Fotbollens religiösa dimensioner

HEIDING, FREDRIK

Umberto Eco anser att fenomenet fotboll är en meningslös neuros som förlorat alla proportioner. För andra har fotbollen nästan blivit ett religionssurrogat. Under fotolls-VM kan det vara av intresse att reflektera över fotbollen och dess väsen.

Fotboll har blivit världens i särklass mest populära idrott, både med avseende på antalet utövare och åskådare. Fotboll är det globala spelet, inte mindre än 204 medlemsländer ingår i det internationella fotbollsförbundet FIFA. I alla världens hörn roar sig pojkar (män) och i tilltagande grad flickor (kvinnor) med att försöka överlista målvakten i motståndarlaget. Det må vara under enkla och lekfulla förhållanden som på Copacabanastranden i Rio de Janeiro, i någon park i Albanien, på någon skolgård i Peking eller i mer allvarliga och prestigefyllda sammanhang som under sommarens VM-slutspel i Sydkorea/Japan. Arenorna drar allt fler åskådare, även i Sverige där publiksiffrorna fördubblats bara under det senaste decenniet (låt vara att publiksnittet var högre på 1950-talet). TV och andra medier har dessutom bidragit till att göra matcherna tillgängliga för en större publik. Otaliga tittare kommer att sitta framför TV-apparaterna söndagen den 30 juni när VM-finalen avgörs i Yokohama i Japan.

Just genom den alltmer omfattande tv-bevakningen och de astronomiska kontrakt som TV-bolagen tecknar har fotbollen blivit en industri. På elitnivå handlar det inte längre om ideell föreningsverksamhet utan om affärer i underhållningsbranschen. Spelarlönerna och övergångssummorna har fått orimliga proportioner. Den franske mittfältaren Zinedine Zidane, för att nämna den hittills största transfern, såldes från italienska Juventus till Real Madrid för obegripliga 700 miljoner kronor! Då skall man veta att Real Madrid året innan hade köpt den portugisiske stjärnan Luis Figo från FC Barcelona för 500 miljoner kronor!

Den som betraktar fotboll rätt och slätt som en idrottsgren, som underhållning eller som en affärsverksamhet förbiser dock dess sociala och i viss mån religiösa karaktär. Fotboll kan givetvis inte betraktas som en religion i strikt eller traditionell mening, eftersom den saknar både en lära, en bärkraftig andlighet och flera andra aspekter som normalt hör till en religion. Men fotbollen har drag av ritualiserad kult och innehåller transcendenta (extatiska) och meningsskapande ingredienser, varför religionssociologer betraktar fenomenet fotboll i termer av världslig helighet (secular sacred). Den franska sociologen Danièle Hervieu-Léger är en av dem. Hon betraktar det postmoderna samhället i boken La Religion pour Mémoire utifrån perspektivet, att erfarenheter av det heliga görs även utanför den traditionella religionens institutionella ram.

Det heliga och det religiösa i det postmoderna samhället

Den tes som Hervieu-Léger driver är att sekulariseringen av det postmoderna samhället visserligen innebär att traditionell religion tappat mark, men att man för den skull inte bör tala om en total avsaknad av religiösa uttrycksformer. Religionen har inte försvunnit, den har snarare bytt skepnad. Vetenskap, konst, musik och idrott är exempel på områden som numera har ett religiöst skimmer över sig. Tron eller övertron på vetenskapen är påtaglig. Musikkulturen förmedlar värderingar och erbjuder en världsbild. Utan musikens penetrerande puls skulle nog livet bli tomt för många. Hervieu-Léger nämner inte New Age-rörelsen explicit, men dess många former skulle utan vidare kunna inordnas i hennes vida religionsbegrepp. Hon talar om en tydlig fragmentering och individualisering av det religiösa. ”Den nya religionen”, menar Hervieu-Léger, ”som förmedlar ädla, humana värden kräver varken någon kyrka, någon rigid ortodoxi eller någon organisation. I egenskap av etiskt ideal lägger den dock en grund för hängiven andakt och offer och skapar ett nytt utrymme för individer att överskrida sina instinkter och sin självupptagenhet” (s. 26, min övers.). Idrottsevenemang är ett forum för denna nya religion, som söker kontakt med det outsägliga. Här görs nämligen erfarenheter av det heliga genom omedelbara, emotionella upplevelser av mening (s. 104).

