pedagogerna frågar sig om man genom att tidigt väcka intresse för det som försiggår i naturen kan träna upp barns förmåga att förundras och mer systematiskt stimulera deras naturliga frågvisa inställning till allt det som inte omedelbart framstår klart och därmed främja en mer varaktig förståelse för det som utmärker en naturvetenskaplig arbetsmetod.

Utan att betrakta naturen uppkommer ingen förundran, utan förundran ingen fascination, utan fascination inget intresse för att ställa frågor, utan frågor ingen passion för vetenskap. Man kan inte avfärda det ursprungliga till förmån för det färdiga resultatet. Den gamla insikten, att det är förundran som föder vetgirighet, tycks åter vinna mark – en pedagogisk tanke som bär på ett filosofiskt arv från antiken.

Förundran – ett tema hos de klassiska filosoferna

Det klassiska och likaledes äldsta belägget för förundrans betydelse finner vi i Platons dialog Theaitetos. Där säger Sokrates: ”Att förundras (thaumázein) är en belägenhet som är karaktäristisk för en filosof. Ty det finns ingen annan utgångspunkt för filosofin – som ju betyder kärlek till vishet och som bygger på strävan efter kunskap – än detta.”

Det kan vara värt att titta lite närmare på den kontext som omger dessa berömda ord. Det är den unge Theaitetos som här tröstas och också försvaras. Sokrates har just gjort honom förbryllad genom två yttranden. Först fastställer han principen ”att det som man inte lägger något till eller drar något från varken kommer att öka eller minska utan alltid förbli lika”. Sedan säger han något som alldeles uppenbart strider mot detta faktum, nämligen ”att jag som är av en viss längd kommer inom ett års tid att drabbas av motsatsen. Nu är jag visserligen större än du, som är den yngre, men vad det lider blir jag mindre fast jag inte förlorat i storlek, utan bara av det skälet att du växt”. När Sokrates sedan tillfogar: ”Du förstår väl?”, svarar Theaitetos: ”Jag blir oerhört förvånad, även om det kan förhålla sig på så sätt; när jag tänker efter svindlar det verkligen för mig.” Den ännu rätt unge Theaitetos tillstår sin svaghet och blir kanske häcklad av de andra i sällskapet. Därför försvarar Sokrates honom med de nyss citerade orden om förmågan att förundras och berömmer denna svaghet. För en svaghet är det ändå att förundras; det är ju ett tillstånd som man lite hjälplöst genomlider (ett pathos), inte en belägenhet som liknar den när man vet, då man ju befinner sig på en högre nivå. Utan att genomlida detta tillstånd av svaghet och stå ut med det kan man varken ställa några frågor eller komma fram till någon egen verklig kunskap. Det grekiska verbet thaumázein, som Platon här använder, går tillbaka på substantivet thauma som betyder ”något att ta i betraktande”. Det betyder alltså ungefär: att befinna sig i ett tillstånd då man ser en sak och blir fängslad av den, det må vara att man förvånas och hänförs, eller också att man inte kan slå sig till ro med detta utan bara förvånas. Man skall observera att detta att förundras bara är en början av philo-sofia det vill säga en strävan efter vishet, och att det inte innebär att man redan har nått fram till själva vetandet, sofia. Men redan detta tillstånd av förundran är en verklig ansats till att vilja veta. Denna förundran visar sig omedelbart i uttryck som: ”Det är emot alla gängse regler” eller ”Det är inte möjligt” eller i frågor som ”Förhåller det sig verkligen så som det verkar?” och ”Varför är det så?” och ”Hur är detta möjligt?”

Den förundran som det här handlar om kretsar alltså från början kring vetandet. Det är något annat än att bara beundra eller att förvånas. Det är snarare att undra på ett sätt som omedelbart formas till ett ”Jag skulle vilja veta”, som på ett utmärkt sätt kommer fram i engelskans I wonder. Detta slags förundran är inte bara en motivation till att söka ett vetande som ligger i framtiden för att sedan kunna slå sig till ro med det. Snarare är det så att förundras kan man bara om man redan tror sig veta något. Det thaumázein som det här rör sig om är till sitt ursprung på båda sidor omgivet av att veta.

