Från Credos torn

Sommaren grönskar och blomstrar redan med full prakt i den gamla trädgården bakom Credos Torn. De stora syrénerna dofta. Himlen är ständigt blå. Solen strålar. Till och med den skumma natten upplyses emellanåt av praktfulla fyrverkerier. Allt detta är ju endast naturligt. Inne i tornet drömmer man ju ständigt om sol och grönska, nytt liv och tidig vår.

Om högsommaren – både i klimatisk och andlig bemärkelse – påmindes Credos läsare genom pater Meyers entusiastiska artikel: På pilgrimsfärd i förra numret. Den vallfärd till Haraldsted som däri beskrives, kommer i år att äga rum söndagen den 26 juni. Säkert kunna många svenskar (särskilt skånska) katoliker icke motstå lockelsen att uppfriska sitt inre genom att deltaga i denna pilgrimsfärd.

Ugebladets redaktör sedan omkring tio år, cand. mag. Niels Hansen, har genom en i sista numret av denna tidning (N:r 21) offentliggjord skrivelse definitivt dragit sig tillbaka från sin svåra och ansvarsfulla post. Den beklagliga orsaken härtill är hans förflyttning från Köpenhamn. I en synnerligen hjärtlig och berömmande skrivelse i anslutning till avsägelsen uttalar Danmarks vördade Biskop Johannes von Euch sin tacksamhet för redaktör Niels Hansens arbete i den katolska aktionens tjänst, och meddelar ytterligare, att han till dennes efterträdare utnämnt den unge kaplanen vid Rosenkranskirken Bernhard Jensen. Credo tillåter sig att sända den nye redaktören, som liksom sin företrädare är en varm vän av det skandinaviska samarbetet, en broderlig lyckönskan.

Förutom de nordiske katolska tidningarna har Credo nu också fått en ny vän i den holländska apologetiska tidskriften Het Schild (Skölden), som i tvenne av cistersienserpatern Andreas Metz författade artiklar (1 april och 1 maj 1921) med värme och hänförelse talar om sista tidens katolska livsrörelser i Norden, även de, som ännu stannat kvar inom statskyrkans råmärken.

Säkert torde det komma att intressera vida kretsar också utanför vår Kyrka att läsa, vad den i nordisk nutidskultur så initierade madame de Quirielle (Jaques de Coussange) i detta nummer av vår tidskrift skriver om svenska statskyrkan, sedd utifrån Europa. Förefaller det ej, som om detta kyrkosamfund för närvarande höll på att söka sig en ny plattform, då den gamla visat sig ohållbar. Därför haltar det liksom på båda sidor, bejakar och förnekar på samma gång. Vid ett studium av den mest läsvärda av de statskyrkliga tidningarna: Församlingsbladet – Evangeliskt veckoblad kan man finna intressanta belägg härpå. I samma nummer (den 5 maj 1921) skriver t.ex. å ena sidan pastor Gunnar Herrlin i Malmö sakrikt och vackert om ”Napoleon och kristendomen” och kaplanen Samuel Gabrielsson i Elfdalen strider med sedvanlig iver och klarhet för ”Värdiga kyrkoskrudar” nästan som en katolsk författare skulle behandlat detta ämne, å andra sidan förekomma ”Bön på reformationsdagen” av Luther, ”Olaus Petris reformationspsalm” och ”Tankar inför reformationsdagen” med de oundvikliga polemiska praktblomstren: ”Den katolska kyrkans inskjutna mellanlänkar skilja själen från det direkta gudsumgänget”, ”Katolicismen låter själen undvika denna personliga ställning inför den levande Guden” o.s.v. Ja, stackars katoliker; det är allt bra synd om oss!

I en encyklika, som Hans Helighet Påven med anledning av det stundande sexhundraårsminnet av Dantes död utsänt till alla professorer och elever vid de katolska universiteten, heter det bland annat: ”Dante, den store kristne skalden, är ett levande bevis att religionen icke kväver utan stärker det stora snillet.”

