Från Credos torn

Efter en kulen och disig januari ha vi hugsvalats av några vackra och klara februaridagar. Badande i solens ljus ligga staden och världen framför Credos Torn. Och innanför dess fasta murar härskar en glad och frisk förvårsstämning mitt i fastetidens allvar. Ty vaktmanskapet där älskar ingenting så mycket som ljus och klarhet.

Ett klargörande ord till den förvirrade samtiden var Hans Högvördighet Biskopens Herdebrev för fastan 1921. I livfulla, kraftiga drag tecknas här en bild av Kristi Kyrka som den gode Herden, som för sin hjord på gott bete och outtröttligen söker rädda de vilsegångna fåren. Särskilt framhåller detta ”herdebrev i dubbel måtto” den oerhörda betydelse, som Kyrkans ofelbara läroämbete har särskilt för vår tid, som ”står mitt uppe i villfarelsernas kamp mot sanningen”, då ropen från alla sidor skalla: ”Kyrkan måste reformera och ändra sina gamla dogmer! Hon måste försona sig med den moderna tidsandan, ombildas efter det andliga nutidslägets krav!” ”Oss kan allt detta ropande icke förvilla. Ty vi veta: En annan grund kan ingen lägga än den som är Kristus Jesus (1 Kor. 3:12) och den som Kristi heliga händer själva hava lagt.” Denna högaktuella, biskopliga skrivelse har också väckt uppmärksamhet i vida kretsar. Hans Högvördighet har också blivit intervjuerad av en huvudstadstidning och därvid lämnat en upplysande förklaring av Påvens varning för Young Mens’Christian Association (K. F. U. M.), som på ett löjligt sätt missförståtts av en känd Stockholmsauktoritet på området. Detta vår Biskops uttalande citeras med en viss belåtenhet av Göteborgs Stiftstidning, som nog för sin del inte skulle ha något emot att exkommunicera hela K. F. U. M.

Stockholms Dagblad kunde man för någon tid sedan studera en polemik, som i mer än ett avseende verkade starkt tidstypisk. En för sin extrema läggning känd kyrkoherde i huvudstaden utgöt sig först i en klagande artikel över det katolska Polens förtryck av sina protestantiska undersåtar. I en kort och koncis svarsinlaga påvisade den i hithörande frågor synnerligen väl initierade friherrinnan Josefa Armfelt med klara data och fakta, hur det i själva verket förhåller sig med den religiösa toleransen i polska republiken. Härpå följde ett enkelt och förvirrat svar av den politiserande kyrkoherden och så – en djup tystnad. En kulturbild från 1921 års Sverige. Först när man grundligt betraktat dylika provbitar av det andliga nutidsläget i vårt land, kan man småningom förstå möjligheten av det vildsint futuristiska porträttet av Credo som Reaktionens Härold, vilket återfinnes i Svenska Dagbladet för den 15 och 16 februari.

Den tänkande allmänheten börjar nu också alltmer att irriteras av våra modernistiska teologers grundläggande oklarhet. Särskilt har på sistone den kvicke och träffsäkre redaktör Torsten Fogelkvist dragit i härnad mot vad han kallar för modern teologikofilosofi (se Dagens Nyheter för den 4 och 7 februari). Tydlig och oemotsägligt påvisar han här i några korta tidningsuppsatser av en svensk modernist icke mindre än tre olika, varandra fullkomligt uteslutande och motsägande meningar om samma fråga. Vid ett föregående tillfälle upptäckte samme klarsynte iakttagare i den nyteologiska programboken ”Det andliga nutidsläget och kyrkan” hela fem (5) inbördes oförenliga teologiska system. Men nu får ingen tro, att dylik kritik oroar modernisterna. Tvärtom! De tycka att det är filosofiskt fint med en viss frigjord förvirring. Dunst och dunkelhet är för dem djupsinne. I oklarheten finna de hela sin originalitet och sitt existensberättigande, som teologikofilosofisk skola. Att påvisa deras brist på logik, på tankereda torde snarast av dem uppfattas som en fin artighet.