När en fråga har fått sin lösning och man uppnått vetande upphör man att ”förundra sig”, i vart fall över just detta objekt. Men den nyvunna kunskapen möjliggör att nya fall av förundran kan dyka upp. Och så kan det fortsätta utan ände. Förundran får alltid ny näring. Karaktäristiskt för Platons filosofi och för metafysiken över huvud taget är ju att till och med när strävandet efter kunskap når sin fullbordan i den intuitiva insikten, i den i sig högsta kunskapen (det gudomliga väsendet), så finns också i detta tillstånd ett slags förundran. Det är skådandet av den högsta idén, som ömsom kallas ”det goda”, ömsom ”det sköna”. I anslutning till detta uppstigande till det högsta ”kommer människan att få skåda det som är underbart skönt till sin natur”. Detta underbara föranleder givetvis inte att man bara skakar på huvudet av undran, utan det är här fråga om en ren beundran som är sådan att den kan leda ända till att man försätts utanför sig själv. Detta skådande är ett tillstånd av extas som ju även det är ett sätt att förundras.

Hos Aristoteles finner vi meningar som påminner om Platons utsagor: ”Förundran, thaumázein, åstadkommer nu som förr att männi-skorna börjar filosofera.” Eller som det följande: ”Allting börjar, som vi har sagt, i allas förundran över hur något kan komma sig: till exempel hur marionetter fungerar eller solstånden eller varför diagonalen är inkommensurabel med kvadraten, eftersom detta tycks underligt för alla som ännu inte har förstått orsaken till att något inte skulle kunnas mätas med utgångspunkt i den minsta enheten.” Omvänt gäller att den som är förtrogen med geometri skulle bli förvånad om diagonalen verkligen skulle tyckas vara kommensurabel.

Det förunderliga står således i motsats både till det som är lätt att förstå och till det som är vetenskapligt begripligt. Det förunderliga befinner sig i övergången mellan två steg av förståelse. Om det andra steget uppnåtts upphör det. Den som tvivlar på en sak och förundras befinner sig uppenbarligen i ovisshet. Han eller hon filosoferar för att slippa denna ovisshet. En vanlig människa förundras över varför solen en gång står högre och en annan gång lägre. Astronomen vet varför det måste vara på det sättet. Den som är nybörjare i matematik kan inte tro att det inte som i vardagslag, när det gäller att jämföra två sträckor, finns någon minsta sträcka som utgör ett gemensamt mått för respektive sträcka. Matematikern vet varför förhållandet för kvadratens sida och diagonal inte kan stämma. Det som det vanliga förståndet uppfattar som irrationellt, nämligen de irrationella talen, är för matematikern ett högre mått av rationalitet.

Den som vet något, i den mån det alls finns någon som har vetande, har kommit över detta med att förundras, men inte ovillkorligen möjligheten att hänföras. Detta har sin plats i Aristoteles’ metafysik, där de platonska elementen ”det goda” och Eros återfinns lite annorlunda uttryckt. Den ”förste röraren”, som för att vara den förste själv måste vara oberörd av någon annan, berör himlen och därför allt annat så som ”det goda” sätter de älskande i rörelse. ”Det goda” står här för det bästa tänkbara och det allra lyckligaste. Detta är det verkliga andliga skådandet som vi känner till från de få ögonblick då vi till en viss grad kan höja oss härtill. ”Eftersom nu Gud alltid befinner sig i detta goda tillstånd som vi bara uppnår då och då är det hänförande; men då detta tillstånd hos honom är ännu bättre (än hos oss) så är det ännu mer hänförande. Och just så är fallet.”

