Från Credos torn

I Svensk Kyrkotidning (n:r 49, 1921) skriver pastor Mauritz Möllersvärd om Credo, att ”den är så genuint katolsk som något i den vägen”. Vi tacka hjärtligt för denna blott alltför vänliga komplimang, den vackraste vi över huvud kunde önska oss. Det får väl anses som ett gott omen, att den kommit att stå som den första av det nya årets iakttagelser från Credos Torn.

Som ett glädjande tidens tecken måste man också betrakta den alltmera framträdande plats som religionen börjat få i vår skönlitteratur på allra sista tiden. Särskilt märkligt är, att tvenne yngre författare, Ivan Oljelund och Ragnar Jändel, som förut tillhört de ytterligtgående socialisternas krets, nu till julen ha utgivit böcker med utpräglat religiöst innehåll. Sven Lidmans samtidigt utkomna översättning, av den helige Augustini bekännelser med ett egendomligt gripande företal av översättaren torde redan vara vår läsekrets bekant. Törsten efter levande Gud lever ännu kvar i vår materialistiska tid, ja, kanske den icke på länge varit så stark som nu.

Det förljudes, att den s. k. religionsfrihetskommittén snart skall vara färdig med sitt slutliga betänkande. Enligt detta skulle mycken ny religionsfrihet beskäras de frikyrkliga samfunden, däremot skulle katolikerna icke få den minsta lättnad i sin kringskurna undantagsställning. Ävenledes förmäler ryktet, att förslaget om kvinnliga präster inom svenska statskyrkan har stora utsikter att gå igenom, dock med den inskränkningen, att kvinnlig präst endast kunde få anställning i församling, där det redan förut finnes två manliga.

Docenten Henrik Cornell har i Magdeburgs domkyrka funnit en sandstensrelief, som efter allt att döma föreställer den heliga Birgitta mottagande sin berömda vision av Kristi födelse, som återfinnes efter hennes egen beskrivning (Revelationes) i vårt julnummer 1921. Samma motiv finnes behandlat dels i en målning i Tudse kyrka i Danmark från 1500-talets början dels i ett altarskåp i Lübeck från 1400-talet.

Vår katolska konstnärinna fru Gisela Trapp har under de första dagarna i december 1921 i Lunds universitets konstmuseum öppnat en utställning av sina märkligaste dukar, huvudsakligen desamma, som hon i våras utställde i Hälsingborg. (Se Credo 1921 n:r 4.) Också i sankt Laurentii gamla stad har intresset för hennes konst varit stort och allmänt, hennes utställning har väckt mycken diskussion icke minst för dess katolska prägels skull och de ledande tidningarnas kritik är alltigenom välvillig, beundrande och förståelsefull. Vi tillåta oss här att som en tacksam parentes inskjuta, att omslagsbilden på Credos julnummer 1921 är ett verk av fru Gisela Trapp.