Det postmoderna samhällets tendens att tänja på gränserna provocerar, även i det här fallet, fram behovet av att reflektera över begreppens betydelse. Hervieu-Léger och flera sociologer med henne skiljer på det ”heliga” och det ”religiösa” och författarinnan återkommer ofta i boken till dessa svårfångade begrepps innehåll och omfång. Hon definierar det ”heliga” som allt det som har med mening, med absoluta värden, med det mystiska och transcendenta att göra (s. 42). I anslutning till den franske sociologen Émile Durkheim (1858–1917) betonar Hervieu-Léger också att det heliga besitter en suggestiv kraft. Det heliga framstår som något överväldigande, större än människan själv och framkallar därför starka känslor (s. 52). Religion, å andra sidan, är enligt Hervieu-Léger en socialiserad och rationaliserad form av det heliga. ”Religiösa uttryck (tro, riter och gemenskapsformer, etcetera) är inte något annat än förmedlade (och begränsade) manifestationer av religiösa erfarenheter som flyter ihop med den emotionella erfarenheten av det heliga” (s. 52). Hervieu-Léger föreslår en inklusiv definition av religion, där traditionell eller institutionell religion blott är en av många tänkbara former av tro (ways of believing) (s. 75, 101). Dessa generösa definitioner tillåter sociologen att upptäcka det ”heliga” och det ”religiösa” i miljöer som normalt sett anses vara helt profana.

Långt ifrån alla betraktar dock intresset för fotboll som något meningsfullt, än mindre religiöst. Till de kritiska rösterna kan författaren och semiotikprofessorn Umberto Eco räknas. Eco anser att fotboll i princip är meningslöst till sin natur. Fenomenet fotboll är enligt hans psykologiskt färgade tolkning en neuros som förlorat alla proportioner. Han dömer dessutom ut idrottssnack som verklighetsfrämmande nonsens. Om man därtill lägger alla glåpord, våldsamheter, obsceniteter och rasistiska uttryck som förekommer i fotbollssammanhang, framstår ett religiöst perspektiv på fenomenet som alldeles uppåt väggarna. Det ligger, detta till trots, en hel del i Hervieu-Légers ansats, vare sig man ansluter sig till hennes religionsbegrepp eller föredrar att skilja mellan religion och pseudoreligion.

Bortom liv och död

För somliga är fotboll en passion som spränger alla gränser. Liverpool-tränaren Bill Shankly citerades i den engelska tidningen The Sunday Times (4 oktober 1981): ”Some people think that football is a matter of life and death. I can assure them it is much more serious than that.” Fotbollen är med andra ord inte en kamp på liv och död – den är viktigare än så. Bill Shanklys omdöme har visserligen en humoristisk underton men kan inte viftas bort som ett överdrivet skämt. Att fotboll är huvudsaken för en del visar nämligen det faktum att klubbmärken förvisso används som symbol i dödsannonser som ett alternativ till kors, blommor eller svalor etcetera.

Författaren och musikkritikern Nick Hornby beskriver humoristiskt och självironiskt i boken Fever Pitch sin hängivenhet för Londonlaget Arsenal. Hornby försöker få perspektiv på sitt förhållande till fotboll som han själv klassificerar mer som besatthet än som ett fritidsintresse. Hornby tillbakavisar tanken att det bara skulle röra sig om underhållning: ”Fotboll är ett alternativt universum, lika allvarligt och stressigt som ett arbete, med samma bekymmer och förhoppningar, besvikelser och tillfälliga glädjeämnen” (s. 127). Fanatikerns villkor är att pendla mellan hopp och förtvivlan i drömmen om mästerskapet. Hornby beskriver denna dröm i termer av tro: ”Efter si så där tio år av väntan, blir mästerskapet något man antingen tror på eller inte, som Gud” (s. 218). Fotboll, som verkar vara så trivialt och världsligt, kan alltså utvecklas till en livshållning med religiösa inslag.

Arenan som ett modernt tempel

Kopplingen mellan idrott och religion är inte ny. Vi behöver bara gå till det antika Grekland och dess olympiska spel. Dessa hölls på kult- och festplatsen Olympia till guden Zeus’ ära. Prisutdelningen ägde för övrigt rum i självaste Zeustemplet. Om man betraktar saken med reli-gionssociologens glasögon ter sig fotbollsarenan som ett modernt tempel, i vilket det världsligt heliga manifesteras och vördas. Åskådarna vallfärdar till arenan för att dyrka sina hjältar. Hängivenheten är inte att ta miste på, ty anhängarna älskar sitt lag. När det gäller klubbarnas supporterskaror är det värt att notera att namnen på några av dem hämtats från den religiösa sfären. Så kallar sig IFK Göteborgs supportrar för Änglarna och Djurgårdens för Blue Saints, de senare förmodligen inspirerade av Southamptons The Saints. Ritualen kring en match har i själva verket likheter med en gudstjänst. Psalmer och hymner har sin motsvarighet i hejaramsor. Vidare används ibland fyrverkeripjäser och rökbomber som skapar en atmosfär jämförbar med den vid en liturgi med rökelse. Det finns faktiskt ett moment av försakelse också i det moderna templet. I idrottsjargong talar man om spelare, som satsar extra hårt i närkamperna, att han eller hon offrar sig.