Hos Thomas av Aquino förekommer det grekiska ordet thaumázein i latinsk översättning som admiratio. Thomas följer i stor utsträckning Aristoteles tänkesätt, vilket följande citat illustrerar: ”I människan döljer sig ett naturligt begär efter att lära känna orsaken, när hon konfron-teras med en verklighet som hon inser är förorsakad av något. Därav kommer det sig att människan har egenskapen att förundras.” Eller: ”Fenomenet att förundra sig uppträder när själva verkan är uppenbar men orsaken till den är fördold, som till exempel när någon ser en solförmörkelse och inte känner till dess orsak så förundrar han sig”, som det heter i början av Metafysiken. När man jämför Thomas med Aristoteles märker man samtidigt några nya aspekter av admiratio. Hit hör exempelvis den nära förbindelse som admiratio har inte i första hand med frågandet utan med uppmärksamheten som sådan: ”Att förundras leder till den högsta uppmärksamhet.”

När själen plötsligt överraskas

I den franske filosofen René Descartes’ teori om emotionerna, som återfinns i hans verk Les passions de l’âme (1649), finner vi för första gången en uttrycklig definition av de tankar som här behandlas. Aristoteles exempelvis nöjde sig med att använda ord som hörde ihop med thaumázein i den vanliga grekiskan. Descartes presenterade däremot en fenomenologisk definition: Admiratio innebär att själen plötsligt överraskas. Av detta följer att den börjar betrakta ett objekt som någonting sällsynt och något utöver det vanliga. Överraskningen (surprise) är en upplevelse av passiv art. Den överraskade (sur-prend) fängslas, dras med. Att bli överraskad är en reaktion på intryck som är ”sällsamma och utöver det vanliga” eller som det heter på ett annat ställe: att vi bedömer objektet som ”något nytt eller mycket annorlunda än det som vi kände till på förhand eller på ett annat sätt än det enligt vår tidigare uppfattning borde vara”.

För Descartes är det viktigt att vi riktar vår förundran mot sådant som är värdefullt, inte mot allt möjligt som enbart leder oss till en planlös nyfikenhet utan på problem som kan leda till att vår kunskap utvidgas; inte på det underbara som sådant utan på det underbara som har en förklaring; inte på det som redan är förklarat, utan på det som både är underbart och samtidigt kan förklaras. Man beundrar visserligen konstruktioner som automater och maskiner – som då för tiden hade en glansperiod. Men den som genomskådat tekniken blir immun mot detta slags beundran. Man beundrar världen och i synnerhet de levande varelser som bebor den. Men allt detta kan man enligt Descartes myc-ket väl förstå i analogi med maskinerna. Men just för att fascinationen går över, vilket man har fysiken att tacka för, kan ett nytt mirum, något som på ett nytt sätt är underbart, upptäckas, något som man inte alls känt till tidigare eller som man bara har hört talas om, nämligen den egna anden och det oändliga ljuset från den gudomliga anden. Det är bara i detta sammanhang som den naturliga viljan får lov att utvecklas: ”Här är det klokt att stanna upp ett tag i betraktande av Gud själv, och i mig själv begrunda hans väsen och egenskaper och skönheten i detta outsägliga ljus så länge min fördunklade andes kraft kan uthärda det, att beskåda, beundra och tillbedja det.”

Den faktiska och orsaken

De klassiska filosofer som här nämnts är alla överens om att den starka sinnesrörelse som hör ihop med förundran är nödvändig för att frågor och nyfikenhet skall väckas inom oss, men de är inte beredda att bara acceptera denna affekt helt utan inskränkningar. Generellt sagt bör vår förundran leda till vetande och kunskap; och först genom den sanna, alltså den metafysiska kunskapen, öppnar sig den realitet som verkligen är värd att beundra. De objekt som föranleder en sådan förundran är alltid företeelser eller egenskaper som skiljer sig från annat i vår omgivning genom att de är av fundamentalt slag och inte bara framstår som självklarheter för oss.

I modernare tid finns det däremot exempel på hur man lovordar förmågan att förundras på ett sätt som de klassiska författarna skulle ställt sig frågande inför. Ty objektet för förundran är idag det faktiska som sådant och inte dess förmåga att hänvisa till den bakomliggande orsaken. Det är idag själva egenarten hos ett objekt som ägnas förundran, istället för det ovanliga i det faktiska, alltså det som skiljer det förvånansvärda från vanliga fakta.

Hur förvånas man i dag?