Hans Högvördighet, Biskopens allvarliga Inlaga till skolöverstyrelsen angående våra historiska läroböckers osanningar om katolsk lära och praxis har framkallat en lika allmän som livlig diskussion i pressen. En mängd tidningar ha yttrat sig i frågan, och talrika insändare ha debatterat densamma med växlande saklighet och sakkunskap. Till och med publikationer som Saisonen och Strix ha velat säga sin mening. Om de uppenbart hätska och otidiga inläggen i striden vilja vi icke alls yttra oss här. Credo sätter en ära i att aldrig befatta sig med den sortens polemik. Av allt vårt hjärta instämma vi i de ord, vari en ädel och varmhjärtad icke-katolik, grevinnan Edith Bielke, i en av olika tidningar (Sydsvenska Dagbladet 29 nov. Östgöten 26 nov.) offentliggjord insändare sammanfattar sitt omdöme om dylika ovärdiga utgjutelser: ”Den kritiken må man lämna åt dess värde – den må tilltala dem som ha håg för sådant. Jag hoppas de ej äro många.” Så mycket högre skattar man då den allvarliga vilja till saklighet, som framträtt i flera tidningsuttalanden också från utpräglat antikatolskt håll. Detta gäller särskilt om professor Hjalmar Holmqvists kritik i Sydsvenska Dagbladet (27 nov.), som har till principuttalande: ”Om sakliga fel finnas i våra läroböcker, så böra de rättas – och komma att rättas, när de påpekas.” Den kände kyrkohistorikern ger så inlagan rätt på flera väsentliga punkter, vilket med glädje konstateras av Credos vän, kyrkoherde Albert Lysander vid Malmö Sankt Petri, i en ytterst förståelsefull och briljant skriven artikel i samma tidning (6 dec.), som ännu bestämdare hävdar det berättigade och behjärtansvärda i vår Biskops krav på sanning i läroböckerna. I professor Holmqvists replik på denna (11 dec.) läser man emellertid med en viss förvåning, att denne icke anser den ofullkomliga ångern (attritio) som ”verklig syndaånger”. Enligt katolsk uppfattning är den som bekant en för biktande fullkomligt tillräcklig form av ånger, inneslutande smärta över synden och fast föresats att icke mera synda, om ock endast av fruktan för Gud. Skulle detta ej kunna kallas verklig syndaånger?

Mönstergillt i sin vänliga måttfullhet och nobless är biskop Ernst Lönegrens uttalande i den allmänna diskussionen (Härnösandsposten, 2 dec.), vilket i princip ger inlagan fullkomligt rätt. Slutligen har grevinnan Bielke (Östgötacorrespondenten, 9 dec.) på det verkningsfullaste sätt besvarat de många gensagor, som hennes uppträdande till katolicismens försvar har framkallat, med en hänvisning till den för alla religiöst troende gemensamma fienden, avkristningens makter. Det betydelsefullaste bland alla diskussionsinläggen, docent Sigfrid von Engeströms av skolöverstyrelsen begärda sakkunnigutlåtande i frågan, avgavs den 24 nov. Av hittills tillgängliga utdrag får man det intrycket, att detta är skrivet med en viss samvetsgrannhet och oväld. Dock synes det på många punkter ha missuppfattat vår Biskops mening. Flera tidningar skyndade att sätta en resumé av detta sakkunnigutlåtandes innehåll under rubriken: ”Biskop Bitter underkännes av docent von Engeström”, eller liknande. Häremot riktar sig Nerikes Allehanda (3 dec.) i en utmärkt ledare med orden: ”En närmare granskning av detta svaromål visar dock, att det tvärtom i sak i väsentliga punkter innebär ett erkännande av Biskop Bitters påståenden.” Den citerade tidningen framhåller vidare, att ”man bör vara fullt korrekt även mot motståndare och giva dem full rättvisa.” En liknande ståndpunkt intaga Katrineholmskuriren (2 dec.), Södertälje Tidning (3 dec.), Öresundsposten (2 dec.), på det hela taget den liberala pressen med den tongivande Göteborgs Handelstidning i spetsen. Stockholmstidningen (7 dec.) bidrager till frågans belysning med en intressant utredning över hur uttrycket: ”Ändamålet helgar medlen” historiskt har uppkommit genom missuppfattning och förvrängning av jesuitiska moralteologers yttranden. Till och med socialdemokratiska tidningar ha yttrat sig i diskussionen, så t. ex. Arbetet och Ny Tid. Arbetarbladet Gävle förklarar: ”Vi måste bekänna att vi ha litet svårt att sentera den allmänna indignation detta krav (om sanning i läroböckerna) väckt till liv.”

