Från Credos torn

Strålande sensommardagar över staden. Badande i praktfullt solsken ligger världen framför Credos Torn. Det ihållande ruskvädret i juli är nu alldeles glömt. I den klara, genomskinliga luften ser man tydligt också fjärran belägna landskap och gör huvudsakligen uppmuntrande observationer.

Med stort intresse har säkert många av våra läsare följt den egenartade Dymlingsdiskussionen i Allehanda. Efter att vår ivrige antagonist och licentiat i åtskilliga nummer av denna tidning fått tillfälle att utbreda sig över både ”Katolicismens säregenhet” och ”Katolicismens attraktionskraft,” fick omsider en katolsk insändare, pater Ansgar Meyer möjlighet att komma med ett svar på alla de dymlingska reflektionerna. Detta var lugnt, sakligt, koncentrerat och buret av en varm och nobel underton. I ett kort svar avvisades emellertid dessa klara och skarpa utredningar som känslosamma utgjutelser. Licentiat Dymlings kritiska anmärkningar om katolicismen voro däremot ”frukter av årslånga studier.” Man känner nästan lust att i så fall beklaga den stackars studeranden för detta sällsynt klena resultat av hans årslånga mödor. Annars måste man också rättvisligen framhålla, att dessa Dymlingska artiklar blevo allt välvilligare mot ”katolicismen” för varje gång. I detta sammanhang kunde också annoteras, att även själva Vår Lösen i sitt sista nummer hade icke mindre än två artiklar om katolska förhållanden, som genomandades av en verklig vilja att visa sig rättvis och förstående också mot den förskräckliga ”påvekyrkan.” – De innehöllo så vitt man av en flyktig genomläsning kan döma – icke en enda oriktig uppgift eller ovänligt uttalande. Lyckligtvis tycks det nu ha blivit modärnt bland våra vedersakare att behandla oss ganska artigt och hänsynsfullt och ej mer som fågelfria på polemikens fält, som man kan misshandla och tilltyga hur som helst.

Från Finland meddelas oss följande. Vid Nådendals historiekommittés och museiförenings sammanträde Torsdagen den 5 maj 1921, föredrogs ett erbjudande av direktör Amos Andersson att bekosta uppresandet i sommar av ett minnesmärke över en av Nådendals klosters mest bemärkta bröder, birgittinermunken Jöns Budde. Monumentet som skall resas på Kummelbacken kommer att utföras av firman Forström i ljusgrå Kurugranit efter ritning av arkitekten W. Palmquist.

Under ett Kristusmonogram eller någonting liknande kommer att inhuggas följande av prof. Yrjö Hirn författade text:

”Denna sten är rest till minne av Finlands äldste skriftställare
Jöns Budde
Klosterbroder i Nådendal
– 1461 – 1491.
Judiths, Esters, Ruths och Makkabeernas böcker,
Fromma kristnas liv, betraktelser
uppenbarelser
Och Kyrkans trosläror blevo av hans flit uttydde och vände från latin till svenska.”

Birgittinerklostret i Nådendal grundades år 1440 av två munkar från Vadstena, P. Acho och Fr. Laurentius. Om detta klosters öde eller om dess innevånare giva oss hävderna mycket ringa upplysning. Likaså om dess slutliga upplösning genom den s. k. reformationens våldsåtgärder – År 1487, då klostret sände två patres till generalkapitlet i Gnadenberg (Tyskland) bestod konventet i Nådendal av 11 patres, 6 bröder och 34 systrar. – Vadstenaklostrets Diarium berättar för 1508, att detta år vid Marie Bebådelsetid pesten i Nådendal skördat på en månad trettiofem personer av klosterfolket. – Av samma krönika framgår att klostrets byggnader varit rymliga och solida, men att de härjats av svår vådeld, som lade kyrkan i aska. En rätt livlig kommunikation tycks ha rått mellan moderklostret och detta finska dotterkloster att döma av diariets omnämnande av bröder och systrar som sänts från det ena klostret till det andra. – En av klostrets namnkunnigaste personer är ovannämnde Jöns Budde en av Skandinaviens produktivaste skriftställare av Birgittas orden.

