Från Credos torn

Vetenskaplig aktivitet – ett krav på de spanska katolikerna.
Zacarias Garcia Villada, författare till »Spaniens kyrkohistoria», som är avsedd att utgivas i ett flertal band, riktar i Madridtidningen »El Debate» följande tänkvärda ord till Spaniens katoliker: »Nu mer än någonsin måste de spanska katolikerna göra ett slut på den förlamande overksamhet, vari de varit fångna, och med verklig iver ägna sig åt vården av det intellektuella livet i alla dess skiftningar. Den helige Paulus sade, att det är gott att villfarelser komma, men han ville därmed icke säga, att villfarelser i och för sig vore önskvärda, utan fastmer att de böra driva och sporra till ett fördjupande i sanningen. Nyligen uttalade en utländsk vetenskapsman, som känner och älskar Spanien, att han icke kunde förklara, varför den spanska filosofien och teologien, som under 16:de och 17:de århundradet haft det största inflytande i hela världen nu voro alldeles obekanta och obeaktade utanför Spanien. Kanske måste man söka anledningen till detta faktum i den fullständiga frånvaro av allt motstånd mot katolicismen i Spanien. Åtminstone är det, om också icke huvudorsaken, så dock en av de huvudsakliga orsakerna till den av ovannämnde vetenskapsman påpekade betydelselösheten. I de länder, där katolicismen angripes, verkar det naturliga försvarsbehovet, att vetenskapens målsmän gå i elden för sin övertygelse. Detta har givit upphov till de stora bibelstudierna och därmed besläktade vetenskapliga arbeten, till de betydelsefulla uppslagsverk och encyklopedier som de franska och tyska, de engelska och nordamerikanska katolikerna äga, till källskriftsamlingar och arkiv, till betydande institut (Institut Catholique i Paris, universitetet i Löwen, det tyska Görressällskapet), till de historie- och arkeologskolor, som av nästan alla länders katoliker underhållas i Rom. Det är nödvändigt, att också de spanska katolikerna intressera sig för samt andligen och materiellt understödja sådana företag.»

Kyrka och partipolitik i England
Kardinal Bourne uttalade sig vid »Society for the Maintenance of the Apostolic Sea:s» nyligen avhållna årsmöte om det principiella förhållandet mellan kyrka och stat, vilket genom händelserna i Spanien och Italien åter fått aktualitet. Enligt »The Universie» kom han därvid även in på läget i England och förklarade, att förföljelser sådana som de spanska, satta i scen av en antiklerikal minoritet, icke voro möjliga i England. Katolikernas inflytande är där, ehuru blott var 18:de engelsman är katolik, alltför betydande. Man har i utlandet, t. o. m. i Frankrike och Tyskland, där det katolska organiserandet glänsande genomförts, förundrat sig över huru det kunde vara möjligt, att de engelska katolikerna utan enhetlig yttre sammanslutning kunde bilda en så mäktig enhet. Kardinal Verdier har med anledning av den i fjor avslutade fredspakten mellan de franska och engelska katolikerna uttalat, att han ansåg denna enhet bero därpå, att den katolska aktiviteten i England alltid hållit sig fri från partipolitik. Kardinal Bourne bekräftade denna åsikts riktighet. »Olyckligtvis är friheten från politiska band icke alltid rättsnöret för våra trosfränders i utlandet mångsidiga verksamhet», anmärkte han, »något som ofta utövar ett hämmande inflytande på deras aktion». Kardinal Faulhaber och Kardinal Schulte lära också en gång hava uttalat sin förvåning över att Englands tre millioner katoliker bilda en så beaktansvärd enhet. »En av orsakerna härtill är, att Englands katoliker städse aktat sig för varje slags ’katolskt parti’. De förbliva på detta sätt fria från partipolitik och kunna därför göra anspråk på att höras endast och allenast som katoliker» Om katoliker tillhöra varje engelskt parti, förblir deras politiska inflytande bevarat, på samma gång som intet intrång på det kyrkliga området genom en eventuellt förfelad partipolitik behöver befaras.

Katolikerna och det internationella fredsarbetet
»Osservatore Romano» har nyligen i en ledande artikel behandlat »den starka rörelse, som har till sitt mål att närma folken till varandra och verka för fred mellan nationerna». Det vore ofattbart, om katolikerna nekade sin medverkan i den privata eller officiella »fredsrustningens» strävanden. I gångna tider har man mycket klagat över att katolikerna i nästan alla länder låtit sig fångas av överdrivet nationalistiska strömningar och därigenom bidragit till att motarbetandet av kriget förhalats. I våra dagar är en sådan förebråelse icke på sin plats. Nästan överallt äro katolikerna med i fredssträvandena. De äga ju en verklig enhet i läran och disciplinen och äro därför mera än andra i stånd att uppbära en stark och aktiv internationell rörelse, som i sig innesluter allt, som är nödvändigt för att förverkliga Kristi fridslära. Katolikerna äro kallade att bliva fredsidéens banérförare, ty icke förgäves har Kristus börjat och slutat sitt jordiska liv med en maning till frid, icke förgäves har han skattat friden som människornas största skatt och i sina predikningar om och om igen inflätat läran om den frid, han lämnat efter sig som ett dyrbart testamente åt människorna. Att arbeta med fredssträvandena är icke blott en religiös plikt, utan även en fosterländsk, ty i våra dagar tjänar ingen sitt fosterland bättre än den, som gör det till ett fredens bålverk.

En katolsk vitterhetsakademi i U. S. A. 
har i juni i år grundats. Det av Evan Morgan och Maurice Leahy planerade katolska diktarförbundet i Storbritannien har tjänat som förebild. Det är främst tack vare de katolska tidskrifterna »America», »The Commonweal» och »The Catholic World», som akademien kommit till. Akademiens »senat» skall bestå av 33 diktare, som ifråga om litterära prestationer alltjämt åtnjuta ryktbarhet. Medlem kan varje katolsk diktare bliva. Huvudsträvandet går ut på att fördjupa förbindelserna mellan de litterärt verksamma katolikerna och så inverka befruktande på deras arbeten. Man planerar att utgiva en månadsskrift, som uteslutande skall ägnas åt offentliggörandet av diktalster, åt kritiska översikter av de nutida litteratursträvandena och recensionerna av nya diktverk. Genom denna tidskrift hoppas man kunna väcka större intresse för litteraturen hos katolikerna, vilket just i Förenta Staterna lämnar mycket övrigt att önska. Osservatore Romano, som hjärtligt lyckönskar till akademiens grundande, anser, att man av akademiens verksamhet, fastän den f. n. blir inskränkt till den rena diktningens område, kan vänta gynnsamma verkningar även på andra områden för katolskt kulturskapande. Särskilt är det att hoppas, att akademien genom att storslaget gynna de katolska skriftställarna i Förenta Staterna och genom att understödja diktande »neophyter» skall kunna bereda vägen för en blomstringstid för den katolska litteraturen i allmänhet.