Men också våra svenska katoliker ha varit synnerligen livaktiga under denna stridens tid. I Svenska Dagbladet (23 nov.) har markis Lagergren med sedvanlig förståndsskärpa och kvickhet försvarat Biskopens modiga och kraftiga steg. Som en Kyrkans vaktpost i norrskenets land har kyrkoherde Borka upprepade gånger tagit till orda i samma syfte (Gävle Dagblad 24 nov. och 15 dec., Norrlandsposten 26 nov.). I Dagens Nyheter har pastor Assarsson debatterat med två av de i inlagan kritiserade läroboksförfattarna, professor Westman och doktor Carl Grimberg. I Dagens Tidning har artisten Lennart Nyblom framhållit sakligheten som det egentliga målet för vår strid. Mycket tilltalande var det svar, som flera av huvudstadens katolska unga flickor fått infört i Svenska Dagbladet (9 dec.) i anslutning till ett vittnesbörd i samma tidning av ett ”katolskt” krigsbarn, som talade möjligast nedsättande om sin kyrka. I Tidning för lärarinnor har signaturen Bokmal hävdat det berättigade i vår Biskops önskemål. Som ett vackert vittnesbörd om hur denna betydelsefulla strid har verkat samlande och uppryckande på våra svenska katoliker kan berättas, att en medlem av vår Kyrka, lantbrukaren T. Hagberg, bosatt på en ö i den bohuslänska skärgården, dit posten kommer blott två gånger i veckan, med största iver har försvarat det stora gemensamma intresset dels i Svenska Dagbladet (2 dec.) dels i Norra Bohuslän (13 dec.). Bland det intressantaste och bästa som framkommit under debatten måste man räkna fader Olriks artikel: ”Sveriges Biskop nedlegger en alvorlig Protest” i Nordisk Ugeblad for katholske Kristne n:r 48. Häri uttalas den varmaste beundran för det mod och den oförskräckthet, som vår vördade Biskop visat, då han i denna allvarsamma sak personligen utsatt sig för alla obehag och svårigheter, som ett bestämt offentligt uppträdande alltid medför, och gått till kampen ”med sit fulde Navn og Vaabenskjold”. Och ”Sankt Olav” (n:r 50) säger med värme i ett redaktionellt uttalande: ”Ogsaa Norges katoliker mindes ham i sine bönner og haaper, at hans modige daad vil være til velsignelse for Kristi kirkes hellige sag i hele Skandinavien”. Också i ett flertal utländska katolska tidningar har denna vår Biskops energiska åtgärd omtalats med mycken sympati och stort deltagande.

Att frågan om läroböckernas uppgifter om katolsk lära och praxis väckt det största intresse och att den livligt diskuteras av den stora allmänheten förstår man lätt redan av de citerade tidningsartiklarnas mängd. ”Med någon spänning avbidas frågans vidare utveckling av en nyfiken allmänhet”, skriver professor Hjärne i Svenska Dagbladet. Också i det av ärkebiskop Söderblom författade bönedagsplakatet för 1922, som uppläses i landets alla lutherska kyrkor tycker man sig förnimma ett eko av den pågående diskussionen, då det bland annat säger: ”Icke häller har själen sitt sanna hem hos ett andligt förmynderskap som förkväver en kristen människas frihet. Det är en villa att tro någon kyrkomakt om det som endast Guds makt förmår. – – – Svenska kristenhet, håll fast det du har, det rena evangelium, som Gud anförtrott dig, så att ingen tar din krona. Läs bibeln. Sky ej tankens ädla möda. Vandra den smala vägen framåt i Trons klarhet.”