Den 16 februari 1921 kunde Johannes Jörgensen fira 25-årsdagen av sin konversion till den katolska tron, till klarhetens Kyrka. I en av djup och skarp förståelse präglad artikel (Nordisk Ugeblad, nr 7 för detta år) påvisar arkivarie Fritz Jürgensen West den store skaldens betydelse för Nordens katoliker. Också Credo sänder från det dimhöljda Österhavets stränder en tacksam lyckönskan till den frejdade jubilaren, vars insats i den katolska aktionen i vår tids Skandinavien först framtiden helt skall kunna fatta och skatta.

Också Danmark har sina modernister fastän få och föga populära. I Ryslinge på Fyn har en Pastor Rördam offentligen förklarat, att han icke tror på Jesu underverk. Särskilt inom de grundtvigianska kretsarna, som denne moderne ande tillhör, har hans uppträdande som reformator av trosläran väckt mycken förbittring. Men vad hjälper all konservativ förbittring i den moderna protestantismens radikala förvirring?

På sin väg till Vatikanen besökte konung Kristian X med hela sin svit den gamla kyrkan Sancta Maria in Transpontin och nedlade på det där befintliga altaret för den helige Knut en praktfull krans av lager och friska blommor med band i de danska färgerna.

I den nordiska tidskriften Retsstaten (15 november 1920) påpekar en protestantisk auktoritet, att de romerska katolikerna ha en viss egendomsrätt till de härliga gamla kyrkor, som våra fromma katolska fäder en gång ha byggt. När kyrkan skiljes från staten vore det därför icke mer än rättvist, om Nordens katoliker återfingo åtminstone några av de helgedomar, som fråntagits dem. Så talar en verklig rättslärd.

Den 2 februari avled kardinal Ferrari, den för sin outtröttliga energi och sin mångsidiga bildning frejdade ärkebiskopen av Milano, efter en längre tids svårt lidande. Kardinalkollegiet har nu smält samman till blott 57 medlemmar, av vilka 29 äro icke-italienare. Egentligen skulle vi räka 70 kardinaler, men några vakanser finnas ständigt.

Ravenna förbereder man sig som bäst för 700-årsminnet av Dantes död, som skall firas där med stora högtidligheter den 14 september detta år. Också dominikanerna och fransiskanerna fira i år sina 700-årsjubiléer. Med hänsyn till alla dessa fester har årets eucharistiska kongress uppskjutits till 1922, då den skall hållas i själva Rom.

Bayerska benediktinermunkar från klostret Sankt Ottilien ha i dagarna sänts till Korea, där de erhållit ett nytt, förhoppningsfyllt fält för sin apostoliska verksamhet.

De franska premonstratenserna ha nu av staten återfått sina tre gamla ärevördiga kloster, som fråntogs dem under kulturkampens mörka tid. Den 26 januari märktes bland gästerna vid presidentens officiella mottagning i Elysépalatset även – Mgr Dubois, den nye kardinalärkebiskopen av Paris, åtföljd av sin hjälpbiskop, Mgr. Roland-Gosselin. Det var första gången sedan 1905, som någon kyrkans man fått inbjudan till en dylik högtidlighet hos de numera så välvilliga franska statsmakterna. På de katolska bondeföreningarnas sista kongress i Paris uppmanade den populära general de Castelnau de närvarande att återvända till de fromma och enkla seder, som adlade forna tiders franska bondestånd. Biskoparna i kyrkoprovinsen Besançon ha i en gemensam skrivelse riktat sig mot de moderna danserna ”Onestep”, ”Foxtrot” och liknande plastiska ohyggligheter, som de på det strängaste förbjuda.

