Från Credos torn

Fra Norge
En ny prest, pastor Gustav Gorissen, er nylig ankommet til Oslo og er ansatt som hjelpeprest ved St. Olavs kirke. Pastor Gorissen som er födt i Zwolle i Holland, har fått sin utdannelse i Collegium Germanicum i Rom. I höst har også Monsignore Kjelstrup forlatt Hamar, hvor han har virket i 7 år, og overtatt sognepreststillingen ved St. Olavs kirke i Oslo. Som hans efterfölger i Hamar har den höiærv. Apostoliske administrator konstituert pastor A. O. Sund som för var ansatt i Molde.

Rom i försoningens tecken 
Alla tecken tyda på, att den försoning, som nu ingåtts i Rom, blir av varaktigare karaktär än år 1929. Som avgörande för den verkliga stämningen och det faktiska läget måste den helige Faderns uttalanden betraktas. Det behövs ingen särskild uttydningsförmåga för att av dem avlyssna hur den förhandenvarande situationen ligger till. Påvens ställningstagande till utvecklingen i Italien har alltid skett i klarhetens tecken. Blickar man tillbaka på Pius XI:s pontifikat, måste man onekligen beundra i huru hög grad denne påve har i sin hand också enskildheter i det kyrkliga händelseförloppet. Bland den helige Faderns uttalanden på senaste tiden äro särskild de ord anmärkningsvärda, som han riktat till 250 katolska damer, vilka befunna sig på pilgrimsfärd till Lourdes. Dessa ord genomandades av tacksam glädje över att den romerska konflikten nu vore slut. Den helige Fadern betonade, att damerna planerat denna pilgrimsfärd som en bot- och soningsakt, och nu hade den genom Guds godhet blivit en vallfärd i tacksamhetens tecken. Påven ville uppmana alla dem till gemensam tacksägelsebön, som under de svåraste veckorna låtit sina förböner uppstiga till Guds tron för en sakernas lyckliga vändning. Alldeles särskilt lyckönskade påven damerna till att avsikten med pilgrimsfärden var att anbefalla sig i Guds Moders händer. Han kunde icke underlåta att rikta deras och hela Katolsk aktions uppmärksamhet på en sak: att de brännande frågorna hade kunnat så gynnsamt lösas just i ljuset av Maria himmelfärds fest. Det vore därför bäst att tacka Maria och göra henne till förmedlarinna av deras tacksägelser.

Den allmänna meningen är, att den vänliga stämning, som för närvarande råder i Italien mellan kyrka och stat, inger fast förhoppning om icke blott att den senaste tidens konflikter icke så snart skola upprepas, utan även att med tiden välvilja och gott samförstånd kommer att skapa en grundval för ett fruktbringande arbete i den katolska aktionens anda.

Biskopen av Barcelona har utsänt ett herdabrev, vari han påvisar det spanska författningsprojektets innebörd och slår vakt om Kyrkans oantastliga rättigheter. Skarpt uttalar han sig om förslaget att införa absolut kultfrihet. »Vår heliga religion, vår katolska religion, som under så många århundraden likt en gyllene tråd vävts in i vårt folk tänkande och satt sin prägel på våra nationella bruk, skall nu jämställas t. ex. med mohammedanismen, mot vilken våra förfäder med uppbjudande av sina yttersta krafter drogo i fält och som de besegrade. Icke mer skall det heliga korset härska, som med sina utsträckta armar erinrat våra fäder om Guds barmhärtighet. Och jorden skall icke mera vigas, i vilken våra kroppar en dag skola bäddas till ro för att invänta uppståndelsens dag. Staten förnekar den andliga suprematien över det tidliga och sätter Kyrkan i nivå med en vanlig offentlig förening, underordnad statens överhöghet. Införas lagar, som göra staten enväldig, komma dessa att utlämna Kyrkan åt hennes motståndares nåd och onåd, hennes kult, hennes konstskatter, hennes oersättliga välgörenhetsinrättningar. Den katolska kulten blir inspärrad inom kyrkorummets fyra väggar, liksom i Guatemala och Portugal, de enda stater som icke tillåta offentlig kult.

