Framställningen av katolsk lära och praxis i våra historiska läroböcker

Av Edvin Sandqvist

Framställningen av katolsk lära och praxis i våra historiska läroböcker. Ett offentligt inlägg av Hans Högvördighet biskop Bitter

Albert Bitter: Inlaga till Kungl: Skolöverstyrelsen angående oriktiga påståenden om katolsk lära och praxis i vid svenska statsskolor använda historiska läroböcker. Stockholm 1921. Credos Förlag. 25 sid. 50 öre.

Den rent av revolutionära innebörd, Kungl. Maj:ts kungörelse angående undervisningsplan för rikets folkskolor den 31 okt. 1919 visade sig hava särskilt beträffande kristendomsundervisningen, gav mig anledning att förra året i en artikel i Credo upptaga densamma till närmare skärskådande och påvisa dess ofrånkomliga beklämmande konsekvenser vad beträffar nyssnämnda undervisning. Därvid förnekades ingalunda, att ljuspunkter voro tillfinnandes i denna nya undervisningsplan, och jag skrev på tal därom bl. a.: ”Sammanställes detta (lärarens förpliktande till objektivitet) dels med att vid undervisningen – som tidigare nämnts – inga sårande angrepp på andras åskådning få förekomma, dels med vad som i annat sammanhang i undervisningsplanen nämnes om det som bör vara historiens rättesnöre, kan jag icke finna annat än att vi hava att emotse en fullständig revision av den nu gängse metoden att framställa vår Kyrkas lära och historia.” Anledningen till att jag ånyo velat fästa uppmärksamheten på denna kungliga förordning är den, att ovannämnda inlaga av Biskop Bitter till Kungl. Skolöverstyrelsen efter allt att döma bygger på den nya undervisningsplanens löften dels om större objektivitet än vad hittills varit fallet vid kristendoms- och historieundervisningen, dels – i konsekvens därmed – om ett sorgfälligt undvikande av sårande angrepp på andras åskådning.

I sanningens och rättvisans namn säger sig Hans Högvördighet vilja göra detta inlägg för ernående av större objektivitet vid behandlingen av katolsk lära och praxis i våra historiska läroböcker. Alla de falska och oriktiga påståenden om katolska Kyrkans tros- och sedelära, varpå vår historiska skollitteratur är så rik (som underlag hava fått tjäna Odhners, Lundins, Grimbergs, Gummerus-Rosenquist-Johanssons, Pallin-Boëthius framställningar) refereras och bemötas; särskilt ingående är utredningen beträffande Jungfru Marias och helgonens vördande, avlats- och syndaförlåtelsebegreppen samt jesuiterordens moralsystem. Med skärpa framhålles i inlagans senare del det för skolan och staten ovärdiga i att genom ogrundade, sanningslösa beskyllningar och vilseledande uppgifter, intagna i av vederbörande myndigheter godkända läroböcker, mot det äldsta och största kristna kyrkosamfundet driva en upphetsande agitation, som med samma intensitet möter generation efter generation. Skrivelsen utmynnar i en vördsam anhållan, att Kungl. Skolöverstyrelsen omedelbart ville tillsätta en granskningsnämnd, bestående av opartiska, sakkunniga och pedagogiskt erfarna domare för undersökning och eventuellt undanröjande av ovannämnda missförhållanden.

Säkerligen skall det visa sig, att den biskopliga inlagan – i all sin stränga saklighet – kommer att träffa en kännbar punkt hos våra protestantiska landsmän. Denna skrift vänder sig innerst mot en historieskrivning, vars anor kunna ledas upp till Peder Swarts och Erich Tegels mindre välkända, tendentiösa krönikor och som efter dem vunnit hävd och ostört fått verka opinionsbildande. Det är icke blott för gemene man den århundrade efter århundrade undanhållit den historiska sanningen om katolicismen och därigenom alstrat den kompakta mängd av fördomar mot katolska Kyrkan, vilkas verkningar vi dagligdags få bevittna, utan den har i hög grad visat sin opinionsbildande makt också bland vårt lands mest högtstående och bildade personligheter. Jag vill i detta sammanhang blott erinra om Tegnérs, Malmströms och Snoilskys högst förvända uppfattning om katolicismens väsen och uttrycksformer samt deras därav föranledda offentliga ställningstagande.

Det är om objektivitet och rättvisa Biskop Bitter i sin inlaga anhåller beträffande våra läroböckers behandling av spörsmål, som beröra katolska Kyrkan. Sanningens vänner inom alla läger måste erkänna detta önskemåls självfallna berättigande. Och äro de nya signaler, som givits i 1919 års undervisningsplan menade att vara något mer än blott och bart programpunkter, kan det icke anses vara förmätet att våga hysa stark förhoppning om effektiv rättelse i avseende på ovanberörda förhållanden.