Från Credos torn

Påven protesterar mot Spanien
Påven gav i oktober månad den apostoliske nuntien i Madrid i uppdrag att meddela den spanska Kyrkans kardinaler, ärkebiskopar, biskopar, ordensfolk och alla troende följande:

1. att påven nu mer än någonsin är med dem och med dem deltager i den nuvarande prövningen och i tankarna på de hotande framtida farorna;

2. att påven med all den kraft, som hans apostoliska ämbete fordrar av honom, eftertryckligt protesterar mot upprepandet av förolämpningarna mot Kyrkans heliga rättigheter, vilka äro Guds rättigheter;

3. att påven, sedan han genom sin sista encyklika uppfordrat episkopatet och de troende att bedja för tidens trängande behov, har för avsikt att deltaga i den allmänna bönen. I anslutning härtill kommer han att å Kristi konungadömes fest frambära det heliga mässoffret i den vatikanska basilikan. Han uppmanar alla att förena sig med honom för att den stora prövning, som drabbat Spaniens Kyrka och dess troende, må upphöra. Påven är förvissad om att med Guds hjälp och alla goda krafters samverkan de redan åsamkade skadorna skola på laglig väg gottgöras, och att det kommer att förhindras, som vore det värsta, nämligen fördunklandet av fädernas tro. Denna tro är den enda räddningen från faror, som också hota Spaniens folk.

En adress från de spanska jesuiternas provincialer
har överlämnats till parlamentet. De hemställa, att cortes, som äro lagstiftande, måtte taga under övervägande de synpunkter, som framföras i adressen och vilkas berättigande ligga i öppen dag för alla. De försäkra, att Jesu sällskap sedan republikens tillkomst följt den av den heliga Stolen anvisade vägen och det av de spanska prelaterna givna exemplet genom att bevisa den nya regeringen sin aktning samt vore villigt att till fosterlandets gagn fortsätta det för dess institutioner kännetecknande religiösa, kulturella och karitativa arbetet.

Adressen hänvisar till den hets mot de religiösa ordnarna i allmänhet, som nu mer och mer skärpts och till slut koncentrerats på Jesu sällskap. Beträffande de planerade hätska undantagslagarna, varigenom jesuiterna ensamma bland alla bestående föreningar skulle i författningen brännmärkas med upplösandets straff och egendomskonfiskering, äro undertecknarna av den uppfattningen, att de skulle försumma en helig plikt, om de stillatigande åsåge detta, så mycket mera som något sådant av det spanska folket och andra nationer kunde tydas som bevis på att man fruktade för utredning med anledning av de mot jesuiterna riktade beskyllningarna och hellre sökte stanna kvar i dunklet och förlita sig på andras välvilja än på sin egen oskuld.

»Vi äro spanjorer och älska vårt fosterland, och därför hålla vi på alla rättigheter, som lagen tillerkänner spanska medborgare.

Vi hava utgått från aktningsvärda familjer, och våra föräldrar hava ej avstått från att försvara sina barns rättigheter, ej heller kunna vi själva finna oss i att ett sådant straff pålägges oss. De kommissioner, som av föräldrarna till ordensfolk nyligen bildats och som under de senaste veckorna haft förespråkare hos regeringen, äro ett klart bevis på att ordenslivet icke avskurit de band, som förbinda oss med dem.

Vi äro jesuiter, och som sådana tillhöra vi en korporation, som, ehuru den är utbredd över en stor del av världen, dock står i alldeles särskild förbindelse med Spanien. En spanjor var vår ordens grundare, spanjorer voro hans berömdaste första medhjälpare, spansk är dess historia, på det intimaste sammanknuten med Spaniens och dess koloniers historia under de fyra århundraden, den existerat. Dess hus och institutioner hava tillkommit dels genom ordensmedlemmarnas sparsamhet och personliga offer, dels genom gåvor från anhöriga och andra välgörare, som med sina medel grundat kulturella och karitativa företag och anförtrott dem åt vår ledning. Alla dessa givare hava rätt att av offentliga myndigheter få sin vilja respekterad och förvänta, att deras gåvomedel användas för det ändamål, de bestämt.

Här är icke platsen att vederlägga de mot oss riktade anklagelserna. Regeringen har ett nära till hands liggande medel att få erfara sakernas verkliga ställning – den behöver blott handla i enlighet med gällande lag. Vår verksamhet är öppen och offentlig. Man må fråga de hundratusenden, som besökt våra skolor, som deltagit i våra exercitier, som hört våra predikningar, som läst våra skrifter, som varit i våra institutioner och som talat med oss privat. Och om man skulle anse dessa vittnen vara partiska, så kan man ju fråga våra motståndare. Vi fordra emellertid konkreta anklagelsepunkter och bevis inför domstol. Men att frånkänna Jesu sällskap lagliga rättigheter, att beskära dess äganderätt, att inskränka dess handlingsfrihet, att upplösa det, att konfiskera dess ägodelar, att utvisa det ur landet, detta är straff, som kunna rättfärdigas först efter laga rannsakning och dom.»