Det tyska episkopatet har förlorat en av sina största märkesmän i Mgr. Mikael Felix Korum, biskop av Trier, som nyligen avlidit i följd av hjärtslag. Den bortgångne var född i Wickerschweyer (Elsass) den 2 nov. 1840, han prästvigdes den 23 dec. 1865, verkade som professor i Strassburg först vid det mindre seminariet (1865–1869), sedan vid prästseminariet (1869–1880) därstädes. År 1880 blev han domherre vid katedralen men redan nästa år, den 12 aug. 1881, utnämndes han av Leo XIII till biskop av Trier, som då på grund av den bismarckska kulturkampen under ej mindre än tio år varit utan överherde. Den preussiska regeringen, som understött valet, hade tydligen hoppats, att i den unge strassburgerprofessorn, som var vida berömd för sin lärdom och vältalighet, få en möjligast foglig och opraktisk biskop i dessa kritiska kampens tider. Häri bedrog den sig emellertid grundligt. Mgr. Korum blev i stället en av de klokaste och kraftigaste motståndare, som den någonsin haft att göra med, ”den stridbare biskopen”, som aldrig vek en tum, när det gällde att hävda Kyrkans rätt och intressen. Bismarck lär på sitt drastiska sätt ha yttrat om detta biskopsval, att det hade skaffat honom ”en lus i pälsen”.

Men också var biskop Korum outtröttligen verksam som organisator, själaherde och återuppbyggare. Sålunda blev genom hans storslagna verksamhet det genom kulturkampens härjningar svårt ödelagda stiftet Trier förvandlat till ett mönsterland för katolskt arbete, ett av de mest blomstrande stiften i hela det katolska Tyskland (1,294,894 katoliker, 468,657 protestanter). Särskilt åren närmast före världskriget var han ivrigt verksam mot egendomliga rörelser bland de tyska katolikerna, vilka han betraktade som ett farligt tummande på strikt katolska principer (den s. k. ”Kölner Richtung”). Som en son av det fagra Elsass bevarade han ständigt en varm förståelse för fransk kyrklighet och latinsk kultur och verkade också härigenom försonande och lugnande i sitt vidsträckta stift, beläget vid gränsen mellan Frankrike och Tyskland. Med kraftig hand förde så denne imposante kyrkofurste sin kyrkas skepp lyckligen fram genom världskrigets och revolutionens stormar. Den 1 mars 1916 fick han av påvens hand mottaga palliet, en utmärkelse, som eljest brukar meddelas uteslutande åt ärkebiskopar. Ända in på sista åren försvarade den 80-årige biskop Korum Kyrkans rättigheter med ungdomlig kraft och entusiasm. Särskilt låg honom religionsundervisningen i skolorna synnerligen varmt om hjärtat. Också till sitt yttre var den stridbare biskopen av Trier typen för den sanne prelaten i ordets vackraste bemärkelse, lång, ståtlig och imponerande. Var och en som kom i beröring med honom kände sig både styrkt och värmd av hans mäktiga personlighet. Det är ingen tom fras, om man säger, att ett helt biskopsstift står sörjande vid båren och att vänner och beundrare till Biskop Korum, spridda över hela den katolska världen, lika uppriktigt deltaga i sorgen.

Ett uppmuntrande tidens tecken är det växande missionsintresset bland Italiens, särskilt norra Italiens, katoliker. Sålunda kan statistiken omtala, att ensamt biskopsdömet Bergamo (500,000 katoliker) år 1920 insamlat mer än en halv miljon lire för trons utbredande. Det lilla stiftet Vincenza har under samma tid lyckats uppbringa 106,644 lire för samma ändamål. En enda församling i detta stift (Schio) bidrager till denna summa med icke mindre än 11,000 lire.

Sydafrikanska Unionen gör missionen dagligen glädjande framsteg. Det beräknas, att för närvarande omkring 1 million av detta lands 6 millioner svarta står under katolsk påverkan. I det avlägsna, romantiskt sköna Basutolandet, ”Sydafrikas Schweiz”, räknas 40,000 katoliker och 10,000 katekumener, med den bekante, till vår Kyrkas tro omvände hövdingen Griffith i spetsen. Det märkligaste är, att också Sydafrikas protestanter börjat katolicera. Den anglikanske domprosten i Pretoria utställer sålunda sakramentet, sjunger Tantum ergo och ger därefter välsignelsen. T. o. m. de sydafrikanska baptisterna ha nyligen vid en större kongress i Mauritzburg med mycken sympati talat om den katolska Kyrkan.