Ett av dessa moderna tempel – Söderstadion i Stockholm – skildras av frilansjournalisten Lars Nylin i boken Grönt + vitt = guld. För att understryka arenans heliga karaktär och avgörande betydelse för lagets anhängare gör han en analogi med Meckas ställning inom islam: ”Hammarbyfansens eget Mecka fick dagens utseende 1966” (s. 135). Nylin bävar inför tanken att den heliga arenan skulle rivas: ”1986 talades det om att riva och schakta bort Söderstadion. Jag minns ännu vilken osannolik smädelse blotta idén var, även för en neutral betraktare. Söderstadion var helig mark. En kulturminnesmärkning var ett långt bättre förslag” (s. 141). Att det vilar något heligt över denna arena (liksom andra för den delen) fick vi ett prov på den 21 oktober i fjol när Hammarby blev klara som svenska mästare. Supportrarna stormade planen efter slutsignalen och många tog grästuvor från planen med sig hem. Det ofattbara och mystiska kräver sina konkreta symboler! Samma kväll pryddes legenden Lennart ”Nacka” Skoglunds staty på Katarina Bangata med ljus och diverse färgglada dekorationer. Kanske turades man om att hålla andakt under natthimlen. I undantagsfall samlas människor även för att uttrycka sin sorg i det moderna templet. Hervieu-Léger tolkar den minnesgudstjänst som hölls i Liverpool för de 95 åskådare som omkom vid katastrofen i Hillesboroughstadion i Sheffield år 1989. Gudstjänsten hölls i Liverpools arena Anfield Road, som i bokstavlig mening förvandlades till en katedral. ”Fotbollsklubbens fana fungerade som altarduk och ’You’ll never walk alone’, sången som förknippas med klubben, tjänade som hymn” (s. 105).

Hänvisningar till ”Gud” inom fotboll

Till skillnad från idrotten i det antika Grekland saknar den moderna fotbollen en med Zeus jämförbar gud, som spelet kan tillägnas. Ordet ”gud” används emellertid inte så sällan i fotbollens värld. Världens genom tiderna bäste spelare, Pelé, bidrog till att Brasilien blev världsmästare tre gånger (1958, 1962, 1970). Dagen efter det att Brasilien besegrat Italien i VM-finalen i Mexiko 1970 hade The Sunday Times följande rubrik: How do you spell Pelé? G-O-D. Därmed ville tidningen förmodligen ha sagt att Pelé var allsmäktig på planen, bollen lydde hans fötter. Såsom Gud är upphöjd över allt skapat, var Pelé enastående – den störste, överlägsen alla andra.

Likaså höjs Turinlaget Juventus’ anfallare Alessandro Del Piero till skyarna på en till honom dedicerad hemsida. Rubriken lyder: Del Piero is God. Spelaren, hjälten, ikläds här rollen av att vara Gud själv. Denna persondyrkan för tanken till det romerska rikets kejsarkult. Listan kan förlängas med den tyske mittbacken Jürgen Kohler som av Borussia Dortmunds anhängare hyllas med tillropet Jürgen Kohler, Fussball-Gott. Svensk fotboll är inte heller utan gudar. När AIK:s libero Sven ”Dala” Dahlkvist var som bäst jämförde lagets supportrar honom med ingen mindre än Jesus (Mark 6:45–52) genom ramsan Svenne Dahlkvist går på vatten.

Det händer även att tränaren förhärligas. Ett exempel på detta förekom i den engelska tidningen Sunday People dagen efter Englands häpnadsväckande 5-1-seger över Tyskland i VM-kvalet på Olympiastadion i München. Sportjournalisten var så måttlöst belåten med resultatet och med Englands svenske förbundskapten Sven-Göran Eriksson att han lyriskt utbrast: ”This morning, make no mistake about it, God is an Englishman. He just speaks with a Swedish accent.” Nu var väl detta omdöme knappast någon teologisk utsaga med anspråk på sanningen om Guds väsen utan mest ett uttryck för hybris och nationell stolthet. Trots det vittnar uttalandet om en mer eller mindre djupt förankrad övertygelse om att någon överjordisk kraft påverkar spelet.

Tur och skicklighet brukar vanligtvis anges som förklaring till spelets utgång. Men då och då, kanske framförallt i medgång, hänvisas det alltså till högre makter. ”Gud” förekommer även i än mer bisarra och tvivelaktiga sammanhang, som när Argentinas Diego Maradona (otillåtet) boxade in bollen förbi Englands målvakt Peter Shilton i kvartsfinalen under VM i Mexiko år 1986. Maradona ville få det till att ”Guds hand” inverkat i spelet, något som få var beredda att hålla med om. Nu skall man väl ta dessa referenser till ”Gud” med en nypa salt. Det är knappast den treenige kristne Guden som avses. Behovet av att ta till religiösa termer på detta sätt är dock anmärkningsvärt.