Påvlig skrivelse till alla katolska biskopar
Den helige Fadern har tillställt hela världens katolska biskopar en apostolisk skrivelse angående det svåra ekonomiska världsläget, den beklagansvärda arbetslösheten och de tilltagande militära rustningarna, vari det bl. a. heter:

»En ny olycka hotar, ja, har redan drabbat en stor del av den Oss anförtrodda hjorden. Den är så mycket kännbarare, som den drabbat den av Oss med särskild kärlek omfattade delen, den svagare delen, nämligen ungdomen, arbetarna och alla dem, som icke hava något överflöd av det jordiska goda. Vi syfta på den mycket svåra ekonomiska kris, som nedtynger folken och som i alla länder haft till följd en ständigt växande arbetslöshet. Vi få uppleva, hurusom en oerhörd mängd ärbara och dugliga arbetare blivit tvingade till overksamhet och därigenom med sina familjer utarmats, ehuru de intet högre önska än att i sitt anletes svett ärligt förtjäna sitt dagliga bröd i lydnad för Guds bud. Deras sorg griper Vårt hjärta och kommer Oss att upprepa de ord, som den gudomlige läromästaren av uppriktigaste barmhärtighet uttalade över den på grund av hunger klagande mängden: »Folket ömkar mig» (Mark. 8:2).

Med ännu större medlidande omfatta Vi den mängd barn, som blivit de mest oskyldiga offren för dessa sorgliga förhållanden och som ropa efter bröd och ingen giver dem något (Jer. 4:4), vilka äro dömda att se, hurusom all den glättighet dör bort, som deras barnsliga sinne söker i den närmaste omgivningen. Och nu kommer vintern och med den allt det lidande och alla de umbäranden, som den kalla årstiden medför för de fattigaste och särskilt de små barnen. Dessutom är det att frukta, att arbetslöshetens plåga, som Vi tidigare beklagat, ytterligare skall tilltaga, så att, om intet göres för dessa många fattiga familjer och deras barn, de – det Gud förbjude – kunna komma att drivas till förtvivlan».

Påven uppmanar härefter till ett välgörenhetens korståg.

»Som en följd av rivaliteten mellan folken som orsak till att oerhörda penningmedel undandragas övrig offentlig verksamhet är utan tvivel det gränslösa militära kapprustandet icke minst skulden till våra dagars utomordentliga kris, och vi kunna därför icke underlåta att förnya Benedikt XV:s vittblickande maning (maningen Dès les débuts av den 1 augusti 1917) och anföra Vår allokution av den 24 december 1930 samt Vårt brev »Con vivo piacere» av den 27 april 1922. Vi beklaga, att man icke velat lyssna till dem. Ärevördiga bröder! Vi uppmana Eder alla att använda alla de medel, som stå till Edert förfogande i fråga om predikan och pressen, för att upplysa andarna och forma hjärtana efter det sunda förnuftets och ännu mer efter den kristna lagens vissa och bestående bud.»

Slaget vid Breitenfeld
Av innehållet i en ledande artikel i »Augsburger Postzeitung» med ovanstående rubrik (med anledning av 300-årsminnet) anföres här följande:

Nästan i samma ögonblick, som exponenten för den romersk-tyska kejsarmakten (Wallenstein) drog sig tillbaka från den politisk-militära skådebanen, uppenbarade sig Gustaf Adolf vid Pommerns kust. Den svenske konungen var en from lutheran, för vilken ett krig i förbund med de tyska protestanterna mot den katolska hegemonien var sympatiskt med hans konfessionella inställning, men också han var liksom Wallenstein ett barn av den nya tiden. Huvudsyftet med hans uppträdande på tysk mark var politiskt. Icke för att föra ett religionskrig lämnade »renässansens Alexander» sitt nordiska »Macedonien», utan han satte sin fot på Tysklands mark för att erövra ett stort rike. Snart skulle katolikerna få erfara, att han blott räknade protestanterna som kristna, liksom protestanterna skulle få erfara, att han var blott sin egen beskyddare. Sina avsikter avslöjade konungen några månader före sin död i sitt till kejsaren riktade fredsanbud, som innehöll tolv punkter, av vilka den viktigaste var: »Av tacksamhet för det tyska rikets räddning bör Hans Kungl. Majestät av Sverige väljas till romersk konung». Då »den romerske konungen» var den under den regerande kejsarens livstid valde tronföljaren, strävade Gustaf Adolf härigenom efter kejsarkronan. Att hans drömda rike varit en centraliserad stat, som icke lämnat rum för de tyska riksfurstarnas rörelsefrihet, står utom allt tvivel. De tyska furstarna av protestantisk trosbekännelse bemötte också rätt kyligt sin tros beskyddare, som dag för dag stod alltmera i vägen för deras stora ärelystnad.