Mycket av vår tids förundran och frågande är relaterat till naturvetenskapen. Men den filosofiska aspekten har också alltjämt stor relevans i detta sammanhang. Forskarna söker ständigt att förfina sin begreppsapparat och sina teorier. Syftet att reducera det okända och göra det tillgängligt är en av de grundläggande dimensionerna i all vetenskaplig verksamhet. En annan dimension är den drivkraft som kommer från förundran och förvåning. Dessa båda dimensioner befinner sig på två olika nivåer. Det är förnuftet som är den verksamma faktorn på en nivå, men det är samma förnuft som entusiasmeras och inriktar sig på sitt mål på en annan nivå. Därför finns inte något motsatsförhållande mellan dessa dimensioner eller nivåer utan de är komplementära.

Den förvåning som är vetenskapens drivkraft finns i två former som ömsesidigt kompletterar, eller i varje fall borde komplettera, varandra. Den ena har vi lärt känna med hjälp av de klassiska författarna när de talar om att förundras och den har sin giltighet även i dag. Den andra formen är förvåningen över vetenskapens egna möjligheter, med andra ord förundran över verklighetens inneboende logiska konstitution, över dess lagbundna komplexa organisation. Denna förundran ligger ofta bakom en persons beslut att ägna sig åt vetenskaplig verksamhet. På ett annat sätt än den förstnämnda förundran framkallas inte den partikulära förundran gång på gång utan den fördjupas under det att forskningen går framåt.

Till expertens särskilda kompetens, till forskarens ”makt” hör inte bara, som Francis Bacon hävdade, makten att styra de utforskade tillstånden i naturen, utan också förmågan att lära sina medmänniskor att förundras över naturens logiska lagbundenhet. En människa kan då till exempel förundras över en blomma eller en fågel. Oavsett intresse kan hon av en forskare få sina ögon öppnade och uppleva en större och vidare förundran som hon inte på egen hand skulle ha förmått nå fram till. Hit hör förundran över livets innersta uppbyggnad, över de biokemiska förloppen som är bärare av liv, över det svåröverskådliga system av gener som beskriver hennes släktes uppkomst och hennes egen utvecklingshistoria som individ. Denna förundran behöver inte förta den ursprungliga och litet naiva känslan utan kan fördjupa och komplettera den.

Men vad beror det då på att vetenskapen numera inte tjänar som läromästare åt denna förundran utan snarare verkar göra att människor blir blaserade, tycker sig veta bättre och finner världen meningslös? Jag ser åtminstone två viktiga orsaker bakom denna utveckling.

Den första orsaken finner jag i det tvetydiga som ligger i att förundra sig och i att beundra som redan de klassiska författarna underströk. Det som väcker förundran befinner sig i en viss närhet till det förskräckande och därmed väcker det fruktan. Om det som man blivit skrämd av avslöjas som något som liknar det som man är förtrogen med blir man ofta glad. Framgår det att det bakom en meteor som man ser eller bakom en människas ängslan över att lida av någon sjukdom finns ett orsakssammanhang som man känner till, så infinner sig något som kan liknas vid en besvärjelse av det otäcka. Varje vattentätt välgrundat bevis, som avslöjar att det rör sig om fenomen som bara skenbart kan tyckas förvånande eller vördnadsvärda eller förvirrande, kan ses som en välgärning, även om besvikelsen i det speciella fallet kan kännas smärtsam. Men därav uppstår lätt misstanken att alla fenomen, av vilket slag de vara må, i grund och botten skulle kunna reduceras till, i banal mening, bara naturligt förklarliga fenomen. Man blandar då ihop detta att förundras – utan vilket det inte kan finnas någon vetenskap – med ett tvångsmässigt sätt att bannlysa allt sådant som döljer sig bakom det som man inte kan se. Detta i sin tur medför risken att ett principiellt misstroende även undergräver det fundamentala förtroende som hör samman med en öppen och fördomsfri hållning hos den varseblivande. Detta leder till ett handikapp som, visserligen på ett paradoxalt sätt, tar bort förmågan att förvånas. För människan vill ju inte bli avlurad denna sin förmåga, eftersom hon är på jakt efter det som förtjänar att bli föremål för hennes förvåning.