Fotboll från ett kristet perspektiv

Skillnaderna mellan kristendom (och andra världsreligioner) och den typ av religion som fotbollen bekänner sig till är uppenbara och avsevärda. Jag berör här blott några aspekter. Det heliga i fotbollssammanhang tycks vara en kraft som skapar mening, isolerad från vardagen. Kristendomen går liksom åt andra hållet och strävar efter att se meningen med verklighetens alla fasetter. Till skillnad från idrottskulturen är den kristna tron dessutom inriktad på något som aldrig förgår. Aposteln Paulus tydliggjorde kristendomens oförgängliga väsen just genom att jämföra den med idrotten: ”Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar” (1 Kor 9:24).

Medan kristendomens särdrag är att värna om de svaga och utsatta har fotbollskulturen (och idrotten generellt) svårt att umgås med svaghet. Bristfälliga insatser, svaghet och nederlag tillåts inte utan beskrivs i termer av ”fiasko”, ”skandal”, ”svek” eller ”katastrof”. Seger är det enda som räknas. Hjältarna glorifieras och det heliga identifieras med mästerskapet. Kristendomen ger ett svar på lidandets problem, något som fotbollskulturen inte alls befattar sig med. Det handlar istället, i allt väsentligt, om framgångsteologi. Den gudsbild som tecknas har framförallt överlägsna drag, ”gud” förknippas med succé. En iögonenfallande kontrast är att kristendomen tillber Gud som blivit människa, me-dan fotbollskulturen förvandlar framgångsrika spelare och tränare till gudar. En parallell kan dras till den av den grekiske filosofen Euhemeros (ca 300 f. Kr.) förfäktade uppfattningen att gudarna ursprungligen varit människor och efter sin död blivit föremål för gudomlig dyrkan (euhemerism).

Dessa skillnader hindrar inte den katolska kyrkan från att ha en åtminstone delvis positiv attityd till fotboll (och idrott i allmänhet). Dokumentet Gaudium et spes från Andra Vatikankonciliet, som tar upp kyrkans roll i och inställning till det moderna samhället, berör även idrotten. ”Fysiska övningar och sport bidrar till bevarandet av psykisk jämvikt, både individuellt och kollektivt, och till upprättandet av broderliga förbindelser mellan människor av alla slags levnadsvillkor, nationer och raser. Därför bör de kristna tillsammans delta i sin tids kulturella aktiviteter, i avsikt att dessa skall bli genomsyrade av en mänsklig och kristen anda” (GS 61). Påven Johannes Paulus II uttryckte liknande tankar för en tid sedan vid en audiens för FIFA:s representanter. I sitt tal bekräftar påven att fotbollen har en uppfostrande roll i samhället, eftersom den – under gynnsamma omständigheter – främjar värden som vänskap och laganda samt erbjuder ett forum för sund kamp utan konflikter. Påven framhäver dessutom att fotbollen är ett utmärkt medium för att främja solidaritet människor emellan, eftersom människor från alla samhällsgrupper och nationer är involverade.

På det etiska planet kan fotboll således främja värden som ligger i linje med kristen uppfattning. När det gäller fotbollens religiösa dimensioner däremot, avviker dessa utan tvekan rejält från kristen tro. Det intressanta med exemplet fotboll som modern religiös kultur är dock att den manifesterar en längtan efter mening, vittnar om ett behov av kult och ritual samt belyser att vi alla behöver något att tro på. Mot denna bakgrund torde kristendomens uppgift vara att berätta och vittna om en Gud som stärker oss i vår svaghet och sätter färg på den grå vardagen.

Artikelförfattaren är jesuit och f.d. fotbollsspelare i Hammarbys juniorlag.

Källor

Richard Appignanesi, Umberto Eco and Football, Icon Books UK, Cambridge 2001.

Danièle Hervieu-Léger, Religion as a Chain of Memory, Polity Press, Cambridge 2000 (franskt original: La Religion pour Mémoire, 1993).

Nick Hornby, Fever Pitch, Penguin books, London, 1992.

Lars Nylin m.fl., Grönt + vitt = guld, Koala Press 007, Köpenhamn 2001.

James Walvin, The Peoples Game – The History of Football Revisited, Mainstream Publishing, Edinburgh, 1994.

James Walvin, The Only Game – Football in Our Times, Longman, Edinburgh, 2001.

Flera artiklar i The Month, ’Good Sports’, september/oktober 1996.

www.angelfire.com/wa/DelPieroIsGod

www.fifa.com

www.svenskfotboll.se

www.vatican.va: Discurso de su Santidad Juan Paplo II a los miembros de la Federación Internacional de Fútbol Asociación (FIFA), 11 december 2000.

Publicerad 2002 i nummer 5