Fotboll och den goda sekulariteten

”Fotboll förbrödrar”, heter det ofta. Och det är sant. Men lika sant är att fotboll också kan underblåsa och nära konflikter. Fotbollsmatcher har i historien lett till såväl vapenvilor som krigsförklaringar.

Oavsett detta kan dock själva fotbollsspelandet utgöra en arena för att reflektera över sekularitet. För oavsett vad fotbollen får för resultat ”utanför planen” återstår som ett faktum om spelet planen: människor från olika kulturer och med olika tro och livsåskådningar som spelar under gemensamma regler.

Under fotbolls-VM har vi åter igen blivit påminda om hur frånvarande religionen är här i Sverige, inte minst den katolska. Korstecken görs flitigt såväl vid ingången till som vid utgången från planen, liksom vid markanta händelser under spelets gång. Korstecknets innebörd kan säkert skifta en hel del från spelare till spelare, från en närmast vidskeplig åtbörd till ett enkelt men djupt överlämnande av allt som sker på planen i Guds – den Treeniges och korsfästes – händer.

För många spelare är alltså religionen berörbart närvarande även på fotbollsplanen. Dock – och här kommer poängen – det finns också en gräns för religionens direkta inflytande i sammanhanget. Ingen spelare kan exempelvis hänvisa till sin religion – eller avsaknad därav – för att i någon mån ”spela efter egna regler”. Hur troende man än är får man inte ta bollen med handen, till exempel. (Sedan får Maradona säga vad han vill…) Och jag kan inte hänvisa till ateism för att slippa drabbas av en straffspark mot det egna laget för något som jag gjort.

Givet spelets grundläggande idé kan man, vidare, gemensamt diskutera vilka spelregler som bäst låter idén med fotbollsspelandet komma till sin rätt. Hur skapar vi ett så bra (roligt, underhållande, …) spel som möjligt, för såväl utövare som publik? Vad är, i detta fall, det gemensamma goda, och hur uppnår vi det? Också i detta fall skulle det vara märkligt att hänvisa till sin egen tro eller livsåskådning. Vi pratar ju, trots allt, om en mänsklig aktivitet, där vi alla – oavsett bakgrund och förförståelse – måste kunna samlas kring en gemensam förståelse av fenomenet, och vissa gemensamma värderingar runt detta.

Detta utesluter ju inte att var och en – enskilda såväl som i grupper – sedan tolkar in fotbollens plats i det stora hela på olika sätt.

Analogin till samhället är, förhoppningsvis, uppenbar. Liksom alla liknelser har den sina begränsningar och sina brister. Trots detta kan förhoppningsvis ändå fotbollen, i dessa VM-tider, hjälpa oss i vårt så angelägna sökande efter den goda sekulariteten, som underlättar samverkan mellan människor med olika livsåskådningar, utan att för den skull förbjuda dem att uttrycka den.

Läs gärna mer om förhållandet mellan fotboll och religion i Fredrik Heidings artikel Religiösa perspektiv på fotbolls-VM, som publicerades i Signum 5 / 2006 förra gången det var fotbolls-VM.

Erik Åkerlund 2010-07-10