En annan och mycket viktigare orsak är att den i och för sig berättigade förundran över vetenskapliga prestationer har trängt undan den ännu viktigare förundran över den inre strukturella rikedomen i de undersökta objekten. I sin tur hänger detta ihop med ett pragmatiskt sätt att bedriva vetenskap som skyler över det ursprungliga idealet med en fri och oberoende teoribildning inom forskningen.

Men hur förhåller det sig då med filosofin? Vad som är filosofi skall inte diskuteras just här. Snarare gäller det att formulera det i det här sammanhanget bestämda sättet att förvånas så att det framgår att frågan måste kallas filosofisk, det vill säga en fråga som inte kan rymmas inom någon enskild specialdisciplin. Ordningen i naturen är exempelvis ett fenomen som vi kan förvånas över liksom också över det sköna och det goda. Vi träffar på sådant som inte omedelbart kan inses, till exempel att det finns ett medvetande, att det som är överhuvudtaget finns till, ja själva varat. Filosofi är att försöka belysa sådana fenomen.

Att belysa fenomen är inte det samma som att förklara dem eller att förstå dem i ett omfattande systematiskt sammanhang. Likväl är varje fenomen inte något isolerat utan en realitet som hänger samman med hela varat. Det är en högre, abstrakt realitet som väcker vår förvåning. Så talar till exempel filosofen Edmund Husserl om det rena medvetandet som ett ”under över alla under”. Man kan också tänka på Martin Heidegger, som kallar det ett ”under över alla under: att varat finns”. Hur skulle man kunna förklara varats realitet så att det kan förstås? Detta att förstå resulterar i sådana fall i en förvåning inför det som inte låter sig förklaras av sig självt, vilket innebär att vi går utöver den avtrubbade förståelse av varat som vi håller oss med till vardags. Ur denna brist på eftertänksamhet, som på sin höjd bara känner förundran inför det extraordinära, väcks vår förundran till liv av vilken obetydlig anledning som helst, till exempel av att en regndroppe faller. Och detta tillstånd av vakenhet varken kan eller vill vi prisge för att få veta något. Endast med hjälp av denna visshet om att varat finns och att det är tillgängligt för vår kunskap och samtidigt ständigt gör oss förundrade, kan också vetenskapen med dess olika specialområden hålla sig kvar på det plan där förundran har ett värde. Annars finns det risk att vetenskapen blir ett slags maskin som producerar kunskap av bara farten och samtidigt neutraliserar meningen med hela vår tillvaro. Så blir fallet om man förbigår stadiet av förvåning och betraktar det som en infantil form av intellektuell verksamhet. Att underordna objektet under subjektet innebär att detta inte själv kan ta emot något mer från objektet och följden blir att själva meningen försvinner.

Ju längre fram man kommer i filosofihistorien, desto tydligare blir det att man lägger allt mindre vikt vid betydelsen av att förundras. Alltmer uppfattas förvåning och förundran som något som passar sig för nybörjarna, inte för dem som sysslat länge med filosofi. Detta beror nog i huvudsak på tendensen att se på förmågan att förundras bara rent funktionellt, som en språngbräda till annan kunskap, som den första, ännu tomma formen av vetande. Vad man då koncentrerar sig på är att utnyttja människans förmåga att förundras och att instrumentalisera den för praktiska ändamål. Man nöjer sig då med att konstatera att den som besitter förmågan att förundras samtidigt är både rik och fattig (på kunskap): fattig nog att vara tvungen att sträva efter kunskap men också rik nog att ha förmågan att uppnå den. Denna syn bottnar i element som vi finner redan i antik och medeltida filosofi och som sedan förstärks under modernitetens tidevarv. Men vad det kommer an på är att återigen upptäcka att vår förmåga att förundras inte bör betraktas bara rent instrumentellt. Att förundras har sitt egenvärde. Vi borde därför acceptera att vår förundran inte blir överflödig och meningslös bara därför att vi intellektuellt har förstått någonting. Bara så länge vi befinner oss kvar i förundrans hållning förblir vi öppna för livet.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Publicerad 2003 i nummer 5