Prästerskapet i Köln har offentliggjort en kraftig protest mot myndigheternas beslut att i den gamla ärevördiga staden upprätta religionslösa skolor. Denna förklarar rent ut: ”Den atheistiska skolan är en olycka för barnet, som den bortvänder från dess övernaturliga bestämmelse. Den är en olycka för familjen ty den fördärvar all barnslig vördnad, hängivenhet och offervillighet. Den är en olycka för staten, ty den borttager grundvalen för all rättfärdighet och auktoritet.” Så klart uttalar man sig i utlandet, medan man här i landet snällt och stillatigande åser, hur skolan lömskt och långsamt berövas sin kristna karaktär.

Basel har vid folkomröstningen befolkningen med 6000 rösters majoritet bestämt sig för den kristna skolan.

Ständigt nya sorgebudskap för vår heliga Kyrka komma från den nybildade Tjeckoslovakiska republiken, för närvarande väl det enda land på jorden, där en reguljär kyrkoförföljelse rasar. Detaljer ur denna nya kulturkamp verka blott nedstämmande och pinsamt. Enligt tidskriften ”Cech” ha redan över 100 kyrkor med våld frånryckts katolikerna. Ibland tar sig de radikalas hat mot allt vad som påminner om kristen tro rent löjliga uttryck. Sålunda har doktor Alice Masaryk, ordförande för Röda Korset i Tjeckoslovakien och dotter till republikens president, ingått till denna förenings central i Génève med bön om att få kalla Röda Korset i sin faders rike för Röda Kalken!

Tysklands katoliker ha förlorat tvenne allmänt avhållna överherdar, biskop Kirstein av Mainz, som den 15 april avled i sin stiftsstad, och doktor Benzler, förut biskop av Metz, som den 20 april i det berömda benediktinerklostret Maria-Laach ingick i den eviga vilan. Också franska tidningar tala med den största beundran och vördnad om den avlidne Metzerbiskopen. Så skriver Les Nouvelles Religieuses i sitt nummer för den 15 maj. ”Han var biskop framför allt.”

England har hjälpbiskopen i Birmingham, Mac Intyre av Rom blivit utnämnd till ärkebiskop av denna stad. Biskop Keating av Northampton har samtidigt blivit utnämnd till ärkebiskop av Liverpool (enligt The Tablet, 7 maj 1921 s. 587). Samtliga engelska ärkebiskopar och biskopar inbjuda i en gemensam skrivelse till en stor biblisk kongress, som den 17–18 juli detta år skall hållas i Cambridge. Bland annat kommer den berömde bibelkännaren och engelske kardinalen Gasquet att tala vid denna.

”Die katholischen Missionen” hälsar (Heft 8, 1920 1921) de båda nyutnämnda tyska kardinalerna ärkebiskop Schulte av Köln och ärkebiskop von Faulhauber av München som stora missionsvänner, vilka sedan gammalt varmt intresserat sig för Kyrkans missionsarbete. I samma nummer finnes en intressant skildring av den märkliga marianska kongress för hela Indien, som hölls i Madras den 4-6 januari 1921. Denna tycks ha bjudit på ett rikt program, festtal, föredrag, ingående diskussioner över praktiska frågor, men samtidigt – på äkta orientaliskt manér – brokiga festtåg i prakt och glans och till slut ett storartat fyrverkeri.

Från Rom skriver en resande, att våra Birgitta-systrar och deras kloster nyligen haft äran att mottaga ett besök, som alldeles särskilt glatt systrarna. En dag kom grevinnan Maria Bernadotte för att bese den lilla svenska stiftelsen i den eviga staden. Hon mottogs på det hjärtligaste av Moder Elisabeth och ombads att inbjuda sina föräldrar att under deras Romvistelse besöka det svenska klostret, en inbjudan som det furstliga paret gärna antog. En vacker dag begåvo prinsen och prinsessan Bernadotte sig dit ut, och systrarna hälsade dem välkomna i den vackra trädgården, varefter de förde dem till husets helgedom, det lilla av systrarna själva med egna händer uppförda kapellet, prytt med alster av svensk hemslöjd och träsnideri. Här bevistade prinsen och prinsessan den sakramentala eftermiddagsandakten. Sedan samlades man i ”parlatoriet” (samtalsrummet), där systrarna serverade de svenska gästerna thé och dessa på det hjärtligaste underhöllo sig med den hel. Birgittas andliga döttrar.