Under loppet av år 1920 har den siffra, som anger antalet klosterliga samfund i Tyskland, stigit från 6,066 till 6,112. Ensamt jesuiterna ha efter religionsfrihetens införande i reformationens moderland därstädes slagit sig ned på 12 olika platser. För närvarande finnes nära 70,000 munkar och nunnor i Tyskland. I en gemensam inlaga till riksregeringen (daterad den 20 nov. 1920) ha de tyska biskoparna allvarligt varnat för varje försök från statens sida att strypa de konfessionella skolorna. Ty ”därigenom skulle vårt fosterland bliva ännu mera splittrat och bragt närmare avgrundens rand”. Ett kraftigt och klargörande ord, som säkert ej förfelat sitt intryck.

Under de sista två åren ha icke mindre än 25 stora Jesu Hjärta Statyer uppställts på offentliga platser i Holland. Mgr. Driepen, som förra sommaren besökte Norden som apostolisk visitator, blev den 9 februari av Hans Helighet Påven mottagen i privataudiens. (Se Sankt Olav nr 7).

England med Wales finnas enligt senaste statistiken 1,915,475 katoliker. Under år 1920 övergingo 10,529 protestanter till den katolska Kyrkan. Skottland, fordom så antipapistiskt, räknar nu 603,094 romersk katolska undersåtar.

Abboten av det stora benediktinerklostret Pannonhalma har inbjudit de ungerska riksdagsmännentill en särskild reträtt i sitt ärevördiga kloster.

Enligt de sista statistiska uppgifterna skulle katolikernas antal i Amerikas Förenta Stater utgöra 17,135,533. Trots den ringa invandringen från de katolsk-romanska länderna uppvisa katolikerna en tillväxt av 186,229 under 1920. Av dessa ha 23,635 personer övergått från andra trossamfund.

Professorn i romansk philologi vid universitetet i Harburg, Curtius, son till konsistorialpresidenten i Strassburg och bekant genom sina pacifistiska skrifter och strävanden, har återvänt till den katolska moderkyrkan.

En ännu mer uppmärksammad konversion har ägt rum i Sachsen i det den protestantiske kyrkoherden i Stadt Bad Lausigk d:r Albani funnit vägen till den katolska Kyrkan. D:r Albani tillhörde innan han den 15 nov. 1920 frivilligt nedlade sitt ämbete inom ett samfund som i sin förvirring omöjligt kunde skänka hans sökande hjärta ro, de förande kretsarna inom den ännu rätt unga högkyrkliga rörelsen i den protestantiska tyska kyrkan. Som luthersk själasörjare i det katolska Steiermark och Kärnten lärde han känna den katolska Kyrkan och högakta hennes seder och bruk tills han slutligen kom att omfatta sanningen utan att avskräckas av de offer han måste bringa för sin övertygelse. Den högkyrkliga lutherska rörelsen i Tyskland tycks mer och mer närma sig moderkyrkan.

Vid öppnandet av seminariet för moderna språk i Oxford betonade prorektorn Sir Warren vikten av kunskap i moderna språk vid banandet av väg till försoning mellan den romerska, engelska och orthodoxa kyrkan.

Ledaren av den vänstra liberala flygeln av den protestantiska riktningen inom den anglikanska kyrkan d:r Inge, kanonikus vid anglikanska S:t Pauls katedralen i London förklarar i Daily Telegraph att den katolska riktningen i England för närvarande står i zenith. Den evangeliska och den liberala gruppen inom anglikanismen måste livligt beklaga att de voro skilda, då endast enighet mellan de olika riktningarna kunde rädda den anglikanska kyrkan gent över Roms tilltagande makt.

I företalet till en väldig katalog över världslitteraturen, som de ryska bolsjevikerna hålla på att utgiva, skriver Maxim Gorki: ”Födda i mysteriet äro vi dömda till att slutligen uppslukas av intets mysterium. Med vår planet slungas vi omkring i den ofattbara rymd, som vi kalla världen, men om vilken vi ej kunna bilda oss något enda säkert begrepp och i vilken vår ensamhet är av en fulländad och oförliknelig ironi.” Och på detta den bisarraste och svartaste pessimismens credo skall så ”broderskapets” och ”det fria arbetets” lyckorike grundas! Men så går vägen för dem som mer älska förvirring och dunkel än sanningens stränga klarhet.