De religiösa ordnarna komma att upphävas och deras egendom att »nationaliseras». Därmed riktas en mycket svår stöt mot vårt undervisnings- och uppfostringsväsen, våra välgörenhetsinrättningar, vårt missionsarbete och våra vetenskapliga strävanden. Ordenslivet är ett härligt, på evangeliets grund framsprunget blomster av mänsklig fullkomlighet. Lagförslaget söndertrampar denna blomma, som om hon vore en skamfläck för människosläktet, och vill »nationalisera» ordnarnas egendom, vilka äro lika oantastbara som vilken som helst privat ägares och tack vare vilka ordnarna kunnat arbeta för kulturen, för nationens allmänna bästa, för de fattiga och sjuka.

Författningsutkastet står icke i samklang med vår spanska uppfattning. Det är en ny form, uppbyggd på ett för vårt land främmande tänkesätt, på ett främmande ideal. Detta tänkesätt, detta ideal står i absolut motsats till vårt folks känslor och liv i allmänhet.»

Biskopen uppmanar till slut att i massor sprida upplysande skrifter bland folket: »Ännu är lagförslaget icke lag, och vi betvivla mycket starkt att de folkvalda representanterna komma att antaga det i sin helhet och därmed giva en katolsk stat en grundlag utan religion, som skulle djupt såra det stora flertalets kristliga känslor».

Det nuvarande kyrkopolitiska läget i Mexiko
Chefredaktören för »America», Pater W. Parsons S. J. har i sin tidning givit en intressant skildring från en av honom nyligen företagen resa i Mexiko.

Det är genom lag förbjudet i Mexiko att meddela religionsundervisning i folkskolorna, att företaga religiösa handlingar utanför kyrkorummet, att organisera den katolska pressen och för Kyrkan att besitta egendom. Utländska andliga tillåtas icke bedriva någon som helst verksamhet. Biskoparna förvalta åter sina ämbeten, med undantag av den nye biskopen av Tabasco, som i staden Mexiko väntar på tillåtelse att få beträda sitt stifts område. Orsaken härtill är, att enligt lagen en präst icke får utöva sitt ämbete, så länge han icke är gift. Mexikos förr så rika kyrka är nu alldeles utarmad. Det fattas till och med penningmedel för att utbilda blott ett litet antal nya präster. Efter fredsslutet blevo nästan samtliga kyrkor återgivna till katolikerna, men icke fonderna och ej heller skolorna. Överenskommelsen mellan president Gil och ärkebiskoparna Diaz och Ruiz har gjort slut på brutala förföljelser, men icke tillfredsställt alla katoliker. Det finns bland dem två huvudriktningar: lekmän och präster av den gammalspanska traditionen se hellre, att den brutala kulturkampen och motsvarande energisk katolsk försvarsaktion fortsätter. Det skall enligt deras mening snabbare leda till ett slutresultat. De betrakta den nuvarande smygande kulturkampen som vida farligare. Men de måste inse, att det icke går att störta regeringen med våld, och med röstsedeln går det icke heller. Med hänsyn till läget anse biskoparna sig böra bedriva katolsk aktion på lång sikt och påverka den allmänna meningen genom målmedvetet, segt arbete för att så med tiden kunna ändra regeringssystemet. Det är en fördel för Kyrkan, att den nuvarande presidenten icke mer har de enskilda guvernörerna så fast i sin hand som på sin tid Calles. Många guvernörer lämna därför det kyrkliga livet tämligen stor frihet.

Jätteanslutning till eukaristiska kongressen i Dublin
Irländarna synas insätta alla krafter på att nästa års internationella eukaristiska kongress skall bliva värdig det irländska folkets traditioner, värdig framför allt den upphöjda eukaristiska hemligheten, som då skall hyllas. Hela folket, kyrka och stat, anser det som en livssak att säkerställa denna fests lyckliga förlopp. Enligt hittillsvarande beräkningar kommer antalet kongressdeltagare från lekmannavärlden att uppgå till över en million. Över fem tusen präster äro anmälda.

Holland
Efter många års ansträngningar hava Hollands katoliker fått rätt till konfessionella skolor med statligt ekonomiskt understöd. I början av år 1930 var de statliga skolornas elevantal 480,090 och i december samma år 473,205. Under samma år steg antalet lärjungar i de konfessionella katolska och protestantiska skolorna från 617,497 till 644,820.