Söndagen den 21 augusti, Maria Himmelsfärdsfest höll i S:t Henriks katolska kyrka i den finska huvudstaden den nyutnämnde administratorn för den finska missionen Mgr dr Michael Buckx för första gången sedan den s. k. reformationen en högtidlig pontifikalmässa under talrik anslutning från de finska katolikernas sida. Den högtidliga stämningen förhöjdes genom damkörens vackra utförande av Müllers Missa solemnis varvid solopartiet utfördes av fru Rosa Wetterstrand, för Stockholms katoliker bekant genom sitt mångåriga medverkande i S:t Erikskyrkans kör, vars trofasta stöd hon alltid varit.

Den 10 augusti avled genom hjärtförlamning högvördige pastor Robert Speckert i Trieb i Bayern, där han verkade som kuratus. Han var vid sin död 55 år gammal. Pastor Speckert arbetade under åren 1894–1904 i den svenska missionen som kaplan vid S:t Eriks kyrka i Stockholm. Han förvärvade under sin verksamhet här genom sitt milda goda väsen många vänner och han förblev alltid en varm vän till Sverige och dess katoliker. R. I. P.

För dem av Credos läsekrets, som redan ha deltagit eller i framtiden ämna deltaga i den årliga vallfärden, till Haraldsted, kunna vi meddela en glädjande nyhet (efter Nordisk Ugeblad N:r 34). Ett mörkt vägkors av ek, som är 4 meter högt, har nyligen blivit rest vid den stora landsvägen mellan Ringsted och Haraldsted på den katolske hovjägmästare Garth-Grüners ägor. Själva korset är gjort i Köpenhamn men dess Kristusgestalt är smidd i den bekanta byn Oberammergau i Bayern. Det hela är en skänk av en frikostig pilgrim, möjliggjord genom stora personliga penningoffer. Dylika vägkors ser man överallt i katolska länder. Danmark äger endast två dylika, som ännu äro i behåll från medeltiden. I Sverige finnes väl numera endast ganska få, de flesta på Gottland och Öland (Se Hildebrand: Sveriges Medeltid III s. 407). Det berömda stora korset i Svinnegarn blev ju omkring 1500-talets mitt till och med högtidligen uppbränt på Uppsala torg. I det katolska Danmark tycks man hoppas kunna resa bilder av alla 14 korsvägsstationerna mellan detta vägkors och Haraldsted, där man en gång har för avsikt att bygga ett nytt vallfärdskapell på det gamlas ruiner.

Också Norges katoliker har börjat årligen återkommande vallfärder till Stiklestad, den plats där Sankt Olaf föll i striden mot hedniska upprorsmän år 1030. På den stora helgonkonungens festdag den 29 juli draga pilgrimerna sålunda ut till det minnesrika Stiklestad, där mässan läses under bar himmel. I år räknade denna vallfärd omkring 30 deltagare, huvudsakligen från det närbelägna Trondhjem.

Med anledning av Dominikusjubiléet har Hans Helighet Påven utsänt en rundskrivelse till alla Kyrkans patriarker, primater, ärkebiskopar och biskopar, vari han prisar den helige Dominikus som en Kyrkans trogne son och på det varmaste anbefaller dominikanernas tredje orden.

Den 9 juli mottog den Helige Fadern kronprinsen av Japan Hirohito i högtidlig audiens. Påven fick av denne mottaga en dyrbar silvervas och gav i stället honom en konstnärlig mosaikbild föreställande Peterskyrkan. Tronföljaren var vid detta besök åtföljd av den bekante japanske katoliken och sjöofficeren Jama Moto. För ögonblicket anses den katolska missionens utsikter i det fjärran Japan synnerligen gynnsamma.

Från Rom har utgått en befallning, att samtliga italienska prästseminarier inom den närmaste framtiden noggrant skola visiteras.

Genom enhälligt beslut av de engelska biskoparna har nu ett särskilt katolskt college upprättats i Oxford.

Till biskop över det återupprättade sachsiska stiftet Meissen har utnämnts den framstående teologen doktor Christian Schreiber, regens vid prästseminariet i Fulda. Denna utnämning har hälsats med den största glädje i hela det katolska Sachsen.